Idag fyller jag 65 och blir alltså ålderspensionär.. Det är inte så där jättekul, för att nu uttrycka mig lite försiktigt.. För exakt 50 år sedan hade jag en födelsedag då jag kände mig mer optimistisk.
Då fyllde jag alltså 15.
Den dagen. fick jag en liten summa pengar som födelsedagspresent av mina föräldrar. I motsats till de flesta jämnåriga jag kände hade jag och mina syskon inga utåtriktade födelsedagar där man bjöd in kamrater. Födelsedagar var en familjeangelägenhet.
I vilket fall som helst räckte pengarna till en LP-skiva. Så jag gick, ut och köpte "The Fugs Second Album".
The Fugs förde i sina sånger fram en hårdt avståndstagande från samhället i USA - och från militarismen.
De hade förvisso också andra teman, varav en del idag skulle kunna ses som aningen problematiska.
Nåväl, jag gillade Fugs. Och den låt jag gillade mest på just den LP:n var nog "Kill for Peace", som med en ganska så brutal ironi angrep krig i allmänhet - och Vietnamkriget i synnerhet.
Den kan. höras här.
Tuesday, December 31, 2019
Thursday, December 12, 2019
Marie Fredriksson in memorian
Jag har alltid gillat Roxette i allmänhet, och Marie Fredriksson i synnerhet. Hon hade absolut något visst.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Thursday, November 21, 2019
Syndafallets geometri...
Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Monday, September 2, 2019
Je t'aime... moi non plus
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Thursday, August 22, 2019
Svenska MAD
/Från min huvudblogg 30 september 2018//
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik. Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.
Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Tuesday, August 6, 2019
Midsommar
Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
Friday, August 2, 2019
Långe Jan från Mörbylånga ... en norsk Sverigevisa?
1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.
Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.
Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.
Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.
Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.
För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.
Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.
Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..
Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.
Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg, kan ju klicka här.
Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.
Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.
Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.
Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.
För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.
Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.
Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..
Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.
Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg, kan ju klicka här.
Monday, July 29, 2019
Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat
Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den här.
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
Thursday, July 4, 2019
Rockmusik och satanism: två exempel från 1970
Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa" teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society
Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
Friday, June 28, 2019
Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson
Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.
Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.
Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...
Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.
"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...
"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.
Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.
Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.
På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.
Så i denna Jeffersom Starship-konsert kam man höra Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om) i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....
Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.
Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.
Jefferson Starship med Grace Slick, 1976.
Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.
Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...
Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.
"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...
"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.
Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.
Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.
På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.
Så i denna Jeffersom Starship-konsert kam man höra Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om) i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....
Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.
Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.
Jefferson Starship med Grace Slick, 1976.
Wednesday, June 19, 2019
Vampyren Carmilla - och en begravning
Jag har
tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu.
En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.
Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.
Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.
I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.
En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.
Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.
Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:
"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)
På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...
Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.
För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:
"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)
Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...
Nog om detta...
Hur upplever jag begravningar själv?
Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.
Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.
Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.
Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.
I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.
En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.
Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.
Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:
"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)
På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...
Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.
För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:
"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)
Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...
Nog om detta...
Hur upplever jag begravningar själv?
Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.
Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.
Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Thursday, May 30, 2019
The Persuaders, Roger Moore - och satanism
Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som
jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och
bildkvalitet.
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.
The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.
Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.
Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.
Satanism kan ju i populärkulturen - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.
Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.
Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred. Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod, men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.
Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema. Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".
Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,
Hennes argument är faktiskt mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister
Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism. Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.
Monday, May 20, 2019
Årets mästerkock - och en Beatleslåt
Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.
I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.
Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.
Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet. Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.
Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet). Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.
Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre intressanta än musik- och litteraturprogram..
Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.
Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.
Och så kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.
Den kan höras här.
I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.
Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.
Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet. Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.
Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet). Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.
Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre intressanta än musik- och litteraturprogram..
Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.
Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.
Och så kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.
Den kan höras här.
Monday, May 13, 2019
Den kalla sommaren 1953
Någon som vill se en sovjetisk kriminalfilm från 1968? Då kan ni se ”Den kalla sommaren 1953”, som finns på YouTube här.
Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".
Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.
1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.
De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna i byn. Byn är lamslagen.
De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras vapen och lyckas i slutändan befria byn.
Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.
Själva temat i filmen blir dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.
Filmen gjordes alltså i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.
Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.
Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....
Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,
I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.
PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå inte är det, gå till symbolen för "Undertexter" under bilden och klicka på den.
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.
Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".
Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.
1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.
De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna i byn. Byn är lamslagen.
De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras vapen och lyckas i slutändan befria byn.
Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.
Själva temat i filmen blir dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.
Filmen gjordes alltså i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.
Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.
Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....
Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,
I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.
PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå inte är det, gå till symbolen för "Undertexter" under bilden och klicka på den.
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.
Wednesday, May 8, 2019
Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?
Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda från omslaget till innerspåret.
Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.
På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965) var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.
Men det ledde mina tankar i en viss riktning när det mot slutet sjungs "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood". Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.
Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.
Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room, isn't it good norwegian wood".
Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt väntar på något angenämt (läs sex). Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.
Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....
Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar.
Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...
Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.
Det har jag inte fattat förrän i går kväll....
Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk. Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".
Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas en dubbelmening i texten.
Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det?
Norwegian Wood kan för övrigt höras här.
PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin...
Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.
På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965) var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.
Men det ledde mina tankar i en viss riktning när det mot slutet sjungs "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood". Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.
Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.
Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room, isn't it good norwegian wood".
Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt väntar på något angenämt (läs sex). Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.
Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....
Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar.
Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...
Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.
Det har jag inte fattat förrän i går kväll....
Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk. Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".
Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas en dubbelmening i texten.
Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det?
Norwegian Wood kan för övrigt höras här.
PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin...
Tuesday, May 7, 2019
Tre psykedeliska b-sidor
1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).
Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.
Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska
Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.
Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...
All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver i dunkla ordval en man som insett att han är en av "the beatiful people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.
Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.
I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus. Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig och psykedelisk. Den kan höras här.
Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man var ren psykedelisk propaganda, med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.
På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...
Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *
För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.
Beatles korta mellanspel som förespråkare för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.
Affisch i San Francisco 1967, en sorts nekrolog över hippie-rörelsen....
Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.
Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska
Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.
Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...
All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver i dunkla ordval en man som insett att han är en av "the beatiful people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.
Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.
I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus. Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig och psykedelisk. Den kan höras här.
Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man var ren psykedelisk propaganda, med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.
På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...
Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *
För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.
Beatles korta mellanspel som förespråkare för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.
Affisch i San Francisco 1967, en sorts nekrolog över hippie-rörelsen....
Saturday, April 27, 2019
Graven
Skulle i slutet av påskhelgen försöka se den andra och tredje säsongen av "Bron" som först hade visats i SVT men nu har tydligen TV4 köpt den och nu kostar det för att få se den. Dessutom måste man betala med ett betalningssystem som inte jag behärskar.
Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.
Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.
Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.
Genom att SVT är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...
Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.
Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.
Den som till äventyrs vill se den kan börja här.
Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.
Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.
Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.
Genom att SVT är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...
Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.
Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.
Den som till äventyrs vill se den kan börja här.
 |
Saturday, April 20, 2019
Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan
Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Sunday, April 7, 2019
Dracula
Jag har just nu läst ut en svensk utgåva av Bram Stokers roman Dracula. (Stoker 2008). Jag trodde att jag skulle läsa om romanen, men efter ett tag visade det sig att de tidigare gånger jag har haft för mig att jag läste den orkade jag aldrig till slutet. Den är förvisso lång.
Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....
På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.
(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! - eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)
En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier. Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.
Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.
Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.
(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)
Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...
I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)
Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.
Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.
Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).
Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.
Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...
Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....
För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker, Dracula, Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)
Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.
Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....
På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.
(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! - eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)
En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier. Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.
Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.
Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.
(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)
Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...
I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)
Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.
Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.
Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).
Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.
Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...
Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....
För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker, Dracula, Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)
Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.
Wednesday, April 3, 2019
Carmilla
Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.
Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.
Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.
Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *
Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.
Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.
Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.
I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.
I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).
Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?
Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).
På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)
PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
-----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...
Bild från originalversionen av "Carmilla".
Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.
Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.
Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *
Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.
Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.
Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.
I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.
I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).
Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?
Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).
På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)
PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
-----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...
Bild från originalversionen av "Carmilla".
Friday, March 15, 2019
Vampyrernas idéhistoria
Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia" (2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*.
Eller den borde förstås heta "Vampyrernas idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...
Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.
Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .
Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.
Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman.
Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.
En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.
Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”.
Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .
På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....
Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.
Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga, ack så mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....
Men i detta har jag kanske fel?
;-)
-------------------------------------------------
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok.
The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones
Eller den borde förstås heta "Vampyrernas idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...
Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.
Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .
Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.
Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman.
Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.
En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.
Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”.
Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .
På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....
Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.
Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga, ack så mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....
Men i detta har jag kanske fel?
;-)
-------------------------------------------------
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok.
The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones
Monday, February 25, 2019
Amors pilar
Idag för femtio år sedan - den 25 februari 1969 - gick Ewa Roos svenska version av Leapy Leas "Little Arrows" upp på fjortonde plats på Kvällstoppen. Ewas sång hette alltså "Amors pilar" och kan höras här.
Inte så märkvärdig, men lite kul. Men en lustig sak är hur jag förvanskat texten - i min inre fantasi.
På ett ställe sjunger, inser jag nu, Ewa Roos "När Amor aldrig vilar är det svårt att hålla ut". Det är förmodligen första gången jag hört dessa rader på femtio år. Däremot har jag nynnat på sången.
Och då har jag varje gång fått upp de till synes absurda ersättningsorden "När Amor sänder pilar är det svårt att komma ut". Jag har förstås vetat att det helt enkelt inte kan stå så, men inte vetat vad det ska stå istället. Förrän nu.
Nåt betyder mina ersättningsord, förmodligen, och jag har en del underliga teorier om vad. Som jag dock ska förskona er från.
Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens)
Inte så märkvärdig, men lite kul. Men en lustig sak är hur jag förvanskat texten - i min inre fantasi.
På ett ställe sjunger, inser jag nu, Ewa Roos "När Amor aldrig vilar är det svårt att hålla ut". Det är förmodligen första gången jag hört dessa rader på femtio år. Däremot har jag nynnat på sången.
Och då har jag varje gång fått upp de till synes absurda ersättningsorden "När Amor sänder pilar är det svårt att komma ut". Jag har förstås vetat att det helt enkelt inte kan stå så, men inte vetat vad det ska stå istället. Förrän nu.
Nåt betyder mina ersättningsord, förmodligen, och jag har en del underliga teorier om vad. Som jag dock ska förskona er från.
Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens)
Friday, February 15, 2019
Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"
Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour.
Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.
För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,
Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.
Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.
Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.
Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen. Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar. De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.
Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.
Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...
Subscribe to:
Posts (Atom)