Fem söker en skatt

Här kan man lyssna på en uppläsning av Enid Blytons första fembok. Gör det gärna...

Det är den svenska versionen, som kom 1954.

Den var den första i en serie av böcker som kom att fängsla äldre barn och yngre tonåringar under årtionden.

Här får vi ta del av hur Ann, Dick och Julian först mötte George (Georgina) och hennes hund Timmy.

George ville alltså vara pojke och accepterade inte att kallas Georgina. 

Hon var inledningsvis misstänksam - på gränsen till fientlig - mot sina släktingar - som hon i denna bok mötte för första gången. Men de blev mycket snart nära vänner och kom efter ett tag att hamna i ett dramatiskt äventyr. Det första av många...

Redan i denna bok skapades snart ett mönster som jag vill kalla för "elementärt barnmedvetande". George hade ett mycket spänt förhållande till sin far, som även uppenbarligen hade slagit henne, åtminstone vid något tillfälle.

Fadern tålde inte att hon hade tagit hand om en hund, och förbjöd henne att behålla den. Så hon övertalade en pojke i byn att ta hand om den på natten. 

Hon  kallade hunden för Timmy och den kom att spela en mycket viktig roll i berättelsen. Dels var den en viktig faktor i att misstänksamheten mellan George och de andra barnen  snabbt bröts, dels spelade den en viktig roll i själva äventyret.

Även om också andra av Blytons bokserier  hade en inbyggd potentiell konflikt mellan vuxna och barn var den nog mest uttalad i Femböckerna.

Det händer mystiska saker på den ö som mamman hade lovat att George skulle få. När barnen börjar inse det möts de av en stark misstro från både Georges mor och far. Och i synnerhet från fadern.

De tvingas lösa det hela på egen hand. 

Relationen mellan barnen - och barnens relation med hunden - är ömsint skildrad, och på många sätt rörande. I alla fall för mig.

När jag lyssnar igenom ljudboken inser jag på nytt varför Femböckerna var en så oerhört stark upplevelse när jag började läsa dem i elvaårsåldern.

Den misstro mellan vuxna och barn som var en så viktig del i Femböckerna fick snart en motsvarighet i en misstro mellan de barn som älskade Femböckerna - och många vuxna som fnysande avvisade dem som skräp. Det är först från och med 70-talet som den vuxna aversionen mot Blytons barnböcker sakta började mattas av.

Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva det, eftersom hon dog 1968. 

För mig var och är Blyton en stor författare och många av hennes böcker var mycket bra litteratur.

Det insåg jag redan som 11-åring och jag har definitivt inte ändrat mig, Tvärtom...

I denna tid...

... när mörkret faller över världen, kan jag inte låta bli att tänka på våren 1966, när jag först tog del av de böcker där fyra barn och en hund framgångsrikt löste de mysterier som vuxna inte ens visste att de fanns. 

Om de vore så enkelt... 

Mr Musk

En satirisk sång, om, just det, Elon Musk. Den kan höras här. 

Det kommer säkert fler sådana...

 

It´s a one way ticket to a madman situation

"Train comes, I don't know it´s destination - it´s a one way ticket to a madman situation".

Det var textraderna i en återkommande vers i en musikvideo som jag såg och hörde ca år 2000.

Versen var suggestiv, gick in i mig.

I själva verket var det den första singeln av en tjejgrupp som heter Sugababes. Den hette "Overload" och musikvideon kan ses här . 

Sugababes  har senare ombildats flera gånger, men har helt nyligen på nytt fått samma tre medlemmar som den hade från början.  Det sista fick jag reda på av Wikipedia. I övrigt vet jag knappast något om gruppen.

Anledningen till att jag överhuvudtaget uppmärksammade den var att jag köpte en färg-TV (med inbyggd video) i början av juli 1999. 

Den gick snart sönder, och det tog lång tid innan jag fick den lagad, och ännu länge innan jag hämtade tillbaks den. Anledningen var att jag inte hade (eller har) någon bil och de jag kände som hade bil var bortresta över sommaren. 

Så det var först i augusti 1999 som jag började se regelbundet på den.

Jag hade tillgång till både MTV och ZTV och via dessa kanaler fick jag en oväntad inblick i den då aktuella populärmusiken. 

En hel del låtar fastnade jag direkt för - detta var en av dem. 

TV:n gick sönder på nytt 2005, och då hade garantin gått ut, och jag hade då inte råd att laga den. 

På senare år har jag försökt hitta de låtar jag fastnade för. Ibland lyckas det inte, eftersom jag glömt både titel och artistnamn. Den här hittade jag nog genom att söka på orden "one way ticket to a madman situation"... Vilket var ord som av någon anledning fastnat ordentligt...

Jag tror inte att jag hade uppfattat orden "train comes". Men på You Tube kan man klicka för att få fram texten, så nu vet jag det. 

Låten blir nog än mer suggestiv genom bilden av ett tåg vars destination man inte känner till.

. 

Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren

Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. 

Det är en märklig läsning. 

Först är skrivandet neutralt. Detta börjar så smått redan på 20-talet och fortsätter till och med 40- och tidigt 50-tal. Hennes böcker nämns då och då - för det mesta neutralt, ibland lätt positivt. 

Men i mitten av 50-talet händer det något. Då startar en hetskampanj som man rentav skulle kunna beskriva som "moralpanik". Det är ett missbrukat och svårdefinierat ord, men just här känns det adekvat.

Att det uppstår en moralpanik runt en författare av snälla och närmast ömsinta barnböcker ter ju sig konstigt, men det är inte enda gången. Det drabbade Astrid Lindgrens Pippi Långstrump  på 40-talet. Då var inte anklagelserna att boken var dålig, utan att dess huvudperson var alltför självständig. 

Jag misstänker att det temat också låg under moralpaniken runt Enid Blyton, men här var det aldrig explicit.  

I SvD började det den 12 december 1956. Där genomförde signaturen "Corinna” ett veritabelt frontalangrepp mot Enid Blyton. Denne var enligt Corinna en totalt usel författare, och hon förstod inte hur barn kunde gilla henne.

Hon är medveten om att Blyton skrivit flera olika serier om skarpsinniga och modiga barn som löser kriminalfall, och hon skriver : ”Barnen endast byter namn förefaller det, och mönstret är nästan ofelbart detsamma.... Inte underligt att engelska barnbibliotekarier slagit larm och att det blåst upp strid om henne även här hemma.” 

Att barnen gillar hennes böcker är både ett problem och en gåta: "Men barnen tycker ju om hennes böcker? Javisst, barnen tycker också om dumma serier, skräck-böcker, och sentimental snömoslitteratur, men därför behöver de inte ha rätt i sina tycken”. 

I artikeln citeras en ”barnbokskännare” som säger: ”Hon /Blyton/ har en säck full av olika standardiserade miljöer och därur fiskar hon upp en, sedan har hon en påse mysterier, som skakas om, och det mysterium som kommer först, sätter hon in i miljön. Och så äter ungarna, äter och äter sig igenom alla böckerna”. 

Det där med ätandet blev sedan ett återkommande tema i angreppen mot Blyton, trots att ätande, uppriktigt sagt, inte upptar någon speciellt stor del av hennes böcker.  Men jag fick i mitten av 60-talet höra det av en barnboksbibliotekarie som argument mot att läsa Blyton.

Men Blyton var enligt Corinna inte endast en dålig författare, utan även en suspekt person. När Blyton i en intervju säger att hon skriver som hon gör för att hon tycker om barn kommenterar denna Corinna det genom att tala om Blytons ”sentimentala moderlighet och falskt ödmjuka idealitet"...

Den 29 november 1958 skriver så en viss Jadwiga P Westrup att Enid Blyton är ”ett problem för sig”. Hon tillägger ”Vad är det hos denna författarinna som gör henne så älskad även av s.k. skärpta barn?”

Hon skriver vidare: ”Barnen är sippa, de vuxna talar endast i plattityder, händelser utspelar sig med skoningslös precision med jämna sidantal mellan toppar och dalar” . Att barnen gillar hennes böcker är ”helt enkelt en av historiens stora gåtor”... 

Ett påstående som återkommer i tidiga angrepp är att Blyton skriver ”flickböcker”.  Men, som det påpekas i en neutralt hållen artikel den 24 september 1965 visade undersökningar att hennes böcker lästes lika mycket av pojkar som flickar, vilket beskrevs som något nästan unikt.

Den 3 december 1967 kallar Margareta Sjögren Blyton för ”fabrikör av barnmysterier på löpande band”  och ”totalt flack”. Och jämför henne med Astrid Lindgren , som hon ansåg i motsats till Enid Blyton skriva kvalitetsböcker. 

Men något börjar hända. Den  29 oktober 1968 citeras en journalist från Sveriges Radio som sade:  ”Varför moralisera hela tiden? Varför inte utveckla det som barnen själva vill ha. Nu väljer man ju hellre att barnen inte läser alls än att de läser Enid Blyton”. 

30 november 1968 fanns så en dödsruna över Enid Blyton, som nyligen hade dött. Olyckligtvis signerad av den illasinnade "Corinna". I denna nekrolog kunde man bland annat läsa: ”Hon var oerhört populär bland barnen, men hon har skrivit ovanligt många dåliga böcker”. Dåliga för vem?

Men Corinna hävdar också att Blyton gjorde barnen fördomsfulla. ”Skumma personer tillhörde alltid kategorin utlänningar, medan de egna alltid var goda och hederliga” . Det är ju helt enkelt inte sant. Visst hade Blyton fördomar, men så grova var de absolut inte. Det fanns många inhemska skurkar i hennes böcker, och många engelsmän som var allt annat än goda och hederliga. Man kan ju undra sig om Corinna överhuvudtaget hade läst de böcker som hon så gärna angrep?

Den 15 oktober 1974 kallas Enid Blytons böcker i förbigående för  ”kvasilitteratur” 

Den 12 december 1974 hände det dock något. En biografi över Enid Blyton presenterades, som plötsligt gav en riktigt nyanserad bild av henne. I den menades att det inte var en tillfällighet att hon appellerade till barn. Hon hade kvar inte så lite av barnasinne, 

Boken citerar en psykolog som hade sagt::  ”Hon var ett barn, hon skrev som ett barn och hon tänkte som ett barn” Och tillägger, intressant nog:  ”hennes grundsyn var, som han uttrycker det, pre-adolescent”. Jag tror faktiskt det ligger något i det... 

Men förtalet fortsätter.  Den 30 december 1983 avfärdas hennes böcker med meningen  ”Kvalitén är låg” 

13 september 1989 avfärdas hennes böcker snabbt som ”triviallitteratur”.

Men nu händer det något på allvar. Den 6 juli 1993 presenteras en radioserie för barn, med namnet Gravplundrarna, som handlade om barn som blandas in i en härva med plundring av forntida gravar. Den bygger av en bok av Mats-Arne Larsson, som öppet säger att hans främsta inspiration är Enid Blyton - och kallar  den för "en kärleksfull hyllning till Enid Blytons värld".. Det var nästan så jag började gråta när jag kom dit. 

Den 12 december 2004 publiceras flera femböcker på nytt. Detta presenteras på SvD:s kultursida som en stor nyhet.  Och man kan läsa detta. ”Man sluts in i en spännande miljö med lönngångar, vrak och slott. För en 8-9-åring tror jag böckerna är jättespännande.” Det visste barnen hela tiden. Det krävdes att de hade hunnit bli ganska så gamla för att vuxenmedia skulle erkänna det.

En sista notering. Den 21 november 2009 får vi veta att Enid Blyton var förbjuden på BBC i 30 år. Hon fick inte ens nämnas,  Därför att hennes böcker ”saknade litterärt värde"...

Pippi Långstrump attackerades en gång för att hon var för självständig. Något sådant nämndes så vitt jag vet aldrig  i Blytonkritiken.  Men själv misstänker jag att även den hade något med den saken att göra. I många - om än inte alla - av Blytonboksserierna är det barn som genomskådar mysterier som vuxna inte kan begripa, och ofta får göra det i direkt strid med vuxna som säger åt dem att de bara fantiserar. 

Jag har en känsla att detta på något sätt sågs som .... subversivt. 

Jag vet inget om...

... David Lynch, rent personligt.  Han kanske var alldeles förträfflig  privat. 

Det enda jag vet är att han låg bakom Twin Peaks - en av de obehagligaste TV-serier jag någonsin har sett. 

Och Blue Velvet, en av de obehagligaste  filmer jag någonsin har sett.  

Vad gäller Twin Peaks så  skrev jag en gång i en polemik i en vänstertidning att jag ser den som "en olustig serie som i sin handling sveper in polisutredningen om ett brutalt sexualmord i en drömlik, mysticistisk och närmast förförisk dimma".  

Polemiken riktade sig mot en person som sade sig gilla serien.

Han blev så rasande över att ha fått sin smak problematiserad på detta sätt att han skrev en replik fylld av bisarra personangrepp mot mig. De var så bisarra att tidningen ifråga vägrade att ta in repliken.

Det bör förstås tilläggas att jag aldrig såg hela serien. Jag stod ut kanske typ åtta avsnitt, sedan slutade jag.   

Men Blue Velvet  såg jag i sin helhet. Tyvärr. 

Men, som sagt, detta säger förstås inte med nödvändighet något om David Lynch som person. 

-------------------------------------------------

PS. Men ser nu att han också gjort Mulholland Drive, som jag tyckte riktigt bra om.

David Lynch 1964,  långt innan han började skapa obehagliga filmer och TV-serier.

Femböckerna som TV-serie på 70-talet

I dessa sorgliga tider där barns rättigheter hela tiden kränks, är Enid Blytons barnböcker för mig en källa till glädje.

Dessa var konsekvent förtalade av vuxna på 50-och 60-talen, då inställningen att barn skulle ses men inte höras, fortfarande var djupt rotad.

I flera av Blytons bokserier var barn klokare än vuxna, och kunde lösa mysterier och avslöja komplotter som vuxna inte lyckades med.

Till dessa serier hörde, förstås, Femböckerna, men även andra serier som Mysterieböckerna, Äventyrsböckerna, och Hemliga Sjuan. Alla dessa, med undantag av Mysterieböckerna, har filmatiserats och blivit TV-serier.

Det vore förstås roligt om även Mysterieböckerna filmades. Men jag misstänker att de är mer "intellektuella" problemlösarböcker och saknar äventyr i underjordiska tunnlar, grottor, slott och ödsliga hedar och därför kanske inte passar lika bra som film...

Det finns två längre TV-serier om Femböckerna -  den första gjordes i slutet av 70-talet, den andra i mitten av 90-talet - och båda finns på YouTube.

Jag har tidigare länkat till den andra, men inte den första.

Nu har jag även sett alla avsnitt ur den första serien. Den kan nås här . 

Om man jämför den med den andra är den första mer spännande - i alla fall för mig. I den andra fanns det faktiskt avsnitt som jag upplevde som långtråkiga, men faktiskt inte några i den första. 

Vilken som i allmänhet följer böckerna bäst vet jag inte (ännu) - men det första avsnittet i den andra serien  följer ganska väl den första boken, medan den första blandar ihop äventyret i den första boken med ett annat äventyr. 

Det finns alltså svagheter i den första - men spänningen finns alltid där. 

Det finns något fint och vackert i Femböckerna. Men vuxna utan barnasinne gjorde alltså en gång i tiden allt för att förtala dem. 

Enid Blyton brydde sig inte. Hon sade en gång - jag bryr mig inte om kritiker som är över 13 år. 

Det tycker jag var ett lysande svar.

A Hard Rain's A-Gonna Fall

En sång av Bob Dylan som definitivt känns relevant nu. 

Det hårda regnet är inte radioaktivt nedfall, som en del som inte lyssnat på texten ibland trott. Det är en symbol för ondskan i världen. 

Den kom 1962 men känns som en profetia som pekar mot världen idag.

Kan höras här.

 

Bob Dylan med Joan Baez, 1963

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck.

Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-film. Men det finns element i handlingen som tränger in i mig. På något sätt. 

Den kom 1968 och så vitt jag vet har jag definitivt aldrig sett den förut. Men jag får en vag känsla av deja vu när jag ser den. 

Men det beror med all sannolikhet inte alls på att jag ändå har sett den. Men möjligen på att det finns vissa strukturer i dess handling som ger mig en form av associationer,

PS. Den som kommer till slutet kan kanske också notera att det finns vad som måste beskrivas som betänkliga element i själva handlingen...

Children of the Stones

Här kan man se en ganska spännande ungdomsthriller (från början en serie men här är den ihopklippt) om en professor och hans son som flyttar till en by - eftersom fadern ska studera megalitmonument.

Det visar sig att det är något konstigt med byn, megalitstenarna verkar ha någon sorts kraft, och vara kopplade till utomjordiska fenomen - till och med till ett svart hål långt långt borta. 

Stenarna verkar också vara redskap för en medveten utomjordisk kraft som vill förvandla mänskligheten. Den ska ha skrämt en del ungdomar rejält när den sändes först 1977.

Den kan kanske nog också skrämma en del vuxna.

Själv har jag länge varit fascinerad av både megalitmonument (jag kröp in i en megalitgrav 1991 och fick en intensiv men absolut inte obehaglig känsla när jag tryckte pannan mot dess stenar!) och astronomi.

Filmen har någon sorts sensmoral som implicit varnar för "hedendom" men det är absolut ingen kristen propagandafilm (Jesus nämns inte en enda gång).

Själv störs jag ändå av filmens demonisering av den neolitiska megalitkulturen - jag har själv en ganska positiv känsla inför den.

Hole in my shoe

Från det psykedeliska året 1967. 

Traffics sång om att det kommer in vatten i skon. Via ett hål i den.

Riktigt fascinerande.