Sunday, August 28, 2011

Jenny Berthelius

/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/


För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.

1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.

Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.

Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.

Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.

Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.

Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.

Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.

Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.

Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.

En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.

Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”

Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…

Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…

Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.

Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.


Erik Rodenborg 21/8 2007

No comments:

Post a Comment