Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

/Från min huvudblogg 10 juli 2020./

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

NJA-gruppen 1970 - och två sånger

/från min huvudblogg 29 juli 2018/

Någon gång i sensommaren 1970 fick jag höra en sång med titeln "Balladen om kvasten",  på radio. Det var något helt nytt. Politiska sånger från ett vänsterperspektiv hade jag kanske hört förut.Men den här var nästan som ett slag i solar plexus. Den gick in i mig - mycket djupt. Jag vill gärna att ni lyssnar. Den kan höras här.

Sången om den man vars kropp har slitits ner, "och dom som slitit ner den vill inte ha den mer", grep in i ett djupt skikt av mig. Hur djupt antyds kanske av att jag fick tårar i ögonen när jag nu hörde den för första gången på årtionden.

Jag har dessutom väntat i över tio år på att den ska komma på YouTube - och nu finns den äntligen där.

Några månader efter att jag hade hört "Balladen om kvasten" på radio köpte jag LP:n sången låg på. Den hade gjorts av några som kallade sig NJA-gruppen.* Namnet kom sig av att gruppen hade startat som ett teaterprojekt om det då statliga Norrbottens järnverk, NJA. LP:n hette "Hör upp allt folk".

Vid det laget hade jag hunnit gå med i Kungsholmens FNL-grupp och hade insett så pass mycket att jag utgick från att de aktiva i NJA-gruppen var KFML:are. Jag kom aldrig att stöda KFML, men tyckte ändå att mycket i skivan var väldigt bra.

Förutom "Balladen om kvasten" föll jag speciellt för denna sång - som jag också nyligen återupptäckt på YouTube.

Den hette  "Minns du förra året?".  I motsats till den sorgliga "Balladen om kvasten" var "Minns du förra året?" på många sätt optimistisk, och bitvis mycket rolig. Just de roliga partierna torde i och för sig ha kunnat reta gallfeber på högersossar - och kanske gör det än idag....

Den beskriver ett uppsving för kampen i samhället på ett sätt som avspeglade de förväntningar som fanns i stora delar av vänstern (och definitivt inte endast i KFML) omkring 1970.

Den avslutas med förhoppningen att det snart kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".

Nja. Det blev det ju inte direkt.

Om vi går fram till låt oss säga 15 år efter att skivan kom, var det helt klart att det i själva verkat hade blivit mycket lättare att vara det.

Och så har det väl förblivit till dessa dagar.
-------------------------------------------------------
*Gruppen kom senare att bli känd som "Fria Proteatern".

Intressanta låtar av Gunder Hägg på YouTube

/från min huvudblogg 28 juli 2018/

Innan progg-gruppen Blå Tåget hette Blå Tåget hette de Gunder Hägg.  De fick byta namn för att löparen med samma namn hade en del invändningar..

1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.

Nu har det skett. Den kan höras här.

Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.

Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.

Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.

Så imponerad att jag till och med nämnde just den  låten  i min dagbok denna dag.

Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."

Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och  genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.

Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...

Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.

En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.

Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.

Att han avstängdes pga av professionalism  beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...

Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster,  och ville förstås inte förknippas med dem alls....

Dessutom har denna låt också lagts ut.

Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.

Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.

Trackslistan, Troll och Jimmy Dean

Jag brukar då och då nämna att jag  slutade att lyssna på topplistor  1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det i all fall går att ta igen  det - på något sätt...

Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive 1975.

Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer  1974  kom ett program som hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje vecka och lyssnarna fick skicka in förslag  på låtar,  och de som fick mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta.., ,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.

Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp. Det hette Trackslistan  och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades  genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de låtar som kom högst upp.

Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen. Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner,  finns ännu idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen ingen aning om.

Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.

På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.

På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.

Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av - som lyssnare - som jag lämnade  våren 1971. Inte av fri vilja, utan genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade med  ett psykotiskt genombrott.

Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula  glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...

När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna. En av dem var denna, som släpptes 1989 och kom upp på Trackslistan 1990.

Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta "Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...

Men vem  handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean.  Han dog 2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.

Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att denne James Dean ibland också  kallades.... Jimmy Dean.

Oavsett vem den nu handlar om tycker jag att den är rolig. Och väl värt att lyssna på.