Åter till Ludvig Rasmusson

/ Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Välgjord dokumentär om Howard Philips Lovecraft

2020 kom det en ganska så intressant filmdokumentär om Howard Philips Lovecraft. . Den heter "Lovecraft: Fear of the Unknown".

Den kan ses här.

Jag vill gärna rekommendera den till alla som på något sätt är fascinerad av denne märklige skräckförfattare.

Den visade sig förresten vara klart bättre än jag hade förväntat mig. 

I början av dokumentären behandlas för övrigt ganska utförligt något som jag inte visste så mycket om, nämligen Lovecrafts ganska så xenofobiska världsbild.

Det är sant - Lovecraft var ju inte "politiskt korrekt" i någon som helst rimlig mening av ordet. Han verkar också ha skrivit en hel del "politiska" texter som jag nog inte skulle vilja  ta i med tång...

Hans litterära berättelser är ju inte främlingsfientliga i den meningen att de angriper andra folkgrupper. Men personligen ogillade han kraftigt såväl ryssar som  sydeuropéer - och ett stort antal andra folkgrupper, inklusive judar.

Men det märks nästan inte alls i hans berättelser. Om man nu inte ser det som att de kosmiska och demoniska entiteter i dessa, som kom från såväl yttre rymden, som från den avlägsna urtiden, är allegoriska beskrivningar av folkslag på jorden. Men det vore - milt sagt - ganska så långsökt.

För övrigt framgår det i dokumentären att hans främlingsfientliga och rasistiska känslor (det är faktiskt svårt att kalla dem "åsikter") gradvis försvagades genom åren, när hans isolering minskade.

I dokumentären beskrivs hur hans författarskap gradvis utvecklades genom åren. Berättelserna blev efter ett tag mer precisa, och skrevs mot slutet ofta i en pseudodokumentär stil, som ibland nästan kan skapa illusionen av att det är nyhetsbeskrivningar....

Annars är väl Lovecraft ofta mest känd för att han ofta staplar det ena rysliga adjektivet på det andra, på ett sätt som alla skrivarkurser i världen nog skulle avråda ifrån. Men hos honom fungerar det konstigt nog, riktigt bra. Och för övrigt tonades även detta stilistiska särdrag gradvis ned.

Dokumentären ger för övrigt en rad andra intressanta fakta som jag inte kände till. 

I Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos",  får man en mer utförlig beskrivning av hur Lovecrafts litterära universum växte fram...

Lovecraft förtjänar faktiskt en bra dokumentär. Och det tycker jag att denna är.

 

Howard Philips Lovecraft

Sång om S.t Dominicus - på topplistorna 1963- 64

Visste ni att en sång som handlade om Domikanerordens grundare, S:t Dominicus, låg högt på topplistorna i västvärlden i slutet av 1963, och början av 1964? Jo det gjorde den, och skivan såldes i över två miljoner exemplar. Sången sjöngs, och skrevs,  av en nunna, vid namn Jeanine Deckers. 

Hon sjöng mycket bra,  och kallades efter ett tag "Den  sjungande nunnan". Hon var medlem i Dominikanerorden, och skrev alltså en hyllningssång till ordens grundare.    

Den kan höras här.

Hennes fortsatta liv blev efter ett tag tyvärr ganska så tragiskt. Hon lämnade orden, hamnade i en rad konflikter, och flyttade mot slutet av sitt liv ihop med en väninna. De anklagades för att vara lesbiska, och de båda begick till sist självmord tillsammans, 1985.   

Men jag tycker att hon verkade sympatisk. Och sången är vacker.

Lyssna gärna.

Avbildning av S:t Dominicus (1170–1221)

ChatGPT försöker imitera HP Lovecraft

Jag bad ChatGPT att skriva en Lovecraftliknande novell. Detta blev resultatet:

"In the forgotten depths of the ocean, beyond the grasp of mortal men, lay a slumbering evil of unimaginable power. It was a being beyond comprehension, an ancient god that had existed long before the stars themselves were born. This was Cthulhu, and its very presence was enough to drive men mad with terror.

But in a remote fishing village on the coast of Maine, there were those who knew of Cthulhu's existence. They had studied the forbidden tomes, learned the dark secrets of the universe, and made pacts with entities that should not be named. And they had come to the realization that the time of Cthulhu's awakening was near.

It began with strange, otherworldly sounds echoing through the village at night, followed by eerie green lights shining from the depths of the sea. Fishermen reported seeing grotesque, writhing creatures in the water, and whispered rumors spread of sacrifices made to appease the slumbering god.

Then, one fateful night, the ground shook and the sea churned. The villagers fled in terror as a massive, tentacled monstrosity rose from the waves, towering over the town like an eldritch titan. Its eyes glowed with a sickly green light, and its voice was a chorus of screams that echoed in the minds of those who dared to listen.

The villagers knew that they were doomed. Cthulhu had awakened, and its wrath was terrible to behold. But even as they trembled in fear, there were those among them who knew the truth - that this was only the beginning, and that far worse horrors were yet to come.

For Cthulhu was not the only ancient god that slumbered in the depths of the sea, and as the stars aligned and the barriers between dimensions grew thin, they would all awaken to claim their rightful place in a world that had long forgotten them."

Sedan jämförde jag med mitt eget försök från 1980, som kan läsas här.

Jag måste pinsamt nog medge att jag tycker att jag lyckades bättre än datorn. Det tyder troligen på storhetsvansinne - hur kan jag på största allvar tro att jag skriver bättre än en världsberömd superdator? Men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tycker det.

;-)

Alltså: det är uppenbart att datorn  noggrant läst in sig på Lovecraft, men det finns definitivt något väsentligt som saknas. Något som datorer i alla fall ännu inte riktigt kan greppa.