"Gimme Hope Kamala"

Om man letar efter sånger om Joseph Biden och Donald Trump på YouTube hittar man en oerhörd massa elaka parodiska nidvisor. Ja, båda är förvisso oerhört lätta att parodiera.

Men om man söker elaka sånger om Kamala Harris hittar man inte många sådana. Det finns, några, som för det mesta handlar om hennes sätt att skratta.

Men man hittar faktiskt nästan lika många hyllningssånger till henne som nidvisor

En av dessa är denna. 

Sektens barn

Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön". 

Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.

Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.

Den kan för övrigt beställas här.

Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande. 

Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta. 

Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den. 

Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen. 

Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet. 

Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *

Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över. 

Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika. 

Men visst finns det sekter som  är  (minst)  lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.

-------------------------

*Det är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein  ändå skrivit  flera böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om henne.

Yellow Boomerang

En sång med denna titel,  med Middle of the Road, blev tydligen en hit 1973 - och kan  höras och ses här . 

Själv blev jag ju 1971 helt betagen av deras första hit, Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Men sedan bröt jag närmast samman och lyssnade inte på popmusik på flera år. 

Så jag har långt efteråt tagit reda på vad de gjorde senare. 

Men Yellow Boomerang upptäckte jag först för några veckor sedan. 

Den är bra, som så mycket annat de gjort. 

Den som är ledsångare är ju som vanligt Sally Carr. 

Andra versen är riktigt kul.  Där sjunger Sally liksom i de andra verserna om den  pojkvän som tydligen lämnar titt som tätt och sedan kommer tillbaka nästa dag - som en bumerang, 

I just denna vers beskrivs hur han en kväll säger att han ska lämna henne och istället gå med i Främlingslegionen - för att lära sig vad livet egentligen handlar om...

Men nästa dag knackar han på hennes dörr igen. 

Min spontana reaktion är att hon borde ha låtit bli att öppna. Om någon ens för en dag bestämmer sig för att lämna Sally Carr för att gå med i Främlingslegionen för att "lära sig om livet" är han ju uppenbart vrickad.

 

Middle of the Road 1972. 

Dover Calais

(Från min huvudblogg 13/8 2015. Gruppen som gjorde den sång jag länkade till hette Freestyle./

Blir av någon anledning fortfarande berörd av denna sång från 1986.

Mysteriet på Greveholm

Någon gång för länge sedan lade jag in en länk till Mysteriet på Greveholm på min dator. Jag råkade få syn på den igår. 

Den var Julkalendern på SVT 1996. Och jag fastnade när jag började se den och har nu sett alla 24 avsnitten...

Jag slutade att se Julkalendern nån gång i tonåren, så jag har inte sett Mysteriet på Greveholm förrän nu.

Den har en fascinerande handling, och dessutom en riktigt sympatisk sensmoral.

Den kan ses här.