Men William Golding hade fel

I Svenska Dagbladet har man de senaste dagarna tagit upp ett verkligt fall från 1965-1966 där sex pojkar hamnade på en öde ö. De hade tagit en båt och rymt från en kristen internatskola, och kunde efter en storm inte styra den . De irrade  runt på vattnet  i åtta dagar.  Sedan hamnade de på en obebodd ö. I femton månader.

Det visade sig att de samarbetade mycket bra, såg till att alltid ha en eld brinnande ifall ett skepp skulle komma i närheten, och byggde upp en organisering som fungerade. 

När de hittades var de dessutom vid god hälsa.

I dessa artiklar,  som är tagna från en nyutkommen bok av Rutger Bregman, ”I grunden god”, jämförs denna verklige händelse med William Goldings roman "Flugornas herre".

Den handlar också om barn som hamnar på en öde ö. De börjar slåss, dela upp sig i olika läger, och efter ett tag döda varandra. 

Denna roman blev känd över hela världen. 

Själv fick jag i åttonde klass uppgiften att skriva en uppsats om den. Det blev en ganska kort, och ilsken uppsats. Jag reagerade på det underförstådda temat i den - att civilisationen var en tunn fernissa, och att strax under låg avgrunder av brutalitet. 

Jag har tyvärr inte kvar min uppsats, men jag skrev ungefär att det inte finns några medfödda destruktiva avgrunder i människan på detta sätt. Om barn blir så grymma, empatilösa  och inte kan samarbeta beror det på att de kommer  från destruktiva hemförhållanden, eller hamnat i andra destruktiva miljöer redan i barndomen. 

Det var för en gångs skull ovanligt roligt att få rätt. 

I SvD:s artiklar som tagits från boken får man också  reda på att  denna verkliga historia inte alls blev spridd, nådde aldrig någon större publik. Medan den fiktiva historien i "Flugornas herre" blev spridd och omtalad över hela världen. Och som inspirerat till TV-program, dokusåpor  och många nya berättelser på samma tema.                  

  

William Golding, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre på en författarkonferens i Sovjetunionen 1963.

What have they done to my song?

 Från min huvudblogg 20 december 2020/

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.