The Conspiracy of Dark Falls

Jag fick för mig att söka på sökordet "X files" och hittade så detta.

Det var inte något avsnitt av Arkiv X, utan jag hamnade där för att filmen sägs ha likheter med den kända serien. 

När jag började se den insåg jag att jag hade sett den förut, men glömt det mesta.

Jag såg alltså om den, och kom till något som definitivt var en riktigt spännande historia, om en isolerad ort som verkar ruva på mörka hemligheter.  

Upplösningen blev lite oväntad. 

Den som gillar X Files-liknande intriger kan gärna se den.  

"Far, far away..."

Denna sång med Middle of the Road hörde jag på Kvällstoppen på kvällen den 25 maj 1971, idag för 56 år sedan. Den hette alltså Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Den gick in i mig direkt och omedelbart - på ett sätt som få andra sånger någonsin gjort.

Den enda som kommit i närheten av detta är, möjligen, när jag hörde "Moonlight Shadow",  på en Clock-restaurang söndagen den 17 juli 1983, eller när jag hörde "San Francisco" i augusti 1967,

Chirpy Chirpy Cheep Cheep handlade om att vakna upp en morgon och finna att båda ens föräldrar hade försvunnit. Sången är inte ledsen -  tvärtom sjungs den med en nästan extatisk glädje.

Den är suggestiv - och upprepar nästan hypnotiskt detta tema - "Where´s you´re mama gone - where´s you´re papa gone - far, far away"....

Den kändes som en uppenbarelse. Och det är ingen tillfällighet - det var just då som jag höll på att bryta upp från mina föräldrar på ett radikalt sätt. Det var ingen enkel resa - den  inledde en period som också präglades av ångest och tumult.

Den gick genom många skilda vägar - allt ifrån Långbro ungdomsklinik och psykavdelningar till kollektivboende och politisk aktivitet. Men det var en livsavgörande resa.

Jag insåg förmodligen detta redan när jag stod nära fönstret i köket i lägenheten vid Fyrverkarbacken 30 - denna symboliskt laddade kväll.

Resan berodde inte på sången - med sången kom att symbolisera dess inledning.

Ett varmt tack till Middle of the Road och dess sångerska Sally Carr - 56 år senare...

 

Middle of the Road - 1972

Lajka i melodifestivalen

I denna Youtube-video kan man höra det irländska bidraget till den senaste sångfestvalen. 

En sorglig sång, om hunden Lajka, som offrades helt i onödan.  Hon sändes upp med den sovjetiska sonden Sputnik 2  i november 1957  - varför de skulle ha en hund med är inte alls klart.

Att testa hur hundar klarar en sådan resa kan inte ha varit syftet - det verkar inte funnits några planer på att ta ner henne. Så vitt man idag vet dog hon av överhettning redan efter några timmar.

När jag gick igenom gamla årgångar av Sveriges Kommunistiska Partis tidning Ny Dag (som fram till och med december 1964 var en dagstidning) på KB kunde jag notera att de när Lajka sändes upp sa till eventuella oroliga läsare att hon självfallet skulle tas ner levande - den underförstådda logiken bakom detta var att Sovjets ledare förstås inte kunde tänka sig att offra oskyldiga hundar. 

Tyvärr hade Ny Dag fel.

Att offra oskyldiga djur var ju nu inget specifikt sovjetiskt. Vår kultur offrar regelbundet helt oskyldiga djur.

Nästa gång Sovjet skickade ut hundar i rymden offrades de dock inte. Strelka och Belka, som sändes upp den 9 augusti 1960 togs ner, och mådde bra när de kom hem. Liksom en grå kanin, 42 möss, två råttor, flera flugor samt ett antal plantor och svampar, som följde med de två hundarna på resan.

Det var både mer humant - och mer rationellt. För här fick man ju reda på att olika djur och växter kunde överleva i rymden, utan några men, vilket var värdefullt. Att en hund dör i en överhettad kapsel som aldrig tas ner behövde man inte offra Lajka för att få reda på.

I den irländska sången hoppas sångerskan att Lajka aldrig dog, och att hon finns där ute än idag.  Det är en vacker tanke - men samtidigt känns det som att romantisera ett både grymt och meningslöst djuroffer.

Men trots allt kan sången skapa viktiga frågor, som kan få människor att börja tänka. Det var därför synd att den inte vann. 

Lajka - på rumänskt frimärke 1959

Björkens visa

Jag vaknade ur en konstig dröm - med denna sång i huvudet.

Det var en sång som låg på Svensktoppen då jag började lyssna på det programmet i elvaårsåldern, våren 1966. 

Då gick den in i mig på ett mycket djupgående sätt. 

Jag har inte tänkt på den på åratal - men nu vaknade jag alltså till den.

Sherlock & dotter

Det är titeln på en TV-serie på SVT . Jag har ingen TV, så jag hittade den på SVT Play. 

Jag har hittills sett tre avsnitt, och de är så pass fascinerande att jag kommer att se alla.

Som titeln antyder har Sherlock Holmes i serien en dotter som är lika skarpsinnig som honom själv. Det vet han inte om, men får reda på det i seriens början.

Hon är dessutom mer sympatisk än honom, för att uttrycka det lite försiktigt. 

Det kan låta banalt, men det ser ut att bli ett både sinnrikt och spännande äventyr. Jag ser fram emot fortsättningen...

----------------------------------

PS. Har sett ut den nu. Lite ambivalent. Det är en fascinerande historia, men mot slutet blir den både komplicerad och -  absurt osannolik. 

 

Sherlock Holmes - utan dotter

En nostalgitripp...

.. för de som är tillräckligt gamla.

TV-serien "The Persuaders" från 1971-72 med Roger Moore och Tony Curtis.  

Samtliga 24 avsnitt kan ses här.

Om hur en engelsk adelsman - Brett Sinclair, spelad  av Roger Moore - och en US-amerikansk företagare - Danny Wilde, spelad av Tony Curtis - jagar skurkar.

Ett ganska töntigt scenario, kan man onekligen tycka - men den har en viss charm, och ett obestridligt nostalgivärde, i alla fall om man såg på sådant när man var ung

PS. Fast även om jag såg på sådana serier  i tidig tonår  (och som barn) såg jag faktiskt inte denna. För när den började gå hade jag just blivit vänsteraktiv och vägrade principfast att se sånt borgerligt trams. 

Så när den kom på TV hörde jag endast den suggestiva signaturmelodin och gick sedan demonstrativt in på mitt rum. Så jag såg den inte förrän TV4 började visa den  repris nån gång på 90-talet.

2000 ljusår hemifrån - den 26 februari 1968

Det var den 26 februari 1968. Jag hade fyllt 13 år två månader tidigare.

Under helgen före (fredags- lördags- eller söndagskvällen) hade jag sett ett popprogram på TV. Där var det flera som spelade - bland annat Rolling Stones.

Jag visste att de mot slutet av 1967 hade gjort en psykedelisk LP - för övrigt den första och sista psykedeliska LP de någonsin skulle göra.

Jag hade efter mycket tjat fått Beatles likaså psykedeliska Sgt.Pepper-LP till julklapp 1967. Så jag var intresserad över hur psykedelisk den Stones-låt jag skulle höra var.

Den låt de spelade var 2000 Light Years From Home. Jag lyssnade fascinerat. Den var förvisso psykedelisk. Den var också spöklik, kuslig.

Till en början tänkte jag inte på texten, men efter ett tag tog jag in den.  Och till sist förstod jag att den handlade om att vara tusentals ljusår hemifrån. Jag blev milt sagt fascinerad.

Rymden hade intresserat mig sedan sexårsåldern. Och en psykedelisk låt om ensamhet långt ut i rymden, gjord av Rolling Stones, insåg jag att jag måste ha.

Min veckopeng var liten och jag visste att jag inte skulle ha råd att köpa deras LP. Men jag trodde mig veta att den låt de spelade på TV var b-sidan på deras just nu aktuella singel, där She´s a Rainbow var a-sidan.

Så efter att skolan slutat på måndagen den 26 gick jag till den närmaste skivaffären. Och, mycket riktigt, 2000 Light Years From Home var b-sidan på den singel som just hade legat på Tio i Topp. Jag köpte den, och började lyssna på den hemma. Jag blev inte besviken.

I denna musikvideo - som jag kollade för några månader sedan - kan man även läsa texten. Där får man ta del av historien om en rymdfarare som med en ofattbar hastighet avlägsnar sig från vårt solsystem.

Och det är först i sista versen han har kommit hela två tusen ljusår hemifrån.

Det visste jag redan. Men när jag nu kunde läsa, och inte endast höra, berättelsen - fick jag en både road och lite nördig reflektion.

För i texten beskrivs hur han mot slutet av resan kommer till en känd stjärna, som har namnet Aldeberan.

När jag först hade kollat texten kunde jag inte låta bli att kolla Aldeberan på Wikipedia. Den visade sig ligga endast 65 ljusår från jorden.  Det är ju lite närmare än 2000 ljusår.

Men det är klart - att göra imponerande rockmusik förutsätter ju inte stora astronomiska kunskaper. 😉

  

Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

In the Deep Woods

Det är sällan jag hittar en film på YouTube som jag tycker är verkligt otäck. 

Men "In the Deep Woods" från 1992 tyckte jag absolut var det. 

Bisarr, och i högsta grad psykologiskt konstig, men definitivt otäck. 

Den kan ses här. 

"DOGE spells dodgy"

Donald Trump och Elon Musk har ofrivilligt gett en enorm inspiration till den politiska satirsången. 

Det här är ett av de senaste exemplen.

 

Regnet faller utanför

Det är titeln på Eleanor Bodels version av Rolling Stones-låten "As Tears Go By".

Den är fin.  

Den kan höras här.

Fem söker en skatt

Här kan man lyssna på en uppläsning av Enid Blytons första fembok. Gör det gärna...

Det är den svenska versionen, som kom 1954.

Den var den första i en serie av böcker som kom att fängsla äldre barn och yngre tonåringar under årtionden.

Här får vi ta del av hur Ann, Dick och Julian först mötte George (Georgina) och hennes hund Timmy.

George ville alltså vara pojke och accepterade inte att kallas Georgina. 

Hon var inledningsvis misstänksam - på gränsen till fientlig - mot sina släktingar - som hon i denna bok mötte för första gången. Men de blev mycket snart nära vänner och kom efter ett tag att hamna i ett dramatiskt äventyr. Det första av många...

Redan i denna bok skapades snart ett mönster som jag vill kalla för "elementärt barnmedvetande". George hade ett mycket spänt förhållande till sin far, som även uppenbarligen hade slagit henne, åtminstone vid något tillfälle.

Fadern tålde inte att hon hade tagit hand om en hund, och förbjöd henne att behålla den. Så hon övertalade en pojke i byn att ta hand om den på natten. 

Hon  kallade hunden för Timmy och den kom att spela en mycket viktig roll i berättelsen. Dels var den en viktig faktor i att misstänksamheten mellan George och de andra barnen  snabbt bröts, dels spelade den en viktig roll i själva äventyret.

Även om också andra av Blytons bokserier  hade en inbyggd potentiell konflikt mellan vuxna och barn var den nog mest uttalad i Femböckerna.

Det händer mystiska saker på den ö som mamman hade lovat att George skulle få. När barnen börjar inse det möts de av en stark misstro från både Georges mor och far. Och i synnerhet från fadern.

De tvingas lösa det hela på egen hand. 

Relationen mellan barnen - och barnens relation med hunden - är ömsint skildrad, och på många sätt rörande. I alla fall för mig.

När jag lyssnar igenom ljudboken inser jag på nytt varför Femböckerna var en så oerhört stark upplevelse när jag började läsa dem i elvaårsåldern.

Den misstro mellan vuxna och barn som var en så viktig del i Femböckerna fick snart en motsvarighet i en misstro mellan de barn som älskade Femböckerna - och många vuxna som fnysande avvisade dem som skräp. Det är först från och med 70-talet som den vuxna aversionen mot Blytons barnböcker sakta började mattas av.

Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva det, eftersom hon dog 1968. 

För mig var och är Blyton en stor författare och många av hennes böcker var mycket bra litteratur.

Det insåg jag redan som 11-åring och jag har definitivt inte ändrat mig, Tvärtom...