The Runaways 1978

1978 hade jag just flyttat in på Kvarnhagsgatan. Jag hade också just fyllt 23. Bortsett från att det spökade där, gjorde jag en del annat också. .

En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.

Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977)  köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.

Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne  som den främsta sångerskan.

Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.

Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.

Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.

Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.

Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått.  Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.

Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.

Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".

Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren,  och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...

Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på  Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.