"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck.

Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-film. Men det finns element i handlingen som tränger in i mig. På något sätt. 

Den kom 1968 och så vitt jag vet har jag definitivt aldrig sett den förut. Men jag får en vag känsla av deja vu när jag ser den. 

Men det beror med all sannolikhet inte alls på att jag ändå har sett den. Men möjligen på att det finns vissa strukturer i dess handling som ger mig en form av associationer,

PS. Den som kommer till slutet kan kanske också notera att det finns vad som måste beskrivas som betänkliga element i själva handlingen...

Children of the Stones

Här kan man se en ganska spännande ungdomsthriller (från början en serie men här är den ihopklippt) om en professor och hans son som flyttar till en by - eftersom fadern ska studera megalitmonument.

Det visar sig att det är något konstigt med byn, megalitstenarna verkar ha någon sorts kraft, och vara kopplade till utomjordiska fenomen - till och med till ett svart hål långt långt borta. 

Stenarna verkar också vara redskap för en medveten utomjordisk kraft som vill förvandla mänskligheten. Den ska ha skrämt en del ungdomar rejält när den sändes först 1977.

Den kan kanske nog också skrämma en del vuxna.

Själv har jag länge varit fascinerad av både megalitmonument (jag kröp in i en megalitgrav 1991 och fick en intensiv men absolut inte obehaglig känsla när jag tryckte pannan mot dess stenar!) och astronomi.

Filmen har någon sorts sensmoral som implicit varnar för "hedendom" men det är absolut ingen kristen propagandafilm (Jesus nämns inte en enda gång).

Själv störs jag ändå av filmens demonisering av den neolitiska megalitkulturen - jag har själv en ganska positiv känsla inför den.

Hole in my shoe

Från det psykedeliska året 1967. 

Traffics sång om att det kommer in vatten i skon. Via ett hål i den.

Riktigt fascinerande.

A Whiter Shade of Pale

/Från min huvudblogg, 16 juli 2017/

Popsommaren 1967  var i hög grad "sommaren det hände".  Experimentlusta, glädje och nya sound trängde in även i de kommersiella poplistorna.

Och då inte endast av psykedelisk art, även om det psykedeliska slog igenom lite överallt.

Det är nog svårt att beskriva Procol Harums A Whiter Shade of Pale som psykedelisk, men den var ändå experimentell, nyskapande - och vacker. Ett ovanligt sound (som bland annat innefattade orgelmusik) och en närmast surrealistisk text.

Den låg högt upp på topplistorna i västvärlden, inklusive Sverige, just sommaren 1967.

Det är nog troligt att ni har hört den förut. Men vare sig ni har det eller inte hoppas jag att något av känslorna från denna närmast magiska sommar kan nå er, om ni är i rätt sinnesstämning... ;-)

Ni kan både lyssna och ta del av den ursprungliga musikvideon - här.

The Happening

Den troligen första Supremes-låt jag hörde. 

Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "The Happening". Nästan alla popgrupper som låg på listorna var manliga, så detta var något nytt. Jag gillade den. 

Den kan ses och höras här.

 The Supremes 1966

Balladen om den amerikanske frisören

En sång om US-amerikansk mentalitet.  Av Blå Tåget från 1972.  

Här.

Elected

Inför det US-amerikanska presidentvalet 2020 lade jag ut denna musikvideo.

Det var alltså Alice Coopers nidvisa från 1972 om en uppenbart korrupt presidentkandidat. Förmodligen associerade de flesta som detta år hörde sången till Richard Nixon.

I musikvideon spelas denne kandidat av just Alice Copper.  Och de korrupta dragen är här karikatyrmässigt framställda på ett rent infamt sätt.

Idag är det väl ingen tvekan om vem de flesta som ser den kommer att associera till. 

Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Chat GPT försöker skriva som Howard Philips Lovecraft

Chat GPT behärskar Lovecrafts stil riktigt bra, men det är absolut något som saknas. Det märks fortfarande att det är en dator som skriver. 

--------------------------------------------------------------

Jag: 

Berätta hur du plötsligt upptäcker att en dörr i det lokala biblioteket som alltid brukar var stängd nu är öppen, du går in, på ett bord i rummet  ligger den förbjudna Necronomicon  - och vad som händer sedan.
 

ChatGPT:

Jag brukade besöka det lilla biblioteket i vår stad varje vecka. Det var en trygg plats, där bokhyllorna sträckte sig som tysta väktare av gamla berättelser och kunskap. En dörr längst bak i biblioteket, precis intill de gamla arkiven, hade alltid varit låst så länge jag kunde minnas. Ingen verkade lägga märke till den, och bibliotekarien bytte alltid samtalsämne när någon frågade vad som låg bakom den. Jag hade, som de flesta, aldrig funderat särskilt mycket på det—förrän den dagen.

Det var en kall, mulen eftermiddag när jag strövade genom bibliotekets dammiga gångar och såg det. Dörren, som alltid varit stängd, stod nu på glänt. Det var bara en liten springa, men tillräckligt för att dra min uppmärksamhet. Något i mig visste att jag inte borde gå dit, men nyfikenheten grep mig med en plötslig, obeveklig kraft.

Jag närmade mig dörren, kände en lätt kylig vind strömma ut från springan, och utan att tveka mer sköt jag upp den. Rummet på andra sidan var mycket större än jag förväntat mig, fylld med ett dunkelt ljus som verkade komma från ingenstans. Väggarna var täckta med tunga bokhyllor, som om tiden själv hade glömt bort dem. Men mitt i rummet, på ett massivt ekbord, låg en ensam bok.

Necronomicon.

Jag hade hört om den, läst de gamla myterna. Det var en bok som inte skulle finnas, en samling av hemligheter och förbjuden kunskap, bortom vår verklighets gränser. Att se den där framför mig, med sitt svarta, åldrade skinn och mystiska symboler inbrända på omslaget, fick mig att tveka. Men återigen, precis som när jag såg dörren, kände jag mig dragen till den—en tvångsmässig önskan att röra vid den.

Mina fingrar var knappt medvetna om vad de gjorde när de sträckte sig fram och lyfte boken. Den var tyngre än jag förväntat mig, och luften i rummet tycktes plötsligt bli tjockare. När jag öppnade den första sidan kändes det som om världen omkring mig förlorade sin form—väggarna suddades ut, och det tysta biblioteket blev en avlägsen skugga. Orden, skrivna med en främmande handstil, dansade framför mina ögon.

Och så började jag läsa.

De första raderna var obegripliga, men ändå började jag förstå dem på ett sätt som kändes som mer än bara läsning. Varje ord var som en nyckel som öppnade en port i mitt sinne, och snart hörde jag viskningar, inte från boken, utan från skuggorna runt mig. Rummet hade förändrats, eller snarare, jag hade förändrats. Det var som om jag plötsligt befann mig i en annan värld, där de osedda krafterna som vilat under ytan av vår verklighet nu rörde sig fritt.

Då hörde jag det—audhumla röster, något som kallade på mig, från bortom tidens gränser. En närvaro som kändes som uråldrig och oändlig mörker strök mot mitt sinne. Jag kunde känna det: en medvetenhet, större än allt jag någonsin kunnat föreställa mig, som betraktade mig, lika likgiltigt som ett universum betraktar en ensam stjärna.

Jag borde ha släppt boken, stängt den och lämnat rummet, men jag kunde inte. Orden hade fastnat i mitt sinne, och de började forma sig till bilder. Jag såg bortglömda städer som svävade i tomrummet, monstruösa varelser som kröp fram från avgrunder där ljuset aldrig nått. Och i centrum av allt—en figur, mörkare än natten, med ögon som lyste som döende solar.

Plötsligt slog boken igen med en öronbedövande smäll, som om någon osynlig kraft stängt den. Jag slungades bakåt, kastad tillbaka till det vanliga rummet. Dörren som tidigare stått öppen smällde igen, och jag stod där, ensam, med hjärtat bultande i bröstet.

Necronomicon låg kvar på bordet, men jag visste att jag inte längre var densamma. Något, eller någon, hade sett mig. Och jag visste, djupt inom mig, att jag inte var färdig med den förbjudna boken. Eller kanske var det boken som inte var färdig med mig.

Kommissarie Morse-avsnitt om satanism

1993 var ett år då brutala aspekter av satanism i hög grad  uppmärksammades,  Följaktligen brukar det idag utifrån det förnekande perspektiv som efter ett tag kom att dominera  - att ses som en period av "Satanic Panic"... 

Det är en missvisande term, som förutsätter att det saknades alla rationella grunder för en sådan så kallad panik.

1993 kom också ett avsnitt av TV-serien om kommissarie Morse med titeln "The day of the devil". Det handlade just om satanism och kan ses här.

Det var ett avsnitt som inte på något sätt försökte idealisera, utan som utgick från att bakom begreppet satanism det inte så sällan kunde finnas en brutal verklighet.

Det var en allmän inställning dessa år. Några år senare skulle förmodligen inte brittisk TV sända ett sådant avsnitt - i rädsla för att det skulle kunna sprida "satanistpanik". 

Just nu har vi efter  många år av förnekande av att satanism faktiskt inte så sällan kan stå för något mycket ruggigt -  fått avslöjanden om Order of Nine Angles och dess periferi  - som blivit en motvikt mot det "snälla" perspektiv på satanism som länge har varit vanlig i västvärlden (med undantag av en del skriverier om nordisk black metal). 

Så se gärna Morse-avsnittet. Och gör samtidigt en liten tidsresa till tidigt 90-tal. 

PS. Det bör tilläggas att det har ett mycket gåtfullt slut.

Universal Soldier

Jag stötte på något som plötsligt kom mig att tänka på denna anti-krigs-sång. 

Sedan började jag leta lite. 

Den som skrev den i tidigt sextiotal,   Buffy Sainte-Marie, framför den  live så sent som 2019,  i en video jag hittade på YouTube - .

Den kan höras och ses här.

Bilden nedan är alltså tagen femtio år före den konsert vi kan ta del av i videon.

 

Buffy Sainte-Marie 1969