Det är titeln på en bok som jag nyligen hittade i ett skåp hemma hos
mig. Jag har ingen aning om hur den kom dit. När jag bläddrade i den
såg det ut som om den var oläst. Det verkade som ingen ens bläddrat i
den. Och jag har inget som helst minne av att jag hade köpt den.
Jag
visste att det fanns något som hette Kitty-böckerna, men jag visste
inte att huvudpersonen hette Kitty Drew. .Inte heller visste jag att
författarna till alla dessa böcker kallades Carolyn Keene, men att
detta egentligen är en pseudonym för flera olika författare. Och inte
heller visste jag att Kitty Drew hette Nancy Drew i de engelska
originalen.
Men när jag kom till det café som jag nog mest brukar vara på i Södertälje centrum hade jag med mig boken. Och började läsa.
Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt. Så jag har inte läst ut en hel bok sedan jag tog del av Anna Ardins "I skuggan av Assange".
Jag trodde att min syn gradvis försämrats och att jag nu kanske inte kan läsa en hel bok, inom någorlunda rimlig tid. Men denna bok läste jag igenom på i alla fall två timmar. Det var snabbare än jag hade trott. Tydligen krävs det en riktigt spännande Kitty-bok för att jag skulle kunna utmana mina synproblem. ;-)
Min främsta referensram när jag läste dem var faktiskt Enid Blytons böcker. De brukar inte jämföras med varandra. I Blyton-böckerna är hjältarna barn - inte ens tonåringar. Men Kitty var i alla fall 16 när serien startade, och blev efter ett tag en 18-åring med körkort.
I de mest kända av Blyton-böckerna har vi fem hjältar - fyra barn och en hund. Men även i de andra har barn huvudrollen. I Kitty-böckerna egentligen endast en hjälte - Kitty själv.
Men strukturen i Kitty- och Blyton-böckerna har stora likheter. Var än huvudpersonen/personerna kommer råkar de på mystiska händelser, som snart visar sig bottna i någon form av kriminalitet. Som de sedan löser på ett elegant sätt. Eftersom Kitty inte är ett barn blir ju handlingen onekligen en aning mer realistisk än den är i Blytons böcker.
Ibland verkar Kitty-böckerna medvetet ha lånat från Blyton. I Blytons fem-böcker har vi en flicka som heter Georgina men vill bli kallad George. I många av Kitty-böckerna figurerar en flicka i äldre tonåren, Georgia, som också vill bli kallad George. Även som karaktärer har dessa båda George en del gemensamt.
Jag har alltså
endast läst en Kitty-bok - ännu. Men kommer nog att leta reda på flera.
Jag har kollat lite på nätet om dem, förstås.
Min regression (!?) har styrt mitt bokval mycket länge - och nu ser jag chansen i att läsa igenom en ny serie av böcker vars målgrupp torde vara framförallt tjejer i (lägre?) tonåren.
För det är nog så det är. Medan Blytons böcker riktade sig till barn av båda könen upp till kanske 13-årsåldermn riktar sig nog Kitty- böckerna nog mer exklusivt till flickor i lägre tonåren. Men så behöver det ju inte vara. Om jag hade fattat hur lika Kitty-böckerna var Blyton-böckerna skulle jag nog också ha slukat dem efter att jag hade tröttnat på Blyton.
Jag vet att jag såg Kitty-böcker redan som barn. Men jag tror jag inte ens kollade deras titlar. I så fall skulle jag nog ha blivit nyfiken., Men jag visste att de brukade definieras som flickböcker och trodde kanske helt fördomsfullt att de handlade om intriger med pojkvänner eller nåt sånt. Ja,ja, väldigt fördomsfullt men eftersom jag sitter bakom denna dataskärm ser ni inte ens att jag rodnar...
Slut för denna gång. Nu har jag alltså hittat en ny serie böcker som jag kan läsa....
:-)
