The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.

Årets mästerkock - och en Beatleslåt

Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.

I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.

Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.

Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet.  Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.

Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket  ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet).  Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.

Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge  jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre  intressanta än musik- och litteraturprogram..

Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.

Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets  Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.

Och så  kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.

Den kan höras här.

Den kalla sommaren 1953

Någon som vill se en sovjetisk kriminalfilm från 1968? Då kan ni se ”Den kalla sommaren 1953”, som finns på YouTube här.

Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".

Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.

1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.

De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna  i byn. Byn är lamslagen.

De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras  vapen och lyckas i slutändan befria byn.

Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.

Själva temat i filmen blir  dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.

Filmen  gjordes alltså   i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis  ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.

Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.

Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....

Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen  med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,

I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.

PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå  inte är det, gå till symbolen för "Undertexter"  under bilden och klicka på den. 
 
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.

Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?

Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda  från omslaget till innerspåret.

Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.

På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan  "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965)  var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha  varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.

Men det ledde mina tankar i en viss riktning när  det mot slutet sjungs   "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood".  Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.

Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.

Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room,  isn't it good norwegian wood".

Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt  väntar på något angenämt (läs sex).  Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och  kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.

Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....

Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar. 

Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...

Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.

Det har jag inte fattat förrän i går kväll....

Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk.  Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".

Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas  en dubbelmening i texten.

Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det? 

Norwegian Wood kan för övrigt höras här.

PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin... 

Tre psykedeliska b-sidor

1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).

Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.

Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska

Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.

Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...

All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver  i dunkla  ordval en man som insett att han är en av "the beatiful  people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.

Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men  ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.

I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus.  Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig  och psykedelisk.  Den kan  höras här. 

Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man  var  ren psykedelisk propaganda,  med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på  I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.

På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta  år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen  i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...

Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *

För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början  av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.

Beatles korta mellanspel som förespråkare  för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
 ---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.



Affisch i San Francisco 1967, en sorts  nekrolog över hippie-rörelsen....