Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Shocking Blue: Shocking You

Det finns två låtar som Shocking Blue är ganska så kända för: Venus och Send Me a Postcard.

Men de gjorde förstås flera.  Denna tycker jag är lite fascinerande.

"We chocking you until you turn to blue"...

   

Shocking Blue 1970

Juliet...

...är en mycket vacker sång av Ola & The Janglers. . 

Den ingick i den romantiska filmen Ola och Julia, där Ola & The Janglers sångare Ola Håkansson alltså spelade Ola.... 

Idag för 55 år sedan - alltså lördagen den 14. oktober 1967 - gick den upp på tredje plats på Tio i Topp. 

Jag hörde den första gången just den dagen. Den gick in i mig direkt. Blev gripen av den. Jag var 12 år. 

Tyvärr såg jag aldrig filmen. 

 

En sorglig sång - och en annan sorglig sång med satirisk udd

Excerpt from a teenage opera med Keith West var nykomling på Tio i Topp idag för 55 år sedan, 7 oktober 1967. En sorglig historia om en specerihandlare som brukade komma till stan med mat, inte kom en dag - och visade sig ha dött.

Handlingen har förresten vissa ytliga likheter med Povel Ramels satiriska sång Varför är där ingen is till punchen?. 

Stämningen är helt annorlunda - liksom sensmoralen. Men ytligt sett finns det som sagt likheter i texten.

Povel Ramel 1955

Lite anmärkningar utifrån en TV-serie

Det går just nu en ganska läskig serie i SVT, The Grave. Att den kallas "The Grave" och inte försvenskas till "Graven" beror nog på att det för några år sedan gick en annan thriller-serie på SVT (som också finns på SVT Play) och som hette just "Graven". Nåväl, själva utgångspunkten i "The Grave" är att tre döda människor som hittats i en grav har samma DNA som tre nu levande människor. Det framställs som ett djupt mysterium, av en närmast hisnade art, och skulle också vara det om DNA:t var lika till hundra procent (och förstås att de döda inte var enäggstvillingar med de levande!)

Men istället kan seriens okunniga manusförfattare inte låta bli att konkretisera i en helt annan riktning. De säger efter ett tag att de döda och de levande har "nästan" lika DNA och på ett ställe sägs det att de är lika till 95 procent. Men det är snarast en osedvanligt stor skillnad.

Jag kollar upp och det visar sig att i genomsnitt har två medlemmar av släktet Homo Sapiens cirka 99,95 procent identiskt DNA.

Dessutom är chimpansens och människans DNA identisk till 98, 5 procent. .

Så hela grunden för seriens fortskridande spöklika handling blir fel...

Viktigt? Kanske.

De ytterst små skillnaderna i DNA både mellan människor, och mellan människorna och de närmaste djurarterna (även skillnaderna mellan oss och till exempel hundar är mycket mindre än många skulle tro) visar hur mycket de olika livsformerna på jorden har gemensamt.

Tänk nu inte att människor nästan är djur. Tänk istället att djuren nästan är människor. Och att alla människor är oerhört lika - också det mycket mer än många vill tro.

Får man ta hunden med sig in i himlen?

Det är ju en fråga som ställs i sången Änglahund.

Det är förmodligen en fråga som vare sig judendom, kristendom eller islam kan ge något speciellt genomtänkt svar på.

Hinduism, buddhism och jainism kan kanske komma med ett svar i sina komplexa teorier om reinkarnation. I vilket fall som helst torde de inte anse att hundar kan nå Moksha eller Nirvana.

Om hundar kan komma till himlen var en fråga jag tänkte på redan som barn. Jag ställde även frågan till vuxna och fick undvikande svar.

PS. Min utgångspunkt som barn var nog att jag tyckte att hundar var snällare än människor. Därför tyckte jag att det skulle vara outhärdligt och orättvist om människor fick komma till himlen och inte hundar.

Kristen black metal

Håller på att kolla upp olika typer av Heavy Metal-musik. Det främsta skälet är nog att jag blev nyfiken på om de finns kvinnliga metal-band. Jag har tidigare endast hört manliga. Och hela genren brukar uppfattas  som macho, hårdfört maskulin, typ.

Jo, det finns en mängd kvinnliga heavy metal-band, och de är ofta bra.

Men vad som förvånade  mig mest var en upptäckt jag då gjorde, att det finns kristna band som inspireras av black metal-musik.. Black metal är ju en stil som är förknippad med en speciell typ av satanism, som också fått sitt namn efter musikstilen. En musik som  kombinerar diverse mordiska teman  etc. med ofta direkta hyllningar till Satan.

Musiken upplever jag oftast som disharmonisk, och ibland som rent outhärdlig.

Men nu ser jag alltså att det finns kristna band, som i hög grad medvetet valt att imitera den musikstil som vanligtvis kallad black metal,. Ibland kallar de den  för Undead metal.  

På denna sida kan man hitta två låtar av "Immortal Souls", ett band som nog hör till denna gen

Paul McCartneys sång om sin mor - eller en sång om Jungfru Maria?

Eller kanske både och?

Jag syftar förstås på "Let it be", The Beatles sista singel, som kom våren 1970. Den var också titellåten på The Beatles sista LP, som kom sommaren 1970 och alltså också hette "Let it be". 

Den kan höras här. Jag hörde den ganska snart efter att den kom. Och förvånades över att Beatles hade gjort en a-sida på en singel, om Jungfru Maria. När jag sedan insåg att det blev Beatles sista singel tyckte jag att det var än mer anmärkningsvärt. 

Men nu var det ju så att Paul McCartneys mor hette Mary Mohin McCartney. Hon hade dött när Paul var 14 år, och han hade haft en dröm om henne innan han skrev sången....

Saken är alltså klar? 

Paul har dock själv sagt att han inte har något emot om människor uppfattar sången som en sång om Jungfru Maria. Och det borde vara uppenbart att Paul, när han skrev låten, måste ha insett att många skulle få sådana associationer. 

Och om man läser texten (som jag kopierat nedan) ser den faktiskt religiös, eller i alla fall kvasireligiös, ut. Skulle den verkligen ha haft den karaktären om inte Mariakulten hade existerat, eller om Paul inte hade känt till den? 

Sånger kan ju vara inspirerade från olika källor, olika tankar, olika associationer. Som kan finnas samtidigt hos samma människa.

Inga jämförelser i övrigt, men lite av samma problematik gäller också en annan Beatlessång. Den hette Lucy in the Sky with Diamonds och låg på Sgt. Pepper-LP:n. Där var texten skriven av John Lennon, och han förklarade att titeln var hämtad från en barntekning som han son Julian hade gjort. 

Samtidigt kom den mitt i den psykedeliska vågen, och såväl titeln som den hallucinatoriska texten gav förmodligen de flesta som kände till något om droger, hippiekulturen och psykedelisk musik associationer till LSD. 

John förnekade bestämt att låten skulle ha något med LSD att göra, men efter Johns död var det faktiskt Paul som sade att det mycket väl också går att tolka sången som en sång om upplevelser under LSD-rus. Och det torde också John ha insett, när han skrev den .

Jag föredrar definitivt att det skrivs en vacker sång som kan tolkas som en sång om Jungfru Maria, än att det skrivs en vacker sång som som kan tolkas som en sång om LSD. 

Men mer principiellt. Det kan mycket väl vara så att Julian Lennon gjorde en barnteckning som han kallade "Lucy in the Sky with Diamonds", men om inte vi hade haft en psykedelisk våg då, och om inte Beatles hade testat LSD (vilket de hade) skulle nog ändå sången ha fått en helt annan karaktär, om den ens hade skrivits. 

När det gäller "Let it be" betvivlar jag inte en sekund att Paul hade inspirerats av den dröm han hade om sin mor. Men även här tror jag alltså att sångens kvasireligiösa karaktär påverkades av något mer än detta. Alltså Pauls kunskaper om Mariafromhet .

Dessutom vill jag nog också tro det. Detta eftersom jag själv har haft positiva upplevelser kopplade till Jungfru Maria som gestalt . 

Därför blir jag kanske lite tagen av att den sista singellåt, som gjordes av den musikgrupp som jag ser som 1900-talets största, och viktigaste, ger så uppenbara associationer till just Jungfru Maria... 

--------------------------------------------------------------------------------

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the broken-hearted people
Living in the world agree
There will be an answer
Let it be

For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Yeah, there will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the night is cloudy
There is still a light that shines on me
Shine until tomorrow
Let it be

I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be 

Popcorn

Idag för 50 år sedan, den 12 augusti 1972, hamnade denna märkliga instrumentala låt på elfte plats på Tio i Topp. Det var Popcorn med gruppen Hot Butter. Veckan efter kom den in, och efter ett tag började den spelas gång på gång på radio, under en stor det av hösten 1972.

Jag var sjutton år och hade slutat att lyssna på Tio i Topp,  lite mer än ett år tidigare. Men den låten spelades ofta, och den kunde jag inte missa. Jag tror att jag hörde den första gången på ett ovanligt trevligt café som hette Denise, som låg nära Luntmakargatan 70 - där en vänsterorganisation som jag sympatiserade med hade sin lokal. 

När jag väl fått den melodin i huvudet släppte den inte taget.

Traffic - Paper Sun (etc.)

1967 var det psykedeliska året inom pop- och rockmusik. Ett exempel. Idag för 55 år sedan - 8 augusti 1967 - låg  Traffics låt Paper Sun på plats 18 på Kvällstoppen. 

På svenska listor låg kanske det inte så värst många  entydigt psykedeliska låtar på listorna. Men Paper Sun måste nog beskrivas som en sådan. Den är riktigt bra. 

Men som jag sagt tidigare. Psykedeliskt sound spred sig även bortom den renodlat psykedeliska sfären. Kända grupper som Beatles, Rolling Stones,  Hollies, Small Faces, (etc.)  och vid något tillfälle till och med Supremes, experimenterade till och från med psykedeliskt sound. Beatles och Stones gjorde ju till och med varsitt rent psykedeliska  LP-album. 

Sedan fanns det ju många grupper som uppstod som ett mer eller mindre  direkt resultat av den psykedeliska vågen.  Det bör Traffic räknas, liksom ex.vis Grateful Dead, Jefferson Aitplane,  Doors , Pink Floyd, och ett stort antal andra grupper.

I Sverige var det mindre vanligt, men av de större grupperna gjorde Tages faktiskt en hel del psykedeliska låtar. Sedan fanns det även här mindre framgångsrika grupper som direkt växte fram ur den psykedeliska vågen .

Själv var jag oerhört fascinerad, och blev lite sorgsen när den psykedeliska vågen till stora delar klingade av - redan 1968. Men den hade ändå en djupgående effekt som dröjde sig kvar även sedan 1967 övergick till 1968.  Och därefter.

Användningen av psykedeliska och kvasipsykedeliska droger hade öppnat en dörr till en helt ny typ av musikaliskt sound.

De öppnade förstås dörrar till betydligt mer otrevliga saker också.... Men ingen kan förneka att de genom sin existens skapade en typ av musik, som många kan glädja sig åt än idag.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

 

Konsert med Joan Jett

Någon gång våren 1978 blev jag förtjust i tjejgruppen Runaways. Men jag tänkte inte så mycket på dess olika medlemmar och deras roll i gruppen.

Långt senare uppmärksammades jag om Joan Jett, gruppens kanske mest intressanta medlem. Hon grundade ett tag efter Runaways upplösning gruppen Blackhearts och gjorde tillsammans med den såväl skivor som konsertturnéer.

Den som uppmärksammade mig om henne var den feministiska bloggaren NoBoyToy,, som hade Joan Jett som en musikalisk favorit.

Jag började lyssna på Jett och blev själv imponerad.

Just nu  - när jag återhämtar mig från en  ovanligt elakartad infektion i en tumme - som förvandlade tummen till något som inte ens avlägset liknade en tumme - försöker jag ta igen mig med en konsert med Joan Jett och the Blackhearts, från i år, 2022..

Den kan höras här.

What makes you smile?

För de som lever på en befolkad planet som genomgår en global uppvärmning behövs väl knappast några skräckfilmer för att skapa rädsla.

Men nu finns faktiskt ett riktigt tappert försök att få några stackars människor att bli än mer rädda. Jag syftar på filmen "Smile". Den ska komma i höst och jag råkade vid en YouTube-sökning  hamna rakt in i en trailer för den.

Ja, jo, jag brukar inte bli rädd för skräckfilmer, men just denna vet jag inte riktigt om jag klarar av att se...

PS. Fast nu har jag sett trailern ett antal gånger, och skräckkänslan har minskat varje gång. Jag skulle nog kunna se filmen också, utan att bli skrämd på något helt outhärdligt sätt...

När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn, Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...

"Cover of the Rolling Stone"

Dr Hook & The Medicine Show, den grupp som gjorde "Sylvias Mother", gjorde också denna låt. 

En närmast absurt hejdlös låt. 

Som handlade om att den framgångsrika gruppen hade allt de ville ha; de var en berömd rock-grupp, de var oerhört rika, de hade alla vänner som kunde köpas för pengar, de hade droger, tjejer som gjorde allt de ville, och till på köpet en genuin indisk guru som lärde dem "some better way". .

Det enda som de aldrig fick var att få se sin bild på framsidan av den ansedda pop- och-rock-tidningen "Rolling Stone". 

Nåväl, efter att de hade gett ut denna skiva fick de sin önskan uppfylld. Inte så långt efteråt fick de se sig själva på framsidan på Rolling Stone.

 

Sylvia's Mother

Det var titeln på en av de i särklass snyftigaste låtarna i pophistorien. Idag för 50 år sedan - 24 juni 1972 - gick den in på tionde plats på Tio i Topp. 

Själv tror jag att jag inte hörde den förrän 1974, då den blev en av mina favoritlåtar på jukeboxen i ett café på Odengatan. 

Gruppen hette Dr. Hook & The Medicine Show.

Låten kan höras här.

 

Vanilla Fudge: The Beat Goes On

Köpte alltså denna LP med Vanilla Fudge, troligen våren 1970. Jag fick för mig att spela den på fredagen den 29 maj 1970 - på den första klassfest som hölls hemma hos mig.  Alltså  med min grundskoleklass, i nian.  

Vanilla Fudge kallades  nog i alla fall till en början för psykedelisk. Jag vet inte om det är en adekvat benämning. 

Hela skivan är en enhet, där kommentarer om världshändelser från ledande politiker,  kommentarer om allt möjligt från en bandmedlem, och en hel del annat, varvas med en suggestiv musik, och en melodisnutt som kommer igen och igen.

Det var en märklig skiva att spela på en klassfest. Men så vitt jag vet var det ingen som gick därifrån pga skivan.  🙂

Men den måste ha gjort intryck. För när jag över 30 år senare, träffade en kille som varit med på denna klassfest,  råkade jag nämna denna. Och han såg lite road ut och sa: "Ja, det var på den du spelade Vanilla Fudge. "

Så som sagt - nåt intryck torde den ha gjort...

Länken ovan går till en spellista där alla låtarna från skivan spelas upp i den ordning som de fanns på skivan.Så vitt jag minns.. Det  ar lite märkligt att höra den igen.  Om man är i en viss sinnesstämning är den på något sätt rogivande.

Sorgeliga saker hände

Detta är titeln på Kathinka Lindhes bok om  Elvira Madigan och det drama som ledde till hennes död. Lindhe är släkt i rakt nedstigande led med Elvira Madigans förförare, Sixten Sparre, och dennes hustru, Luitgard. Ironiskt nog kallades Luitgard för Lycka, vilket också är det namn som för det mesta används i boken.

Sixten Sparre var Lindhes farmors far. Och "Lycka" var hennes farmors mor. 

Boken kan rekommenderas för alla som är intresserad av den tragiska historien. Den är väldokumenterad, fint skriven, och är väl försedd med bilder.

Samtidigt har den kanske inte den inriktning som jag sökte. Bokens fokus är framförallt på  "Lycka", och inte relationen mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. Men trots detta ger den ändå läsaren väsentliga fakta som är viktiga för att förstå vad som kan ha legat bakom det så kallade dubbelsjälvmordet.

Bokens titel är ju hämtad från de första raderna i den kanske mest kända sången om Elvira Madigan: "Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann - sorgeligast är dock denna, om Elvira Madigan." 

Historien är förvisso sorglig. Men de fakta som presenteras i Lindhes bok bekräftar en del funderingar som jag faktiskt hade redan innan jag läste boken.

Sixten Sparre var skuldsatt över öronen. Han var skyldig motsvarande 850.000 kronor i dagens penningvärde. För att ändå kunna leva på en hög nivå hade han tömt barnens bankböcker. 

Han hade inte betalat hyran på över ett år. Han hade på något sätt lyckats leva på kredit. Men han visste naturligtvis om att det inte skulle dröja så länge innan bubblan sprack. 

Både Sixten och Lycka kom från en adelssläkt, men hennes var betydligt "finare" än hans. "Greve", som Sixten kallas i balladen, var han inte.

Han visste också att han skulle bli helt utskämd när sanningen uppenbarades. Det är inte alls osannolikt att han skulle ha tagit livet av sig även om han inte hade lyckats förföra Elvira. 

Sixtens och Elviras död brukar beskrivas som att de båda begick självmord. Men så vitt jag fattar finns det inget som visar att Elvira ville ta livet av sig. Däremot hade som sagt  Sixten ganska så starka skäl till att vilja göra detta.

Så istället för att se det som ett dubbelsjälvmord, tror jag att det finns ett bättre namn för det som hände. Något som brukar kallas utvidgat självmord. Det är när en person beslutar sig för att dra med  sig andra i det självmord hen själv tänker genomföra.

Elviras "självmord" utfördes genom att Sixten sköt Elvira.  Och sedan sköt han sig själv. Eftersom det, av naturliga skäl, inte fanns några vittnen, finns det ingen direkt anledning att utgå från att Elvira var med på det. 

I balladen sjungs det att de ville ut i världen men att pengarna tog slut redan i Danmark. Det torde Sixten ha vetat om redan innan de reste. Det verkar möjligen inte så oerhört troligt att Elvira visste detsamma. 

Det var sorgligt, det var tragiskt. Men kanske inte speciellt romantiskt.  Det är nog rimligare att kalla det... otäckt. 

Sixten Sparre

En försvunnen värld

Det finns en roman av Arthur Conan Doyle som har ett tema som snarare för tankarna till Jules Verne än till skaparen av Sherlock Holmes. På engelska heter den "The lost world" och den har fått en svensk översättning med titeln "En försvunnen värld".

Jag läste den som barn och blev mycket fascinerad av den. Den handlar om en professor vid namn Challenger, som på sina resor i världen fått information som tyder på att det på en platå i Sydamerika finns ett område som befolkas av dinosaurier.

Han lyckas få ihop en expedition som finner att det verkligen finns dinosaurier på platån. Dessutom finns det människor som är organiserade i någon form av stamsamhällen.

Jag kan inte ha varit mer än på sin höjd elva år när jag läste den. Den var spännande, men på sina ställen ganska så otäck.

För ett tag sedan upptäckte jag att det finns en filmatisering av den på YouTube.  Från 1992. 

Den kan ses här. 

Den är mer barnvänlig än boken. Det jag minns som otäckt i boken har tagits bort, och ersatts med något betydligt mer beskedligt.

Filmen var för mig mest intressant genom att jag kunde se hur de hade omtolkat boken. Förutom att det otäckaste tagits bort, hade även av någon outgrundlig anledning, handlingen förflyttats från Sydamerika till Afrika. 

Men vad var det otäcka, som jag minns? Och hur hade det förändrats?

Det fanns två stammar på platån, där den ena beskrivs som "ond", och den andra beskrivs som mer eller mindre god. I boken besegras den onda stammen genom att den "goda" stammen kastar ned de "onda" från platån, så att de krossas mot marken. Ett brutalt sätt att bekämpa "ondska", förvisso.

Men i filmen besegras de onda genom att deras ledare dödas, och att de som lytt den onde ledaren går över till de godas läger...

Sedan upptäckte jag att det på YouTube även finns en uppföljare till filmen, också från 1992. Den bygger alltså inte på någon bok. Den handlade om hur Challenger och de andra återvänder till platån för att rädda både dinosaurierna och stamkulturen från att förintas av ett företag som upptäckt att det finns olja på platån. Den kan ses här.

Den andra filmen var ju för mig lite mer spännande att se, eftersom jag inte hade läst någon förlaga till den.

Det finns ju definitivt någon form av kolonial undertext i framförallt den senare filmens handling. Den kultur som hotats av utrotning pga onda vita, kan endast räddas av en mycket liten grupp av goda vita...

Filmerna är småroliga att se. Men det är kanske mer givande att leta redan på boken på något bibliotek.

 

Thorstein Bergman in memorian

Thorstein Bergman har dött. Det känns faktiskt sorgligt.

Han gjorde många saker han blev uppskattad för - som hans tolkningar av Dan Anderssons dikter.

Det jag bäst kommer att minnas honom för är dock Balladen om Kråkguldet, som kan höras här. En fängslande och vacker visa, med en gåtfull och suggestiv text.

Som han spelade just för TV-serien Kråkguldet - en ungdomsthriller från 1969. Sången passade faktiskt mycket bra som signaturmelodi för denna sympatiska serie.

Som jag definitivt tycker står sig än idag. De som inte sett den kan kanske testa att klicka här - ni kanske också blir tagen av den...

Den hemlighetsfulla ön

För ett tag sedan stötte jag på  en serie på You Tube i hela 21 delar. Den hette "Mysterious Island" och visade sig vara en mycket fri tolkning av en roman av Jules Verne som på svenska heter "Den hemlighetsfulla ön". En roman som jag mig veterligt aldrig har läst.

Eftersom serien är i hela 22 delar torde den nog också vara en utvidgning av boken.

Den kan ses här.

Den är faktiskt mycket spännande. Och efter att ha kollat upp lite vad  ursprungsromanen innehåller, verkar det som TV-seriens handling faktiskt är en förbättring av Jules Vernes story - även om det nu kan låta lite respektlöst mot en så stor författare. 

Serien, liksom boken, börjar med att några fångar i ett fångläger som drivs av sydstaterna i inbördeskriget i USA lyckas fly lägret i en ballong . De driver runt, hamnar över öppna havet, och just som det ser  ordentligt hopplöst ut hamnar de på en till synes öde ö. De börjar försöka inrätta sig där, och hittar en grotta som kan användas som bostad.

Men nästan med en gång börjar det hända egendomliga saker, som är oerhört svåra att förklara.  Det finns dock förklaringar, och  konstruktionen av filmens story gör att tittarna vet mer än personerna i berättelsen. En sådan uppläggning kan ibland förstöra handlingen i de bästa historier, men här fungerar det på ett sätt som jag inte tycker minskar spänningen. 

För den som vill ta del av något spännande, i 21 avsnitt a la 45 minuter vardera, kan serien rekommenderas. Jag såg ofta kanske tre avsnitt varje kväll och blev sedan lite ledsen när allt tog slut. Det var inte lätt att sedan hitta något som motsvarade  spänningen i den serien...

Testa gärna att börja se den. det kan ju hända att ni blir lika fängslad av den som jag blev.

 

Jules Verne,  ca 1878

Hur står det till"

Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.

 

När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt

 

Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.

 

Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...

 

Och den kan alltså höras här.

Elvira Madigan

Vaknade  i morse med en välbekant sång i huvudet. Det var balladen om Elvira Madigan. 

Jag har ingen aning varför den fanns i mitt huvud när jag vaknade. Men jag kom på att jag aldrig kollat  upp historien om Elvira Madigan. 

Så jag kollade den på Wikipedia. Det kan läsas här .  

Jag vet inte hur tillförlitlig  skildringen är. Men det ser inte så oproblematiskt romantiskt ut som i sången. 

Och löjtnant Sparre verkar inte så där oerhört sympatisk. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

 

Elvira Madigan

Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare

Dixie Chicks byter namn

Lite kuriosa. Fick just reda på att tjej- och countrygruppen Dixie Chicks har bytt namn till endast Chicks. Jag har tidigare skrivit mer allmänt om dem här.

De blev uppmärksammade när de 2003 angrep George W Bush och Irakkriget. Vilket ledde till att radiostationer i USA slutade spela dem, och till att en av deras medlemmar blev mordhotad.

De har också gjort en fascinerande låt om att hämnas kvinnomisshandel, som ni kan se och höra live - här.

Middle of the Road sjunger om Kalifoniens huvudstad

Det är något visst med den skotska gruppen  Middle of the Road.  Och det är kanske också något visst med staden Sacramento. 

Idag  för femtio år sedan - 22 februari 1972 -  blev Middle of the Road nykomlingar på sextonde plats på Kvällstoppen med låten *Sacramento ".

Sacramento är alltså huvudstad i  delsttaten Kalifornien.

Det är en charmig låt, och  videon  som länkas nedan är också charmig.  Där vi får se gruppen spela i en båt, som färdas på  en flod,  som går genom denna stad.

Videon kan alltså ses här.   

Nedan en blid av Middle of the Road - från just 1972. 

Snoopy vs the red baron

"Snoopy vs the red baron"  gick upp på åttonde plats på Tio i Topp 18 februari 1967,  Då hade jag nyss fyllt tolv är.

Den dröjde sig kvar ganska länge, och när jag  började lyssna på popmusik och listor som Tio i Topp och Kvällstoppen senare på våren detta år, gjorde denna låt definitivt ett intryck på mig.

Det finns de som tycker att den är oerhört pinsam, Jag tyckte om den.  Dels tyckte jag att den var rolig, men det var något annat också.

Om man tar texten och läser den rent bokstavligt säger den ju faktiskt att en liten hund kan besegra en krigarbaron, som har tillgång till den  mest avancerade krigsteknologi.

Vad som inte är roligt är att det är ca 55 år sedan jag hörde den första gången. För det känns som - om inte som igår, i alla fall som i förrgår.

Den kan höras här (tillsammans med ett framförande av gruppen), och  texten kan man ta del av här .-

----------------------------------------------------------

Tillägg 

Vad jag inte fattat förut  är att Snoopy mötte "the Red Baron" även i en del av serierna. Det var alltså inget som Royal Guardsmen hittade på.

Scarlet Pimpernel

Den 27 september tog jag i detta blogginlägg upp Kinks låt "Dedicated Follower of Fashion" (som kan höras här). Den handlar ju om en fåfäng, överklassnobb, besatt av kläder. 

Två gånger förekommer i låten raderna "They seek him here, they seek him there".  Det är också låtens inledning. 

Det är också troligen de mest kända raderna från "baronessan" Emma Orczys kontrarevolutionära romanserie om Scarlet Pimpernel - på svenska "Röda Nejlikan".  Som jag läste redan som barn.

Det var en romanserie som beskriver en engelske aristokrats hjältemodiga ansträngningar  att rädda sina  franska aristokratkolleger från revolutionen.

Jag trodde det var en slump. Visserligen var Röda Nejlikan en aristokrat, men eftersom han med risk för eget liv ändå försökte rädda andra aristokrater i Frankrike passade han ju inte riktigt t  in i texten.

Men så mindes jag plötsligt  - efter en liten titt på en grannblogg -  att Röda Nejlikans "civila identitet" ju just var en pinsamt fåfäng klädsnobb från överklassen.

Så troligen var dessa rader inte en slump. Kinks hade ett horn i sidan till överklassen, och verkade dessutom vara riktigt bildade. De kände med all säkerhet till Scarlet Pimpernel..

 

Emma Orczy

 

Mår fortfarande illa

Jag tycker att Sherlock Holmes är en fascinerande litterär gestalt   och Roger Moore - faktiskt! -  en fascinerande (i brist på bättre ord) skådespelare.

Men att kombinera dessa genom att  låta Roger Moore spela Sherlock Holmes är en absurditet som med god marginal passerar gränsen till det uppenbart smaklösa. Att Roger Moore inte passar till att spela Holmes borde väl vara alltför - ja, just det, uppenbart.

Den som tvivlar på detta  kan ju se Sherlock Holmes in New York (1976), där Moore presenterar den troligen minst övertygande Holmes-tolkningen i filmhistorien. 

Men, nej, gör inte det. Jag gjorde det, och jag mår fortfarande illa..

 

 

Bör nog inte spelas av Roger Moore

 

Francis Durbridge

I barndom och tonår stötte jag på namnet Francis Durbridge ganska ofta. Men det enda konkreta jag minns att jag tog del av var vid nio års ålder - en radioserie som gick sommaren 1964, och som hette "Fallet Valentine". Åtminstone ett av avsnitten skrämde mig rejält.  Jag hade för mig att jag efter detta avsnitt inte hörde flera,  men när serien gick i repris för kanske 20 år sedan insåg jag att jag ändå tydligen hade hört alla avsnitt, jag kände till och med igen sista avsnittets slutscen. 

Det finns även flera TV-serier med Durbridge, men på YouTube hittar jag bara serier på tyska och italienska, utan engelsk översättning. Vilket verkar märkligt, då Durbridge var engelsman.

Men så upptäcker jag att det finns en TV-serie av honom, på svenska och med svenska skådespelare. .Den heter Halsduken och sändes på SVT 1962.  

Den finns på SVT Play och kan ses här. .Den är verkligen bra. Så bra så att jag har sett alla åtta avsnitten under natten till idag. Det gick inte att sluta..

På något sätt känner  jag igen stämningen från Fallet Valentine. Men thrillers blir bättre på TV än på radio - i alla fall ofta -  och den här var nästan gastkramande. 

Seriens kriminalkommisarie  spelades av Lars Ekborg, och han var en infernaliskt skicklig skådespelare. När jag använder ordet "infernalisk" menar jag här det nästan  bokstavligt. Så bokstavligt att man riktigt kan se horn växa i pannan på kommisarien.   Det kan verka som en underlig formulering, men den som klickar på länken och sedan ser serien förstår nog vad jag menar. 

Länken går till det första avsnittet, men de andra avsnitten kommer automatiskt.

En födelsedag...

Jag ser på Facebook att Merrilee Rush fyller år idag. Jag skrev märkligt nog  på hennes Facebooksida och gratulerade henne.. . Och tillade att jag hörde henne sjunga "Angel of the Morning " när jag var 13, 1968, och att jag då tyckte att det var en av de mest underbara sånger jag någonsin hört. .

Jag brukar ju inte ägna mig åt idoldyrkan, typ,  och att jag skrev detta nu var ett plötsligt infall. 

Sången kan höras här.