Suggestiva musikvideos från Gulnara Karimova

/Från min huvudblogg 3/9 2016/

Uzbekistans diktator Islam Karimov har dött. Han regim ser definitivt ut att ha varit mycket korrupt, despotisk och brutal.

Han har en dotter vid namn Gulnara Karimova som också anses vara korrupt (bland annat lär hon ha tagit mutor av Telia), men som den senaste tiden verkar ha hamnat i onåd och suttit i husarrest.

Hon är dessutom någon sorts popsångeska och har gjort en del musikvideos. Jag minns att jag när jag upptäckte dessa för något år sedan kom jag lite motvilligt på att jag tyckte att några av dem var riktigt fascinerande, om än aningen bisarra.

Här kan man lyssna på en av dem, How Dare. Och en annan som också fascinerade mig, Round Run.  

Att kanonisera sina favoriter

I Bibeln har vi skrifter som kallas kanoniska.  Det är skrifter som kyrkan har förklarat som dikterade, eller åtminstone  inspirerade, av Gud.  De skrifter från ungefär samma tid som SÄGER SIG vara inspirerade av Gud, men som inte kyrkan godtagit som sådana, kallas apokryfiska. 

Dessa ingår alltså inte i kyrkans kanon. 

Hur någon kommit på idén att vi ska ha en kanon också för kulturen vet jag inte. 

Vad som ingår i den kyrkliga kanon, alltså vad som påstås vara från Gud, har bestämts av kyrkomöten. 

Om hur den nyligen antagna kulturkanon har kommit till kan man läsa om i Wikipedia. 

"Regeringen beslutade 21 december 2023 om direktiv till en kommitté som ska ta fram en svensk kulturkanon. Regeringen utsåg professorn och historikern Lars Trägårdh till ordförande i kommittén."

I motsats till den religiösa kanon åberopar sig denna kommitté inte på Gud. De har bara egenhändigt gjort en lista av svenska böcker, målningar etc. som de själva tycker bra om och anser har varit ovanligt viktiga i Sverige, och som är minst 50 år gamla. 

Deras privata funderingar har nu fått nån sorts officiell status. Det är den kanon som vi från och med nu ska ha. 

Jag tycker att det hela verkar omåttligt korkat.  För att nu uttrycka det lite försiktigt.

ChatGPT, Donald Trump och Kirrinön

/Jag har roat mig med olika förslag att få ChatGPT koppla ihop Donald Trump med Enid Blytons femböcker. ChatGPT:s olika svar visade att denna AI, eller dess programmerare, eller de texter den tränats på, inte riktigt gillar Donald Trump. Här är ett av svaren. Med en av ChatGPT skapad bild.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

---

Kapitel 1 – En främling i slottsruinerna

Det var en solig förmiddag i Kirrinbukten. George rodde den lilla båten med vana tag, medan Timmy satt i fören med öronen spetsade. Julian, Dick och Anne satt bakom och såg fram emot picknicken de packat ner.

— “Vi tar lunch vid slottsruinerna,” sa George. “Jag vill visa er en gång som jag hittade förra veckan.”

Men när båten gled in mot stranden såg de något märkligt. En man i mörk kostym stod mitt bland stenarna, viftade med armarna och såg ut att prata för sig själv. Hans hår var så märkligt att det blänkte som en guldfärgad hjälm i solen.

— “Excuse me! Is this private property? Because I’m very interested in buying it!” ropade han.

— “Det är privat,” sa George skarpt. “Och den är inte till salu.”

— “Everything’s for sale,” svarade mannen självsäkert. “I’m Donald Trump. I make the best deals. I could put a luxury hotel here – golden towers, the best rooms – people would love it!”

George muttrade något som Timmy verkade hålla med om, för hunden gav ifrån sig ett morrande.

— “Jag tror inte han är här för att beundra utsikten,” sa Julian lågt till Dick.

Mannen började promenera runt ruinerna, men försvann snart in genom en bågformad öppning. När han kom tillbaka var han dammig, och såg inte längre fullt så självsäker ut.

— “Terrible tunnels. Dangerous place. But maybe… tremendous potential,” muttrade han innan han tog fram sin mobil och försökte ringa – utan täckning.

De rodde tillbaka honom till fastlandet, men George var säker på att det inte var sista gången de skulle se honom.

---

Kapitel 2 – Jakten på skatten

Två dagar senare stod en svart limousine utanför Kirrin Cottage. Moster Fanny öppnade dörren, och där stod Donald Trump, med ett stort kuvert i handen.

— “I’ve come to make you an offer you can’t refuse,” sa han och räckte över ett papper.

Julian tog det och läste. “En femtioårig hyresrätt på Kirrimön? Och du vill bygga hotell, brygga och en golfbana på ruinerna?”

— “People love golf,” sa Trump. “And gold. I’ll make the island shine like never before.”

George brände nästan hål i pappret med blicken. “Glöm det.”

Nästa morgon rodde de ut till ön för att kolla läget – och där stod Trump redan, med ett gäng män i kostym som mätte marken. Han hade dessutom en karta som visade en “VIP-tunnel” till slottsruinernas skattkammare.

— “Så det är därför han vill ha ön,” sa Anne. “Han tror att skatten fortfarande finns kvar.”

Planen var enkel: lura honom ner i fel tunnel. Dick berättade högt om en “genväg till guldet” som egentligen bara ledde till en fuktig återvändsgränd.

Trump nappade direkt. Tio minuter senare hördes ett förfärligt plask, följt av ett vrål:
— “This is the worst island ever!”

Dyblöt och med tång på axeln seglade han tillbaka. Fem-gänget skrattade så tårarna rann.

---

Kapitel 3 – Den stora tävlingen

De trodde att allt var över. Men några veckor senare kom ett färgglatt fartyg in i bukten med banderoller där det stod:

“THE GREAT GLOBAL ISLAND CONTEST – WIN AN ISLAND!”

Och vem klev av om inte Trump själv, flankerad av ett TV-team.

— “The rules are simple,” sa han. “Three challenges. If I win, the island is mine.”

Grenarna var:

1. Bygga ett sandslott “värdigt ett lyxhotell”

2. Fånga en “gyllene krabba”

3. Hitta en hemlig skatt i ruinerna

Sandslottet blev en fästning byggd av George och Anne, komplett med vallgrav, som vann över Trumps plastiga hotellmodell.

Den gyllene krabban visade sig vara en bluff – Fem-gänget hade gömt några guldfärgade stenar som “lockbete” och Trump fick bara upp en gammal stövel.

När det var dags för skattjakten rusade Trump mot den tunnel som en gång dränkt honom. Fem-gänget tog en annan väg och hittade den fejkade kista han gömt i förväg.

Resultatet var tydligt: Fem-gänget vann allt.

Trump muttrade “Fake contest!” men publiken buade och fartyget lämnade bukten. George såg efter det tills det försvann bakom horisonten.

— “Om han kommer tillbaka,” sa hon och klappade Timmy, “vet vi precis vilken tunnel vi ska skicka ner honom i.. 

---

Nattens fåglar

Medan jag som elva-tolvåring slukade Blytonböcker slukade jag "Mysrysare" mellan kanske 1974 och lite mer än tio år framåt. 

Jag hade nog hundratals. Min bokhylla var full av dem. 

Vad handlade de om? Grundidén har jag skrivit om tidigare. En kvinna kommer till ett stort avsides beläget hus där det snart kommer att hända mystiska saker.  

Men det finns en könsaspekt som jag missat vid tidigare beskrivningar. 

En sak som jag inte närmare gått in på är att de nästan alltid handlar om manligt våld, förtryck och/eller manipulation. 

En kvinna kommer alltså till ett stort hus. Anledningarna kan variera, men i detta hus finns oftast en förtryckande man,  ibland flera sådana. Ibland får dessa män hjälp av en eller flera obehagliga kvinnor. 

Den kvinna som kommer till huset får sedan, dels kämpa för att komma loss från mannen eller männen, och dessutom oftast också arbeta för för att avslöja mysteriet bakom mannens beteende. Däremot är böckerna aldrig direkt  "mansfientliga" - för någonstans finns det  i princip alltid en god man, som kvinnan dessutom ofta gifter sig med mot slutet... 

Det måste definitivt ha funnits något som tilltalade mig i detta scenario under mer än tio år... 

För några veckor sedan fick jag några Mysrysare som upphittats på den fastighet i Gräddö där mina föräldrar bott. Jag började läsa om dem - med en viss fascination. 

Den senaste Mysrysare jag läst om är av en viss "Sharon Wagner" (möjligen en pseudonym), som i original hette  "Curse of Still Valley",  men vars svenska titel var "Nattens fåglar". Originalet kom 1969. Den svenska upplagan kom 1974.

I den vaknar en kvinna upp i ett främmande rum,  i ett stort hus - och minns ingenting, inte ens sitt namn.  

In kommer en man som kallar henne Karla, och säger att hon är hans fru. Och att hon varit med om en olyckshändelse som fått henne att tappa minnet. 

Han är dominerande, och har olustigt bisarra drag. Och ägnar sig åt konstiga ockulta ritualer. Han förbjuder henne att lämna dalen där huset ligger och säger att utanför denna händer fruktansvärda saker varje dag. 

Hon blir mer och mer misstänksam. 

En dag får hon upp bortträngda minnen av att hon hade haft en helt annan man, som hon älskade. 

Hon inser på något sätt att han bor nära dalen. 

Den onde mannen visar sig ha haft en hustru som hette Karla, som sedan dött, och han vill göra den kvinna han håller fången till en kopia av sin döda fru. Mot slutet lyckas hon rymma och hitta sin riktiga  man. 

Skillnaden mot många andra Mysrysare är att här är förtrycket totalitärt från början, snarare än något som utvecklas gradvis efter att hon anlänt frivilligt.  

Det finns även kvinnor Men de verkar vara ambivalenta. Och en av dem är förälskad i den onde mannen, och det får denna att mot slutet hjälpa den fångna kvinnan att fly, eftersom hon vill ha den onde mannen för sig själv...

Mysrysare brukar sällan vara direkt otäcka, men den här är nog lite mer otäck än genomsnittet. Den är också ovanligt gåtfull. De ockulta ritualerna antyds bara, och läsaren får endast en mindre ledtråd om varför de utövas.  

Den svenska titeln syftar på en av den bisarre mannens aktiviteter -  han tränar upp rovfåglar för att angripa, och det visar sig mot slutet att de även kommer att sättas in mot den fångna kvinnan när hon försöker fly. 

Summa summarum. I tidig tonår slukade jag Blytonböcker, där barnen lyckas lösa brottsfall som vuxna inte klarar av. Mellan 20 och 30 års ålder slukade jag böcker om kvinnor som flyr från hus där de är fångar hos kontrollerande män. 

Inget av detta torde vara en tillfällighet.
.

 

När Ringo Starr jagades av en Kalisekt

Igår upptäckte jag att Beatlesfilmen Help!, från 1965, fanns på YouTube. Jag har tidigare sett den två gånger - 1967 (när jag var 12) och någon gång hösten 1980 eller våren 1981.

Jag var hemma och försökte dricka så mycket vatten  jag bara kunde för att inte bli dehydrerad i hettan. Att gå ut i hettan var inte någon bra idé.

Så jag blev riktigt entusiastisk när jag såg att Help! fanns på YouTube.

När jag började se den insåg jag med en gång att jag glömt något väsentligt om filmen. Och det är att gudinnan Kali spelade en central roll i den.

Jag minns sedan tidigare att en konstig sekt i filmen hade jagat Ringo för att de måste få tag i en ring han hade på sitt finger (och som, visade det sig snart, var ganska svår att få av).

Vad jag inte mindes var att sekten bestod av Kalidyrkare, och att just den ringen (och ingen annan!) behövdes i ett människooffer till just Kali.

Jag upplevde det märkligt att jag inte mindes detta. Men när jag sedan tänkte efter visade det sig att jag inte utvecklade något intresse för Kali som figur förrän - hösten 1981. Om jag hade sett filmen då skulle jag definitivt ha tänkt på att den handlade om Kali.

Men möjligen är det så att mitt intresse för Kali hösten 1981 åtminstone delvis hade uppstått pga att jag sett filmen kanske ett halvår innan, även om jag medvetet hade glömt Kalis roll i den. Eller kanske rentav trängt bort den, den handlar ju trots allt om människooffer.

Det var intressant att se om den. Den var lite mer absurd än jag mindes den som.

Ringo klarar sig, men mot slutet inser man att någon annan ser ut att offras istället. Vilket de flesta tittare nog upplever som välförtjänt.

Se den gärna - här. 

  

Kalistatyett från Calcutta - vars namn lär betyda "Kalis land".  

Demoniserande skräckfilm om fairies

Denna film är en ganska så välgjord skräckfilm. Tycker i alla fall jag. Den heter "The Evil Fairy Queen".

Samtidigt tycker jag den är obehaglig. 

Den går långt bortom alla folkminnesanteckningar och beskriver fairies - och framförallt deras otäcka drottning   - som avgrundslikt onda väsen som försöker få kontroll över människor - och framförallt barn - för att sedan döda dem under rituella former. 

Att projicera mänskliga  (och definitivt existerande..) perversiteter på folktroväsen är inte helt ovanligt - det här är ett av de värsta exempel jag har sett. 

Fairies i folktron kan förvisso vara retsamma - men på ett ganska så godhjärtat sätt.  De kan i värsta fall hämnas om de blir mycket illa behandlade - men de beskrivs aldrig som onda. 

De enda som försökte framställa dem som onda var under en lång period  kyrkan - som på teologiska grunder var  så illa tvungen att hävda att de var agenter åt djävulen. Men denna inställning slog aldrig igenom hos befolkningen. 

Med början på 1700-talet svängde kyrkans inställning i större delen av världen. Gradvis blev dess inställning att fairies inte existerade. Detta började med frikyrkorna, men statskyrkorna tog efter ett tag  över denna mer rationella inställning.

Idag kan rester av den gamla demoniseringen dock återfinnas i vissa extremt kristet fundamentalistiska sekter. . 

Om jag trodde på denna demoniserande inställning skulle jag nog vara riktigt nervös. Eftersom jag i november 2014 i vad som skulle kunnat vara på gränsen mellan sömn och vaka fick en uppenbarelse av fairies i mitt rum på natten. Jag har skrivit om denna upplevelse här .

Det var en av de mest underbara upplevelser jag någonsin haft. När den hade upphört hade jag en glädjefull känsla av att jag skulle få komma tillbaks till denna fairy-värld när jag dog,.. .

Filmen är dock välgjord och suggestiv. Tycker som sagt jag. Den är otäck, och  slutscenen - när man har lugnats med att allt har gått bra - är extra otäck...

Det är en kommersiellt gjord film. Det finns ingen anledning att tro att dess producenter är kristna fundamentalister. 

Men den skulle faktiskt kunna fungera som ovanligt svavelosande kristen fundamentalistisk propaganda...  

Arthur Conan Doyle trodde på fairies och hade en mycket positiv bild av dem... 

Judy in disguise (with glasses)

En låt med en lite udda titel, med den numera knappast speciellt kända gruppen John Fred and & His Playboy Band gick direkt till andra plats på Tio i Topp i3 februari 1968 och kan höras här.

Titeln var en uppenbar hänsyftning till den då ofta spelade och mycket omdiskuterade låten från Beatles Sgt. Pepper-LP, Lucy in the Sky with Diamonds.

I motsats till Beatleslåten var dock Judy in Disguise inte det minsta psykedelisk.

Kärleken är blå

Under en period 1968 spelades det ofta många versioner av en sång som på olika språk, och även instrumentalt, förkunnade att kärleken är blå. 

Jag tyckte då att de var ganska så tråkiga,  och verkade ha glömt bort den första versionen av sången. Som när jag nu hör den faktiskt tycker är riktigt  fin. 

Jag måste ha hört den när den kom våren 1967 - för jag vet att jag såg den schlagerfestival där Sandie Shaw blev etta med "Puppet on at string " Men jag verkar ha glömt att där även fanns  "L'amour est bleu" med Vicky Leandros. 

Nu stötte jag på den på YouTube nästan av en slump, 

Jag tycker alltså att den är fin,  och bättre än sina efterföljare. 

Den kan ses och höras - här. 

 

Vicky Leandros. 1973

The Conspiracy of Dark Falls

Jag fick för mig att söka på sökordet "X files" och hittade så detta.

Det var inte något avsnitt av Arkiv X, utan jag hamnade där för att filmen sägs ha likheter med den kända serien. 

När jag började se den insåg jag att jag hade sett den förut, men glömt det mesta.

Jag såg alltså om den, och kom till något som definitivt var en riktigt spännande historia, om en isolerad ort som verkar ruva på mörka hemligheter.  

Upplösningen blev lite oväntad. 

Den som gillar X Files-liknande intriger kan gärna se den.  

"Far, far away..."

Denna sång med Middle of the Road hörde jag på Kvällstoppen på kvällen den 25 maj 1971, idag för 56 år sedan. Den hette alltså Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Den gick in i mig direkt och omedelbart - på ett sätt som få andra sånger någonsin gjort.

Den enda som kommit i närheten av detta är, möjligen, när jag hörde "Moonlight Shadow",  på en Clock-restaurang söndagen den 17 juli 1983, eller när jag hörde "San Francisco" i augusti 1967,

Chirpy Chirpy Cheep Cheep handlade om att vakna upp en morgon och finna att båda ens föräldrar hade försvunnit. Sången är inte ledsen -  tvärtom sjungs den med en nästan extatisk glädje.

Den är suggestiv - och upprepar nästan hypnotiskt detta tema - "Where´s you´re mama gone - where´s you´re papa gone - far, far away"....

Den kändes som en uppenbarelse. Och det är ingen tillfällighet - det var just då som jag höll på att bryta upp från mina föräldrar på ett radikalt sätt. Det var ingen enkel resa - den  inledde en period som också präglades av ångest och tumult.

Den gick genom många skilda vägar - allt ifrån Långbro ungdomsklinik och psykavdelningar till kollektivboende och politisk aktivitet. Men det var en livsavgörande resa.

Jag insåg förmodligen detta redan när jag stod nära fönstret i köket i lägenheten vid Fyrverkarbacken 30 - denna symboliskt laddade kväll.

Resan berodde inte på sången - med sången kom att symbolisera dess inledning.

Ett varmt tack till Middle of the Road och dess sångerska Sally Carr - 56 år senare...

 

Middle of the Road - 1972

Lajka i melodifestivalen

I denna Youtube-video kan man höra det irländska bidraget till den senaste sångfestvalen. 

En sorglig sång, om hunden Lajka, som offrades helt i onödan.  Hon sändes upp med den sovjetiska sonden Sputnik 2  i november 1957  - varför de skulle ha en hund med är inte alls klart.

Att testa hur hundar klarar en sådan resa kan inte ha varit syftet - det verkar inte funnits några planer på att ta ner henne. Så vitt man idag vet dog hon av överhettning redan efter några timmar.

När jag gick igenom gamla årgångar av Sveriges Kommunistiska Partis tidning Ny Dag (som fram till och med december 1964 var en dagstidning) på KB kunde jag notera att de när Lajka sändes upp sa till eventuella oroliga läsare att hon självfallet skulle tas ner levande - den underförstådda logiken bakom detta var att Sovjets ledare förstås inte kunde tänka sig att offra oskyldiga hundar. 

Tyvärr hade Ny Dag fel.

Att offra oskyldiga djur var ju nu inget specifikt sovjetiskt. Vår kultur offrar regelbundet helt oskyldiga djur.

Nästa gång Sovjet skickade ut hundar i rymden offrades de dock inte. Strelka och Belka, som sändes upp den 9 augusti 1960 togs ner, och mådde bra när de kom hem. Liksom en grå kanin, 42 möss, två råttor, flera flugor samt ett antal plantor och svampar, som följde med de två hundarna på resan.

Det var både mer humant - och mer rationellt. För här fick man ju reda på att olika djur och växter kunde överleva i rymden, utan några men, vilket var värdefullt. Att en hund dör i en överhettad kapsel som aldrig tas ner behövde man inte offra Lajka för att få reda på.

I den irländska sången hoppas sångerskan att Lajka aldrig dog, och att hon finns där ute än idag.  Det är en vacker tanke - men samtidigt känns det som att romantisera ett både grymt och meningslöst djuroffer.

Men trots allt kan sången skapa viktiga frågor, som kan få människor att börja tänka. Det var därför synd att den inte vann. 

Lajka - på rumänskt frimärke 1959