Sunday, November 8, 2015
Thursday, October 15, 2015
Here Comes the Sun
Hösten 1969 kom Beatles LP Abbey Road. Den var mycket välgjord, men på en del sätt mer "glad" och "kommersiell" än en serie av tidigare skivor. Komplexa experimentskivor som Revolver 1966, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Magical Mystery Tour 1967, och i viss mån också dubbel- LP:n The Beatles 1968.
Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.
En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.
Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.
En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.
Tuesday, October 13, 2015
Tidiga Beatlesminnen
När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.
Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"
Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.
Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.
Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.
När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.
Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.
Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.
Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.
Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.
Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".
Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....
Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...
Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"
Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.
Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.
Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.
När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.
Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.
Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.
Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.
Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.
Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".
Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....
Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...
Sunday, October 11, 2015
She loves you
Det finns en så omedelbar glädje hos de tidiga Beatles. Lyssna gärna på She loves you, för ett av de bästa exemplen.
Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...
Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...
Thursday, October 8, 2015
Look Out Here Comes Tomorrow
Fastnade plötsligt för denna Monkeeslåt från januari 1967. Den låg på deras andra album "More of the Monkees", som gavs ut innan de hade lärt sig att spela själva...
Jag mindes nog inte den från när det begav sig, jag hörde den långt senare. Jag skulle tro i tidigt 90-tal. Den låg aldrig på någon svensk lista i alla fall.
Melodin är lite suggestiv, speciellt när den kombineras med texten.
Som är lätt fascinerande. Och här är ju den också åtföljd av en bitvis lite märklig musikvideo.
Eller rättare sagt - det är uppenbarligen en episod i ett avsnitt av TV-serien. Jag undrar faktiskt vilken roll mannen som låg fastbunden på bordet egentligen spelade i detta avsnitt...
Jag mindes nog inte den från när det begav sig, jag hörde den långt senare. Jag skulle tro i tidigt 90-tal. Den låg aldrig på någon svensk lista i alla fall.
Melodin är lite suggestiv, speciellt när den kombineras med texten.
Som är lätt fascinerande. Och här är ju den också åtföljd av en bitvis lite märklig musikvideo.
Eller rättare sagt - det är uppenbarligen en episod i ett avsnitt av TV-serien. Jag undrar faktiskt vilken roll mannen som låg fastbunden på bordet egentligen spelade i detta avsnitt...
Tuesday, September 15, 2015
Den första sång jag hörde av Enya
Den 31 december 1994 skulle jag fylla 40 år, och någon månad innan dess erbjöd sig en kamrat till mig att anordna en födelsedagsfest. Jag blev både glad och tveksam på samma gång. Tveksam mest för att jag inte tyckte att det var något att fira att jag blev äldre...
Nåväl, den blev av, och blev rolig. Till födelsedagar hör ju att få presenter, och en av presenterna var lite hemlighetsfull. Den bestod av en lapp att jag om ett tag skulle få någonting när saker var fixade. Det lät ju spännande.
Det tog nästan en månad, men den 27 januari året därpå fick jag en TV! Jag hade alltså inte någon sådan, och det var en liten upplevelse att få en.
Det hela ledde till en del livsstilsförändringar, den främsta var förmodligen att jag började titta på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Men en annan var att jag till och från började se och lyssna på en del av de musikvideor som sändes i flera av de kanaler jag hade. Det öppnade på sätt och vis en ny värld,
Och så en dag våren 1995 fick jag ta del av en fascinerande och, tyckte jag, närmast underbar musikvideo till en sång som hette "Anywhere Is". Artisten kallades Enya, och hon grep tag i mig direkt.
Efter ett tag hade jag köpt två CD-skivor av henne, och de lyssnande jag ofta på. I synnerhet om jag hade svårt att somna ;-) . De var så innerligt rofyllda, tyckte jag, så om jag satte på dem kunde jag somna in innan CD:n var slut!
Tyvärr blev det fel på båda efter kanske 15 år, jag hade kanske spelat dem för mycket. Så jag borde kanske köpa nya Enya-skivor. Var man nu gör något sådant, idag verkar det nästan inte säljas CD-skivor längre, alla laddar väl ner allt från Pirate Bay eller några av dess mera legala konkurrenter på nätet!
Nåväl, den blev av, och blev rolig. Till födelsedagar hör ju att få presenter, och en av presenterna var lite hemlighetsfull. Den bestod av en lapp att jag om ett tag skulle få någonting när saker var fixade. Det lät ju spännande.
Det tog nästan en månad, men den 27 januari året därpå fick jag en TV! Jag hade alltså inte någon sådan, och det var en liten upplevelse att få en.
Det hela ledde till en del livsstilsförändringar, den främsta var förmodligen att jag började titta på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Men en annan var att jag till och från började se och lyssna på en del av de musikvideor som sändes i flera av de kanaler jag hade. Det öppnade på sätt och vis en ny värld,
Och så en dag våren 1995 fick jag ta del av en fascinerande och, tyckte jag, närmast underbar musikvideo till en sång som hette "Anywhere Is". Artisten kallades Enya, och hon grep tag i mig direkt.
Efter ett tag hade jag köpt två CD-skivor av henne, och de lyssnande jag ofta på. I synnerhet om jag hade svårt att somna ;-) . De var så innerligt rofyllda, tyckte jag, så om jag satte på dem kunde jag somna in innan CD:n var slut!
Tyvärr blev det fel på båda efter kanske 15 år, jag hade kanske spelat dem för mycket. Så jag borde kanske köpa nya Enya-skivor. Var man nu gör något sådant, idag verkar det nästan inte säljas CD-skivor längre, alla laddar väl ner allt från Pirate Bay eller några av dess mera legala konkurrenter på nätet!
Monday, September 7, 2015
Att byta könet på Fredrik Åkare
Det här kanske kan ses som en form av genusexperiment.
Det finns, som bekant, en känd Cornelissång som heter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Den har ibland förmågan att dela upp lyssnarna i två läger. Somliga tycker att det egentligen är en sång om en snuskgubbe, andra tycker att den är fin, vacker och romantisk.
Själv måste jag medge att jag blev lite illa berörd av den första gången jag hörde den. Det var våren 1968, jag var 13, och jag skulle ge Anita Lindbloms singel Kring de små husen i gränderna vid hamnen som födelsedagspresent till en nära släkting. Men Cecilia Lind var b-sida, och när jag hört den fick jag en klar känsla av obehag och ångrade nästan att jag köpt skivan.
Men nu till experimentet. Nedan har jag lagt ut en ändrad version av sången. Det enda som är ändrat är direkt eller indirekt relaterat till könen på de inblandade. Jag har alltså bytt ut könen på dessa.
Att jag inte bara bytte om för- och efternamnen utan också ändrade Fredrik till Julius beror på att Fredrik är ett så kort namn att rytmen i sången skulle ha förstörts vid ett rent byte.
Vad jag är nyfiken på är om de av läsarna som till äventyrs tycker att sången är vacker och romantisk också tycker det när könen är de motsatta...
Om ni INTE tycker att denna version är vacker och romantisk men tycker att originalversionen är det, skriv gärna och tala om varför!
PS. I både denna och originalversionen tar promenaden från Öckerö loge till Cecilias alternativt Julius bostad längre tid än vad man kanske tänker på. I första versen får vi reda på att "fullmånen lyser som var den av glas". I den sista versen har månen redan hunnit bli ny. Hur långt är det nu mellan full- och nymåne? En halv månad, har jag för mig. Men jag kanske har fel.
Balladen om fru Cecilia Åkare och den söta pojken Julius Lind
Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Cecilia Åkare kind emot kind
med unge pojken Julius Lind.
Han dansar och blundar så nära intill,
han följer i dansen precis vart hon vill.
Hon för och han följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Julius Lind?
Säg var det för det Cecilia Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och fin är din kind.
Vad du är vacker, Julius Lind.
Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Julius grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Julius Lind.
Vet hut, Ceclila Åkare, skäms gamla dam!
Julius Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Julius Lind.
Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Cecilia är gammal men månen är ny.
Ja, Cecilia är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Julius Lind.
Det finns, som bekant, en känd Cornelissång som heter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Den har ibland förmågan att dela upp lyssnarna i två läger. Somliga tycker att det egentligen är en sång om en snuskgubbe, andra tycker att den är fin, vacker och romantisk.
Själv måste jag medge att jag blev lite illa berörd av den första gången jag hörde den. Det var våren 1968, jag var 13, och jag skulle ge Anita Lindbloms singel Kring de små husen i gränderna vid hamnen som födelsedagspresent till en nära släkting. Men Cecilia Lind var b-sida, och när jag hört den fick jag en klar känsla av obehag och ångrade nästan att jag köpt skivan.
Men nu till experimentet. Nedan har jag lagt ut en ändrad version av sången. Det enda som är ändrat är direkt eller indirekt relaterat till könen på de inblandade. Jag har alltså bytt ut könen på dessa.
Att jag inte bara bytte om för- och efternamnen utan också ändrade Fredrik till Julius beror på att Fredrik är ett så kort namn att rytmen i sången skulle ha förstörts vid ett rent byte.
Vad jag är nyfiken på är om de av läsarna som till äventyrs tycker att sången är vacker och romantisk också tycker det när könen är de motsatta...
Om ni INTE tycker att denna version är vacker och romantisk men tycker att originalversionen är det, skriv gärna och tala om varför!
PS. I både denna och originalversionen tar promenaden från Öckerö loge till Cecilias alternativt Julius bostad längre tid än vad man kanske tänker på. I första versen får vi reda på att "fullmånen lyser som var den av glas". I den sista versen har månen redan hunnit bli ny. Hur långt är det nu mellan full- och nymåne? En halv månad, har jag för mig. Men jag kanske har fel.
Balladen om fru Cecilia Åkare och den söta pojken Julius Lind
Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Cecilia Åkare kind emot kind
med unge pojken Julius Lind.
Han dansar och blundar så nära intill,
han följer i dansen precis vart hon vill.
Hon för och han följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Julius Lind?
Säg var det för det Cecilia Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och fin är din kind.
Vad du är vacker, Julius Lind.
Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Julius grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Julius Lind.
Vet hut, Ceclila Åkare, skäms gamla dam!
Julius Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Julius Lind.
Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Cecilia är gammal men månen är ny.
Ja, Cecilia är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Julius Lind.
Saturday, August 29, 2015
Men fanns inte Ulla Rundqvist?
En av mina svagheter är nog att jag ibland kan gå på de mest uppenbara skämt. När jag 2001 såg detta inslag första gången på TV visste jag inte vad Reuter & Skoog var för program. Och jag hade nog knappat hört talas om Suzanne Reuter. Jag bara råkade slå på detta avsnitt när jag en dag satte på TV:n.
Det tog nog flera minuter innan jag insåg att det var ett skämt, och jag hann faktiskt börja undra varför jag aldrig hört talas om Ulla Rundqvist och den antisemitiska pilsnerfilmen "Fyra fula fariséer".
Men när jag väl insett misstaget började jag också inse att Suzanne Reuter hade något visst, och snart blev hon som skådespelare en av mina absoluta favoriter ....
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag lade ju ovan upp en länk till en You Tube-video om Ulla Rundqvist, spelad av Suzanne Reuter. Men när jag kollar avsnittet på SVT Play inser jag att avsnittet i You Tube är både sönderklippt och ofullständigt . Här kan programmet i sin helhet ses på SVT Play.
Det tog nog flera minuter innan jag insåg att det var ett skämt, och jag hann faktiskt börja undra varför jag aldrig hört talas om Ulla Rundqvist och den antisemitiska pilsnerfilmen "Fyra fula fariséer".
Men när jag väl insett misstaget började jag också inse att Suzanne Reuter hade något visst, och snart blev hon som skådespelare en av mina absoluta favoriter ....
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag lade ju ovan upp en länk till en You Tube-video om Ulla Rundqvist, spelad av Suzanne Reuter. Men när jag kollar avsnittet på SVT Play inser jag att avsnittet i You Tube är både sönderklippt och ofullständigt . Här kan programmet i sin helhet ses på SVT Play.
Wednesday, August 12, 2015
Mysrysare gånger tre
En gång ägde jag kanske nära hundra Mysrysare.
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
Saturday, August 1, 2015
Fallet Ramona
Många har nog hört Konsten, fru Ramona, men inte lika många har hört den radiopjäs av Blå Tåget som sången först ingick i. Som alltså heter Fallet Ramona.
Det hade inte jag heller före 2013, men då uppräckte jag att någon gjort en mer än välkommen kulturgärning och lagt ut den på You Tube.
Pjäsen har faktiskt en obestridlig charm. Jag blev riktigt tilltalad av den. Jag kände i stort sett till huvuddragen i handlingen redan förut, men det hindrade inte att det var en upplevelse att äntligen höra den.
Den som vill lyssna kan göra det här.
Nu väntar jag med spänning på att någon ska lägga in uppföljaren till pjäsen - Fru Ramonas testamente...
Det hade inte jag heller före 2013, men då uppräckte jag att någon gjort en mer än välkommen kulturgärning och lagt ut den på You Tube.
Pjäsen har faktiskt en obestridlig charm. Jag blev riktigt tilltalad av den. Jag kände i stort sett till huvuddragen i handlingen redan förut, men det hindrade inte att det var en upplevelse att äntligen höra den.
Den som vill lyssna kan göra det här.
Nu väntar jag med spänning på att någon ska lägga in uppföljaren till pjäsen - Fru Ramonas testamente...
Friday, July 31, 2015
Några funderingar om Black Sabbath
/Från min huvudblogg 16/10 2010./
Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
Wednesday, July 29, 2015
Nefilim contra den globala uppvärmningen
En av de sentida författare som fascinerar mig en del är Åsa Schwarz. Hon har skrivit fyra thrillers med mer eller mindre ockult handling som jag har läst, och en femte bok som jag inte har läst, ännu.
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Saturday, July 25, 2015
"Tiger" med ABBA
En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i en fantasifull video med originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller live-versionen från Australien 1977.
En LP att bli rädd för
/Från min huvudblogg 9/4 2014/
Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.
Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...
Nu har jag upptäckt att stora delar av LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.
Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.
Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.
Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...
Nu har jag upptäckt att stora delar av LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.
Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.
Genom eld och vatten
/Från min huvudblogg 9/4 2014/
Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.
De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik. Jag tycker om den, den är rofylld.
Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.
Det är ju lite tråkigt.
Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.
De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik. Jag tycker om den, den är rofylld.
Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.
Det är ju lite tråkigt.
Friday, July 24, 2015
Jag marscherar vid din sida
/Från min huvudblogg 16/9 2010/
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Leaving on monday morning
Första gången jag någonstans hörde Melanie Fionas "Monday morning" blev jag helt fascinerad, men visste inte varför.
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Let´s go to San Francisco
1967 - drömmarnas år. Flower Power var för mig ett ideal, både vackert och spännande. Jag brukade säga att jag ville flytta till San Francisco. Och den staden besjöngs ju inte bara av Scott McKenzie.
En annan låt om San Francisco var Flower Pot Men´s "Let' s go to San Francisco". Den är väl lite av en blek kopia, men ändå intressant att lyssna på.
En annan låt om San Francisco var Flower Pot Men´s "Let' s go to San Francisco". Den är väl lite av en blek kopia, men ändå intressant att lyssna på.
Freya, Shakti
Den nyhedniska manliga sånggruppen Emerald Rose besjunger gudinnan i hennes olika former över världen i sin sång Freya, Shakti.
Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.
Det är en riktigt trevlig och sympatisk sång.
Creep, Lambretta och en störande granne
/Från min huvudblogg 16/4 2011./
En av mina favoritlåtar är Creep med Lambretta. Jag hörde den på någon av musikkanalerna på TV i början av 00-talet, och det fick mig att köpa Lambrettas CD från 2001.
Åtminstone hälften av låtarna där hade samma tema som "Creep", dvs texter om hur roligt det är att bryta med pojkvännen, att hon inte gråter, inte saknar honom, vilken lättnad det är.
Tyckte det var ganska uppfriskande, som kontrast till alla låtar som handlar om att han är den enda för mig, mitt livs öde eller hur det nu kan låta.....
Den aggressiva stämningen i låten fick mig att spela Creep på superhög volym i studentkorridoren när jag var ovanligt sur på min granne. Han brukade nämligen själv terrorisera mig med att spela SKA-musik på en outhärdlig volym. Jag tyckte textraden "I do believe that boy just had to go" på något sätt passade in i situationen....
Han flyttade också, efter mer än fem år. Strax innan jag gjorde det.
En av mina favoritlåtar är Creep med Lambretta. Jag hörde den på någon av musikkanalerna på TV i början av 00-talet, och det fick mig att köpa Lambrettas CD från 2001.
Åtminstone hälften av låtarna där hade samma tema som "Creep", dvs texter om hur roligt det är att bryta med pojkvännen, att hon inte gråter, inte saknar honom, vilken lättnad det är.
Tyckte det var ganska uppfriskande, som kontrast till alla låtar som handlar om att han är den enda för mig, mitt livs öde eller hur det nu kan låta.....
Den aggressiva stämningen i låten fick mig att spela Creep på superhög volym i studentkorridoren när jag var ovanligt sur på min granne. Han brukade nämligen själv terrorisera mig med att spela SKA-musik på en outhärdlig volym. Jag tyckte textraden "I do believe that boy just had to go" på något sätt passade in i situationen....
Han flyttade också, efter mer än fem år. Strax innan jag gjorde det.
Suggestivt av Enya
/Från min huvudblogg 18/4 2011/
En av de mest suggestiva sångerna av Enya tycker jag är Pax Deorum. Den fascinerar mig en hel del. I motsats till Enyas musik i övrigt tycker jag det dessutom finns en aningen kuslig underton i just den sången...
Jag tycker annars att Enyas musik inte endast är vacker, utan också mycket rofylld. När jag inte kan sova brukar jag spela en CD av Enya så sjunker jag in i en behaglig lugn känsla - och kan ibland somna.
Första sången jag hörde av Enya var Anywhere Is, som en musikvideo på TV4 1995 (Inte samma video som till denna länk!!) . Sedan dess har jag tyckt mycket om att lyssna på henne.
En av de mest suggestiva sångerna av Enya tycker jag är Pax Deorum. Den fascinerar mig en hel del. I motsats till Enyas musik i övrigt tycker jag det dessutom finns en aningen kuslig underton i just den sången...
Jag tycker annars att Enyas musik inte endast är vacker, utan också mycket rofylld. När jag inte kan sova brukar jag spela en CD av Enya så sjunker jag in i en behaglig lugn känsla - och kan ibland somna.
Första sången jag hörde av Enya var Anywhere Is, som en musikvideo på TV4 1995 (Inte samma video som till denna länk!!) . Sedan dess har jag tyckt mycket om att lyssna på henne.
"The devil's right hand" och vapenlobbyn
/Från min huvudblogg 30/4 2011/
Borde inte Sarah Palin, och den till stor del högerkristna vapenlobby som kombinerar en hejdlös entusiasm för dödliga handeldvapen med retorik om "kristna värden", ta och lyssna på countrylåten "The devil's right hand" ? För att kanske rentav ställa frågan vem de egentligen tjänar?
Fast lyssnat har de säkert redan gjort, förstås. Låten ligger även på "patriotiska" sidor och till och med på öppet högerextrema. Det är något jag inte förstår. Finns det undermeningar i texten som jag inte fattar?
Läst rakt upp och ner säger den att pistolen är djävulens högra hand, och att den leder folk i fördärvet. Och att huvudpersonen borde ha lyssnat på sin mammas varning för att någonsin skaffa en sådan.
Eller? Finns det ändå någon undertext jag missat? Vad går den i så fall ut på?
Borde inte Sarah Palin, och den till stor del högerkristna vapenlobby som kombinerar en hejdlös entusiasm för dödliga handeldvapen med retorik om "kristna värden", ta och lyssna på countrylåten "The devil's right hand" ? För att kanske rentav ställa frågan vem de egentligen tjänar?
Fast lyssnat har de säkert redan gjort, förstås. Låten ligger även på "patriotiska" sidor och till och med på öppet högerextrema. Det är något jag inte förstår. Finns det undermeningar i texten som jag inte fattar?
Läst rakt upp och ner säger den att pistolen är djävulens högra hand, och att den leder folk i fördärvet. Och att huvudpersonen borde ha lyssnat på sin mammas varning för att någonsin skaffa en sådan.
Eller? Finns det ändå någon undertext jag missat? Vad går den i så fall ut på?
Otäckt
/Från min huvudblogg 12/6 2014./
En av de otäckaste sånger jag någonsin hört är nog Doppelganger med Dory Previn. Jag lyssnade på henne mycket våren 1978. Hennes sånger var ofta tankeväckande, men den här var dessutom som sagt riktigt otäck.
En av de otäckaste sånger jag någonsin hört är nog Doppelganger med Dory Previn. Jag lyssnade på henne mycket våren 1978. Hennes sånger var ofta tankeväckande, men den här var dessutom som sagt riktigt otäck.
Where the iguanas live
'/Från min huvudblogg 3/5 20011./
Lyssna gärna på "Mythical kings and iguanas" av Dory Previn. Våren 1978 lyssnade jag mycket på Dory Previn men glömde sedan nästan helt bort henne tills för några månader sedan.
Det här är en av de sånger hon gjorde som jag fastnat mest för.
Lyssna gärna på "Mythical kings and iguanas" av Dory Previn. Våren 1978 lyssnade jag mycket på Dory Previn men glömde sedan nästan helt bort henne tills för några månader sedan.
Det här är en av de sånger hon gjorde som jag fastnat mest för.
Lassie
/Från min huvudblogg 11/5 2011/
Stötte plötsligt på denna sång på You Tube. Jag har hört den med ena örat någon gång, men aldrig lyssnat på texten. Det gjorde jag nu.
När jag lyssnat färdigt var ögonen fulla av tårar.
Det kom helt oväntat, och jag kunde inte värja mig mot en överväldigande känsla som helt grep tag i mig.
Stötte plötsligt på denna sång på You Tube. Jag har hört den med ena örat någon gång, men aldrig lyssnat på texten. Det gjorde jag nu.
När jag lyssnat färdigt var ögonen fulla av tårar.
Det kom helt oväntat, och jag kunde inte värja mig mot en överväldigande känsla som helt grep tag i mig.
King Midas in reverse
Jag måste säga att Hollieslåten "King Midas in Reverse" ofta ganska bra motsvarar min självbild.
"Queens of Noice"
/Från min huvudblogg 31/12 2011/.
Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.
Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.
En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...
Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.
Gott nytt år!
Nu har det blivit den 31 december, nyårsafton. Eller natten till den, i alla fall.
Ikväll har jag lite nostalgiskt lyssnat på en CD med Runaways, en tjejrockgrupp med en ganska så aggressiv framtoning som jag brukade lyssna på i slutet av 1977 och i början av 1978, strax efter att jag fått min första "riktiga" lägenhet på Kvarnhagsgatan.
En låt som nog inte fanns på just de Runawaysskivor jag lyssnade på 77 och 78 men som finns på den CD jag har nu är "Queens of Noise". Den var faktiskt en av de låtar jag använde för att hämnas på min störande och SKA-spelande granne när jag bodde på Emmylundsvägen 3...
Efter att jag spelat färdigt CD:n var klockan över 22, och då får man inte spela mer (utom i hörlurar, men mina är gamla och slitna, och ljudet blir inte så bra). Då fastnade jag istället underligt nog i en gammal tråd på Cattas bubbla, med många hundra kommentarer. Tog mig mer än en timme att läsa igenom den.
Gott nytt år!
The Runaways 1978
1978 hade jag just flyttat in på Kvarnhagsgatan. Jag hade också just fyllt 23. Bortsett från att det spökade där, gjorde jag en del annat också. .
En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.
Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977) köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.
Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne som den främsta sångerskan.
Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.
Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.
Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.
Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.
Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått. Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.
Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.
Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".
Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren, och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...
Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.
En sak jag gjorde var att lyssna på Runaways.
Någon gång i början av 1978 (eller kanske i december 1977) köpte jag två LP-skivor med dom. Jag vet inte varför, jag hade aldrig hört dem förut.
Vad som slog mig var att det var ett friskt aggressivt sound av en typ jag aldrig förut hört från en tjejgruppp, Det gällde i synnerhet den LP där Cherrie Currie hade slutat och Joan Jett hade ersatt henne som den främsta sångerskan.
Jag fascinerades av den självmedvetna aggressiviteten hos Runaways. Jag spelade dem gång på gång på ganska hög volym tills min sure granne som bodde under, och som redan hade försökt slå in min dörr en gång, hotade att göra det igen om jag inte slutade att spela Runaways.
Men jag gillade dom alltså. Sedan visade det sig att de skulle på turné i Europa. Bland annat skulle de spela i Sverige.
Jag funderade på att gå och lyssna på dom. Men jag är inte mycket för att gå på rockkonserter så det blev aldrig av. Det var nog tur det.
Lägg märke till att jag i stort sett hade slutat att följa pop- och rockmusiken 1971. Så jag hade ingen koll på de olika grupperna och vilka som var deras fans.
Så när Runaways kom till Sverige insåg jag dagen efter konserten att det som sagt kanske var tur att jag inte gått. Det hade blivit snudd på katastrof när hysteriska fans hade trampat ner varandra - och fler hade skadats.
Nåväl, ingen dog, och jag hade nog överlevt också om jag hade gått dit.
Men det var något annat. I tidningarna dagen efter fanns det stora bilder av konserten. Man såg den extatiska publiken. Den verkade till minst 80 procent bestå av tjejer i 13-16-årsåldern. De skrek "We want Runaways".
Jag föreställde mig att jag, som 23-årig kille, ;skulle ha gjort ett väldigt konstigt intryck där. Än värre - tänk om det hade publicerats en bild i Dagens Nyheter när jag stod inklämd bland tjejer i yngre tonåren, och tillsammans med dom skrek "We want Runaways"...
Bara tanken fick mig att rodna. Det var som sagt väldig tur att jag inte gick dit. Tyckte jag nog. Men man kunde ju i alla fall lyssna på Runaways (på låg volym förstås, med tanke på min granne!) hemma - utan att bli nedtampad av tonåringar. Så jag fortsatte att lyssna på dem, exempelvis på Little Sister.
Thursday, July 23, 2015
En Kaliforniendröm som tog slut
Jag la tidigare här upp länkar till låtar som San Francisco, och Somebody To Love från 1966-67. Ett år tidigare kom ju också den lika klassiska California Dreaming. Dessa år handlade det verkligen om drömmen om Kalifornien , en dröm där till och med drogbruket sågs som något hoppfullt (som i White Rabbit, som jag också länkade till nedan).
Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild, efter Charles Manson, så att säga,
Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).
Otäck är den i alla fall...
Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild, efter Charles Manson, så att säga,
Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).
Otäck är den i alla fall...
Thursday, July 9, 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Monday, June 8, 2015
Vad hände med Jeannie C Riley?
Är det någon som minns Jeannie C Riley, som 1968 blev känd över en natt med "Harper Valley PTA"? Själv minns jag att den gjorde ett stort intryck på mig som 13-åring.
Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.
Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.
I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....
Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....
Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.
Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.
Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.
I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....
Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....
Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.
Saturday, June 6, 2015
Rolling Stones svar på Sgt. Pepper
Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.
Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....
Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.
Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.
Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,
Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....
Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.
Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.
Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.
Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...
Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....
Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.
Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.
Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,
Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....
Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.
Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.
Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.
Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...
Monday, May 11, 2015
Höken
Letar efter några sökord på Google och stöter på detta.
En novelltävling med tre prisvinnare, en med titeln "Höken".
Jag blir djupt rörd av just "Höken", på ett sätt som är svårt att förklara. Den är vacker, på ett sätt som starkt griper tag i mig.
Den kan läsas här.
Läs den gärna, och imponeras av både känslan - och det vackra skrivsättet.
En novelltävling med tre prisvinnare, en med titeln "Höken".
Jag blir djupt rörd av just "Höken", på ett sätt som är svårt att förklara. Den är vacker, på ett sätt som starkt griper tag i mig.
Den kan läsas här.
Läs den gärna, och imponeras av både känslan - och det vackra skrivsättet.
Monday, April 20, 2015
Love Child
Denna Supremeslåt från 1968 var nog en av mina favoriter från sent 60-tal.
Den hade ett tema som väl var aningen mer utmanande i USA på 60-talet än vad det skulle vara idag - utomäktenskapliga barn.
Jag vet inte riktigt varför, men den gick in i mig på ett ganska djupt sätt. Jag tror att jag fick helt privata associationer, som inte direkt och entydigt hade med texten att göra.
Den hade ett tema som väl var aningen mer utmanande i USA på 60-talet än vad det skulle vara idag - utomäktenskapliga barn.
Jag vet inte riktigt varför, men den gick in i mig på ett ganska djupt sätt. Jag tror att jag fick helt privata associationer, som inte direkt och entydigt hade med texten att göra.
Wednesday, April 15, 2015
Hollies, Tio i Topp och en märklig sommar
Den 1 juli 1967 gick Hollies låt Carrie Anne direkt upp till förstaplatsen på Tio i Topp. Där låg den kvar i tre veckor, tills den den 22 juli ersattes av Beatles All You Need Is Love.
Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.
Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies. All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...
Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .
Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.
Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.
Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.
Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies. All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...
Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .
Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.
Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.
Thursday, April 9, 2015
Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre
Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.
Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.
Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.
En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet
Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.
Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.
Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.
Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.
Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.
En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet
Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.
Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.
Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.
Friday, March 20, 2015
Kullamannen om fredsbevarande spioneri
Jag har tidigare skrivit om TV-serien
Kullamannen från 1967, som för övrigt till stor del hade samma skådespelare som Kråkguldet från 1969, som jag skrev om för några dagar sedan.
Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.
Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.
För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.
Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.
Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.
Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.
Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....
Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.
Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.
Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...
Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.
Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.
För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.
Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.
Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.
Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.
Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....
Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.
Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.
Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...
Thursday, March 5, 2015
Jefferson Starship och White Rabbit
Jag har tidigare skrivit om hur fascinerad jag blev av "White Rabbit" med Grace Slick och Jefferson Airplane hippieåret 1967, när jag var 12 år.
Åren gick, Jefferson Airplane ombildades och blev Jefferson Starship, och i denna liveinspelning från 1982 sjunger Grace Slick "White Rabbit". Nu säger Wikipedia att Slick lämnade Jefferson Starship 1978, så det är i och för sig något som inte stämmer.
Denna version är däremot odaterad, och BETYDLIGT mer intensiv...
Men båda är fascinerande.
Åren gick, Jefferson Airplane ombildades och blev Jefferson Starship, och i denna liveinspelning från 1982 sjunger Grace Slick "White Rabbit". Nu säger Wikipedia att Slick lämnade Jefferson Starship 1978, så det är i och för sig något som inte stämmer.
Denna version är däremot odaterad, och BETYDLIGT mer intensiv...
Men båda är fascinerande.
Tuesday, February 10, 2015
Fem stoppar spöktåget
Ett säkert ålderstecken lär ju vara att man regredierar till barndomen. Jag har just fyllt sextio och det dröjde mycket riktigt inte länge förrän jag fick en plötslig impuls att låna Enid Blytons femböcker på biblioteket. Jag lånade tre stycken, till att börja med, och har just läst ut en av dessa, alltså "Fem stoppar spöktåget".
Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.
Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.
Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.
Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,
Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.
Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare... Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.
När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.
Jag minns två typer av argument. Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.
Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...
Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!
Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.
Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.
Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.
Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,
Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.
Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare... Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.
När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.
Jag minns två typer av argument. Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.
Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...
Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!
Sunday, February 8, 2015
"Modiga mindre män"
Har länge letat efter den här barnthrillerserien som jag såg 1967, men inte hittat den.
Men nu har SVT lagt ut den på Öppet Arkiv. Har hittills sett första delen.
Könsrollerna i den ter ju sig antikverade, för att nu uttrycka det lite försiktigt. Men den har faktiskt ändå en viss charm.
Den kan ses här.
Men nu har SVT lagt ut den på Öppet Arkiv. Har hittills sett första delen.
Könsrollerna i den ter ju sig antikverade, för att nu uttrycka det lite försiktigt. Men den har faktiskt ändå en viss charm.
Den kan ses här.
Sunday, January 18, 2015
Grace Slick är nog oöverträffad
Det här är nog en av de mest suggestiva låtar och kanske det mest suggestiva scenframträdandet jag har sett och hört i hela mitt liv. Jefferson Airplane spelar "White Rabbit", med Grace Slick som milt sagt karismatisk sångare. Jag har aldrig sett det live, tyvärr, jag har långt senare fått nöja mig med You Tube. Om jag hade sett det live hade det verkligen varit ett minne för livet....
Och här är Jefferson Airplanes och Grace Slicks andra jättehit, "Somebody to love".
Ja, det var tider.... men det var 48 år sedan /suckar resigenerat/.
Och här är Jefferson Airplanes och Grace Slicks andra jättehit, "Somebody to love".
Ja, det var tider.... men det var 48 år sedan /suckar resigenerat/.
Saturday, January 17, 2015
Drömmen om San Francisco
I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.
Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.
Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.
Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.
Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt förknippat med rörelsen. .
Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...
Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .
Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.
Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.
Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.
Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt förknippat med rörelsen. .
Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...
Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .
Sunday, January 11, 2015
Supremes mot astrologi
För något år sedan försökte jag argumentera för att Gitte Hennings sång "Man bör veta hur man ska säga nej" var en polemik mot Sven-Ingvars "Säg inte nej, säg kanske, kanske,.kanske" och fick en del kritik för det.
En annan låt som man kan ana en lått polemisk markering i är kanske Diana Ross and the Supremes "No matter what sign you are" från 1969.
Den kom inte så långt efter att "Aquarius" från musikalen Hair blev en hit. Denna inspirerade nog till ett ökat intressen för astrologi.
Supremes låt inleds med namnen på olika stjärntecken, inklusive Vattumannens, men sedan visar sig den vara mer åt det skeptiska hållet.
Texten går bland annat så här:
"The moon shines bright above
But the charts declare
It's not my night for love
Ah, deep in my heart
I feel a good vibrations saying
"You and me, babe, would make a good combination"
There's no need in looking to the skies
Can't you see the stars shine in my eyes
I love you, boy, I really love you, boy
No matter what sign you are
You're gonna be mine you are
Can't let astrology chart our destiny" osv.
Låten kan höras på flera ställen på You Tube, exempelvis här.'
Om VoF hade funnits i USA då hade Supremes kanske fått priset som årets folkbildare. ;-)
Ja, och jag ska tillägga att Supremes tillhörde mina favoritartister i den tidiga tonåren.
En annan låt som man kan ana en lått polemisk markering i är kanske Diana Ross and the Supremes "No matter what sign you are" från 1969.
Den kom inte så långt efter att "Aquarius" från musikalen Hair blev en hit. Denna inspirerade nog till ett ökat intressen för astrologi.
Supremes låt inleds med namnen på olika stjärntecken, inklusive Vattumannens, men sedan visar sig den vara mer åt det skeptiska hållet.
Texten går bland annat så här:
"The moon shines bright above
But the charts declare
It's not my night for love
Ah, deep in my heart
I feel a good vibrations saying
"You and me, babe, would make a good combination"
There's no need in looking to the skies
Can't you see the stars shine in my eyes
I love you, boy, I really love you, boy
No matter what sign you are
You're gonna be mine you are
Can't let astrology chart our destiny" osv.
Låten kan höras på flera ställen på You Tube, exempelvis här.'
Om VoF hade funnits i USA då hade Supremes kanske fått priset som årets folkbildare. ;-)
Ja, och jag ska tillägga att Supremes tillhörde mina favoritartister i den tidiga tonåren.
Debatt på Svensktoppen?
/Från min huvudblogg 8/1 2014/
För ett tag sedan tänkte jag på vad som verkade varit ett exempel på en musikalisk polemik på Svenskktoppen 1967.
Först kom Sven-Ingvars med sin förförelsesång "Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske" som drev just det temat. Kvinnor bör säga inte nej, för då blir det så definitivt. Nej, de bör säga "kanske" - så finns det ju ändå ett hopp kvar för den uppvaktande mannen.
Det dröjde inte mer än några månader tills Gitte Henning formulerade ett mycket miltant svar, i sin sång "Man bör veta hur man ska säga nej". Lägg märke till den intensiva betoningen som till och från finns på ordet "NEJ"!
Övertolkar jag? Kan det vara en slump? Nej det tror jag inte. Lyssna noga på Gitte Hennings text, så kommer ni efter ett tag att finna en mening som explicit säger - inte endast att kvinnor ska säga nej, utan också att de inte bör säga kanske...
För ett tag sedan tänkte jag på vad som verkade varit ett exempel på en musikalisk polemik på Svenskktoppen 1967.
Först kom Sven-Ingvars med sin förförelsesång "Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske" som drev just det temat. Kvinnor bör säga inte nej, för då blir det så definitivt. Nej, de bör säga "kanske" - så finns det ju ändå ett hopp kvar för den uppvaktande mannen.
Det dröjde inte mer än några månader tills Gitte Henning formulerade ett mycket miltant svar, i sin sång "Man bör veta hur man ska säga nej". Lägg märke till den intensiva betoningen som till och från finns på ordet "NEJ"!
Övertolkar jag? Kan det vara en slump? Nej det tror jag inte. Lyssna noga på Gitte Hennings text, så kommer ni efter ett tag att finna en mening som explicit säger - inte endast att kvinnor ska säga nej, utan också att de inte bör säga kanske...
Subscribe to:
Posts (Atom)