På samma album där Blå Tåget förde fram sin vackra hyllning till 60-talet finns också en sorgsen sång om nutiden, dvs i detta fall 1999.
Den heter alltså "Konstiga tider", och beskriver en frusen tid, där inget väsentligt sker.
Det återkommande temat presenteras i dessa rader:
""Verkligheten verkar trött och frusen/ den står på perrongen och väntar, väntar på X2000."
En annan slagkraftig formulering är: "Visst är det mycket som händer/ men ändå inget som sker.".
Detta
parentetiska tillstånd var hur många på goda grunder kunde se världen
detta år, åtminstone i Swerige och liknande länder...
Men nu är
det ju inte heller 1999. Det är 2022.
Och världen ter sig inte längre
meningslös, inte heller från vår horisont. Den ter sig avgrundslik. Man
behöver endast nämna en sanningssägare som Greta Thunberg för att förstå
vad som menas.
Den känsla av meningslöshet som kom efter att
hoppet hade grusats var alltså en parentes. Efter denna parentes kom -
helt följdriktigt - en period av skräck. Som vi lever i, numera även i
detta land.
Det finns ingen poäng med att längta tillbaks till 90-talets parentes..
Det finns en poäng med att hoppas på att 60-talet ska återupplivas. Och att det som påbörjades då ska återupptas.
Om så inte sker kommer det troligen inte att finnas kvar några människor om 100 år.
Sången kan höras här.
