Last night I had the strangest dream

"I natt jag drömde" med Hep Stars slog igenom någon gång årsskiftet 1966/67. En vacker sång, men jag hörde den så ofta i sent 60-tal att jag nog blev trött på den. Dessutom såg jag den som i grunden sorglig, eftersom jag visste att det inte skulle hända.

Men konstigt nog hade jag inte en aning om, och gjorde inte ens några försök att ta reda på, hur det engelska originalet lät och vem som hade gjort det. Jag visste förstås att den svenska texten hade skrivits av Cornelis Vreeswijk. 

Visserligen fanns inte Google på den tiden, men om jag hade försökt hade jag nog ändå ganska snabbt kunnat tagit reda på fakta om originalet.

Nu när jag letar upptäcker jag att det var en sång sktiven av en Ed McCurdy, så tidigt som 1950.. Och den hette alltså "Last night I had the strangest dream."

Sångens antikrigstema gjorde att den under 60-talet spelades in av många artister. Bland annat av Joan Baez 1962, Hennes version kan höras live, här.

Och fast jag på sextiotalet ganska snart tröttnade på den svenska versionen, märker jag, delvis till min förvåning, att jag nu blir gripen av Baez´version.

 

Joan Baez,  1963. 

Charlies Angels ochYouTubes censur

Men början från 1976 sändes en TV-serie med namnet Charlies Angels. Den sändes i  minst fem säsonger och hade en mycket speciell uppläggning. 

Handlingen var denna. Tre kvinnor är anställda av en excentrisk miljonär (med dagens penningvärde torde han ha varit miljardär) med namnet Charlie. Deras uppgift är att lösa olika typer av brott.

Av döma av de mycket korta sekvenser man i nästan varje avsnitt får från Charles vardagsliv levde han ganska så, kan man nog säga, dekadent. Han hade ständigt nya kvinnor, mycket unga sådana, som passade upp honom. 

Detta kombinerade han dock med att ha närmast encyklopediska kunskaper om den aktuella kriminaliteten. Så varje gång polisen stod maktlös inför ett brott kontaktade han "änglarna". Som alltid löste fallen. 

Serien var ojämn. En del avsnitt var usla, andra hyfsat spännande. Och några var nästan fantastiskt välgjorda. 

För några år sedan fanns i stort sätt alla avsnitten från denna serie på YouTube. Och jag såg nog nästan alla. 

När jag för några dagar sedan ville leta rätt på de bästa avsnitten fanns de inte längre. Faktum var att den större delen av avsnitten var raderade. Raderingen var inte slumpvis. Det märkliga var att de avsnitt som jag såg som mycket bra, samtliga var raderade. Jag upptäckte inte det med en gång. Det var först efter ett tag som jag insåg att det som fanns kvar var c-avsnitt, och några b-avsnitt. 

Serien startade som sagt 1976 och blev bättre med tiden. Följaktligen fanns nästan alla avsnitt från säsong 1 kvar på YouTube, lite mer än hälften från säsong 2, och endast en handfull från de senare säsongerna.

Jag undrade varför de bättre av avsnitten inte gick att se, och kom fram till att det måste bero på att Charlies Angels hade blivit kommersiellt intressant igen. Dels finns det filmversioner, men framförallt verkar det som en ny serie med nya skådespelare hade startat för kanske tio år sedan. Om det går att se mer än kanske några få avsnitt av dessa på YouTube vet jag ännu inte. 

Men det är faktiskt ett mycket typiskt beteende från YouTubes sida så fort kommersiella  krafter börjar intressera sig för filmer eller TV-avsnitt som sänts tidigare. För att inte konkurrera med de nyare produktionerna tar YouTube bort äldre videor. Vare sig de nu gör det frivilligt eller tvingas till det av producenterna för de nya avsnitten, eller filmerna. 

---------------------------------------------------------------

PS. 18/10 2024. Numera har det blivit ännu värre .  Det finns nästan inga avsnitt kvar alls. 

Lite sorgligt.

Opportunity Nox

/Från min huvudblogg 23/10 2015/

Den som vill kan gärna se denna Roxette-video.

Jag gillar Roxette. De har ofta en form av intensitet, som tar tag i mig.

Den här låten låg på en samlings-CD som kom 2003. I alla fall köpte jag den 2003.

Jag gillade den, och hela CD:n. Dessutom använde jag CD:n för att upprätthålla nån form av terrorbalans mot en kille i min studentkorridor som plågade mig med att spela SKA-musik dagar och kvällar. När jag inte stod ut spelade jag Roxette, Lambretta och Runaways på hög volym.

"Opportunity Nox" fascinerar mig, vet inte riktigt varför.

Bimbo

/Från min huvudblogg  25/10 2015/

Otrohet och svartsjuka är ju ett vanligt tema i populärmusiken. Men denna sång av Lambretta är nog nästan oöverträffad i sin intensitet.

I länken ovan kan man både höra och se Lambrettas officiella musikvideo till "Bimbo". Den är riktigt imponerande.

Lägg märke till skillnaden mellan sången och videon. I sången riktas aggressiviteten mest mot älskarinnan, men i videon riktas den mer mot den i sanning patetiska otrogne mannen. Som får möta sitt öde när videon närmar sig sitt slut.

En intensiv video till en intensiv sång. Som jag inte hört på länge innan jag nyligen hittade den på min favoritsida på nätet.

 

The Mass

/Från min huvudblogg 19 augusti 2015/

Jag är lite svag för suggestiva och mystiska musikvideos. I kommentarsfältet under förra inlägget tipsade mig signaturen Tidlösa om en sådan på YouTube med titeln "The Mass". Den är gjord av en New Age-inspirerad musikgrupp som heter ERA, och som jag aldrig hört talas om förut.

Jag blev riktigt fascinerad av den, och de som tror sig dela min svaghet för den typen av musikvideos kan ju klicka på länken ovan.

Den har för övrigt en handling som i viss mån påminner om Kalivideon jag lade upp i måndags, men här är framtoningen lite mer fredlig.

Race with the Devil

 /Från min huvudblogg 28 januari 2019/

Under 1970-talet började det i pop- och rockmusik bli mycket vanligt med "demoniska" texter, med exempelvis hänvisningar till "The Devil",  Satan eller Lucifer.

Det var något i stort sett nytt. Under större delen av sextiotalet fanns helt enkelt inte denna genre. Men under sextiotalets sista år började något hända.

Den 24 augusti 1968 gick "Fire" med Crazy World of Arthur Brown in på Tio i Topp. Senare detta år kom som bekant Rolling Stones med "Sympathy for the Devil", som låg på LP;n Beggars Banquet.

Det sågs nog som udda teman, när det begav sig, men det skulle komma mer.

Idag för 50 år sedan - den 28 januari 1969 -  gick  "Race with the Devil" med The Gun upp på fjortonde plats på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen. Den kom dock inte att ligga där länge - endast tre veckor.

(Just Race with the Devil gavs förresten ut långt senare, 1981, som en  singel med tjejgruppen "The GirlSchool", en grupp som jag överhuvudtaget inte hört talas om förrän igår. Covers brukar ofta bli sämre än originalet, men det tycker jag inte är fallet här.) 

Under 1960-talet förblev dock låter med sådana teman mycket udda undantag. Men 1970 slog Black Sabbath igenom - och efter det öppnades dörren till "demoniska" teman på vid gavel, och det blev närmast till en flodvåg,

Alldeles oavsett vad man anser om dessa låtar, och de artister som framförde dem (några av dem var riktigt  bra!)   tycker jag själv att den intensiva fokuseringen på (och ibland närmast lovsången till... ) vår kulturs  främsta symbol för ondska,  var ett ganska så osunt stickspår i en annars ofta så glädjefull och dynamisk ungdomskultur.


 Avbildning av djävulen i målning från 1500-talet. 

I turn to you

Av någon märklig anledning vaknade jag i går morse med denna sång av Melanie C i huvet.

Fladdermösssen

"Fladdermössen" blev det svenska namnet på denna mycket tidstypiska skräckfilm från USA, från mitten av 70-talet. På engelska hette den  "Chosen survivors"

Den kom i USA 1974, och den hade  svensk premiär 30 januari 1975.

Jag har nyligen plågat mig igenom den. Jag skriver med all rätt "plåga" trots att den bitvis var nervöst spännande. När man kommit till en viss gräns var det för mig omöjligt att sluta titta. Jag ville i alla fall se hur den slutade.

Den är en mycket tidstypisk b-skräckis (somliga skulle nog kalla den en c-skräckis).

Den har två huvudsakliga teman. Det första är maktmissbruk från en regering, som inte drar sig för att experimentera på sina egna medborgare.  Som sagt mycket tidstypiskt för USA 1974, då misstron mot en maktfullkomlig regering var mycket stark. Tänk Nixon, tänk Vietnam, tänk Watergate, tänk avslöjanden om CIA.

Det andra temat var tidstypiskt på andra sätt - otäcka djur som anfaller från alla håll var ett mycket vanligt skräckfilmstema.*

Den engelska titeln syftar på det första temat, den svenska på det andra.  

De både temana vävs in i varandra, och mot slutet kommer odjurstemat att dominera. Det bör tilläggas att de flesta av människorna trots allt överlever...

För min del var nog tidsresan den nästan enda behållningen. Jag såg en hel del filmer av den typen 1974-77, och även om de sällan var bra är det lite av pervers nostalgi att ta del av en sådan lite mindre än 50 år senare.

Just denna film verkar jag dock inte ha sett, eller också trängde jag bort minnet av den. Inte helt otänkbart, vissa delar var riktigt otäcka på ett tja ganska olustigt sett.

Jag rekommenderar den inte av någon annan anledning än den mentalitetshistoriska..

------

*Jfr "Eye of the cat" - på svenska "Gröna ögon i natten" - från några år tidigare.

A för Andromeda

Det här är en  riktigt bra sf-film på YouTube från 2006.  Den kan faktiskt rekommenderas. Den har ett i dessa dagar aktuellt ämne -  om en dator  som planerar att ta över världen ..

Fast just denna dator har konstruerats genom signaler som sänts från Andromedagalaxen.

Datorn ger sedan instruktioner som gör att människorna kan skapa en biologisk och människoliknande varelse - som liknar en kvinna som arbetade med datorn och som dog när hon kom in i datorns kraftfält.

Hon kallas sedan Andromeda.

Den relation som  sedan uppstår mellan datorn och Andromeda är spänningsfylld och avslutas på ett märkligt sätt.

Filmen bygger på en TV-serie av Fred Hoyle och John Elliot från tidigt 60-tal. Fred Hoyle var ju en mycket känd astronom och kosmolog som också var känd för sitt motstånd mot Big Bang-teorin.  

Hoyle och Elliot skrev också en roman på samma tema och med samma namn.

En ny värld

/Från min huvudblogg  25 december 2016/

 Det går knappast att överskatta den betydelse The Monkees hade på mig som tolvåring.Det var som ett uppvaknande,  till en ny värld...

Och lyssna gärna på Last Train to Clarksville.  Som var deras första singel och dessutom - vet vi nu - handlade om en man som just hade inkallats till Vietnamkriget.

Daydream Believer

/Från min huvudblogg 2 december 2017/

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gärna lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

Not your steppin´stone

/Från min huvudblogg 28 februari 2015/

Den första popgrupp jag lyssnade på regelbundet var Monkees (i motsats till svensktoppsmusik, som jag lyssnat på sedan våren 1966!) -  när deras TV-serie kom våren 1967. Att de påstods inte kunna spela brydde jag mig inte det minsta om, om det var sant gjorde de ju dem snarare ännu mer mänskliga..... tyckte jag nog.

Just (I'm Not Your) Steppin' Stone uppskattade jag kanske till stor del pga dess titel. Jag tyckte kanske att den på något sätt hade något med mig att göra..