Konsert med Joan Jett

Någon gång våren 1978 blev jag förtjust i tjejgruppen Runaways. Men jag tänkte inte så mycket på dess olika medlemmar och deras roll i gruppen.

Långt senare uppmärksammades jag om Joan Jett, gruppens kanske mest intressanta medlem. Hon grundade ett tag efter Runaways upplösning gruppen Blackhearts och gjorde tillsammans med den såväl skivor som konsertturnéer.

Den som uppmärksammade mig om henne var den feministiska bloggaren NoBoyToy,, som hade Joan Jett som en musikalisk favorit.

Jag började lyssna på Jett och blev själv imponerad.

Just nu  - när jag återhämtar mig från en  ovanligt elakartad infektion i en tumme - som förvandlade tummen till något som inte ens avlägset liknade en tumme - försöker jag ta igen mig med en konsert med Joan Jett och the Blackhearts, från i år, 2022..

Den kan höras här.

What makes you smile?

För de som lever på en befolkad planet som genomgår en global uppvärmning behövs väl knappast några skräckfilmer för att skapa rädsla.

Men nu finns faktiskt ett riktigt tappert försök att få några stackars människor att bli än mer rädda. Jag syftar på filmen "Smile". Den ska komma i höst och jag råkade vid en YouTube-sökning  hamna rakt in i en trailer för den.

Ja, jo, jag brukar inte bli rädd för skräckfilmer, men just denna vet jag inte riktigt om jag klarar av att se...

PS. Fast nu har jag sett trailern ett antal gånger, och skräckkänslan har minskat varje gång. Jag skulle nog kunna se filmen också, utan att bli skrämd på något helt outhärdligt sätt...

När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn, Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...