En ny variant av Carmilla?

Igår stötte jag på en både välgjord och intressant film med namnet "Crucible of the vampire" som kan ses här. Den spelades in så sent som 2019, så jag är lite förvånad att hitta den på YouTube.

Ganska snart insåg jag att den har likheter med vampyrromanen Carmilla, från 1872, som jag har skrivit om här.

Likheterna finns både i handlingen, och kanske i de känslor den skapar...

Båda kombinerar vampyrtemat med en lesbisk intrig, och båda har ett tvetydigt slut. Den som ser filmen till slutet ställer kanske samma fråga som den som har läst klart boken. Besegrades den kvinnliga vampyren - eller segrade hon?

Nu har det gjorts mer explicita filmatiseringar av boken, där vampyren också kallades Carmilla, och där filmens handling på ett mer bokstavligt sätt följde boken. Men de har inte varit speciellt bra.

De har varit ganska uppenbart homofobiska, men  jag tycker inte att det är lika självklart att filmen från 2019 är det, Men det är nog en personlig upplevelse från min sida. Det går säkert att se den som homofobisk, den med, men handlingen är så pass komplex och gåtfull. att det inte torde vara en nödvändig tolkning.

I detta liknar den i så fall boken.

Som jag tolkar den kan man uppfatta filmen som att både vampyren och "offret" Isabelle överlever - Isabelle i så fall som vampyr. Och båda får då ett evigt (vampyr)liv.

Det är uppenbart att "offrets" inställning till vampyren är ambivalent. Det är för övrigt åtminstone för mig lite oklart hur vampyren är relaterad  till ett spöke, den "mörka frun" som hemsöker herrgården.

Isabelle är arkeolog, och kommer till en herrgård där det har påträffats en kittel med urtida inskriptioner. Det visar sig att ägaren - som beskrivs som fadern till herrgårdens mystiska kvinna - är mycket snål och endast vill samarbeta med arkeologen och hennes uppdragsgivare om han får mycket betalt Eller det är vad man ska tro. 

Dem erotiska laddningen mellan vampyren  och Isabelle är så stark att man kommer att ställa sig en fråga. Innebär vampyrens eventuella seger att Isabelle förlorar sin själ - eller går hon upp i en närmast paradisisk erotisk förening med denna vampyr?

Det finns för övrigt en klar stämning av mysrysare i filmen. Och eftersom jag i hög grad slukade mysrysare från 1975 till ca 1979 bidrog det nog till min fascination även för filmen.

Inställningen till denna typ av "romantisk" skräck varierar. Så om någon lockas till att se denna film efter att ha läst detta ska ni inte skylla på mig om ni tycker att det är en skitfilm....Det tycker kanske många - medan några förhoppningsvis blir lika fascinerade som mig.

Bild från originalversionen av boken "Carmilla".

Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .

Whiteout - en thriller i antarktisk kyla

Det är kallt ute.  De senaste dagarna har varit så kalla att man nästan frestas att tro att den globala uppvärmningen har upphört. Men så är ju tyvärr inte fallet. 

Om detta kombineras med pandemi innebär det ju att jag ofta sitter hemma och ser på filmer på YouTube. Exempelvis om den gammalegyptiska civilisationen, eller om kvasarer och svarta hål. Eller thrillers. 

Men när det nu är så kallt undrade jag om man inte kan förhöja spänningen genom att se thrillers som utspelar sig i extrem kyla. 

 Jag hamnade exempelvis i en spelfilm från 1977 om BigFoot.   Lite smårolig var den, men inte mer än så. 

Men så upptäckte jag att en film som jag såg 2012 på SVT,  och som kom 2009, nu fanns på YouTube. Efter att ha sett den skrev jag då ett blogginlägg om den. 

Filmen hette alltså  Whiteout och då fanns det endast en trailer om den på YouTube.  Men nu märker jag att hela filmen finns på YouTube. 

Och den är spännande på riktigt. En i sig spännande handling vävs ihop med skräcken för extrem kyla - som de flesta torde ha någonstans. 

Den utspelar sig nämligen på Antarktis (Sydpolen)  där det. (åtminstone än så länge) är vinter året runt. Man kan ju hopas att det fortsätter att vara så.

Så den som i denna vinterkyla vill trösta sig med en handling som utspelar sig på en plats där det är mycket kallare än här kan ju gärna se den. Och dessutom ta del av en handling som är spännande att se på men som få av oss skulle vilja vara ned om.  

Delar är förvisso orealistiska. Det är svårt att föreställa sig att slagsmål som för tanken till en västern-film skulle kunna utspela sig i minus 40 graders kyla  (eller vad det nu är på Antarktis).

Men den som vill se den kanske bör skynda sig på.   Anti-piraterna ser ju allt, och det skulle inte förvåna mig om de tar bort bort den endera dan. 

Så passa på nu om ni vill se en riktigt spännande thriller kombinerad med  antarktisk kyla.

 

Gaciärer och berg i Marie Byrd Land på Antarktis - sett från NASA's DC-8:a.

Black Christmas

 /Från min huvudblogg 3 oktober 2020./

Jag blir sällan rädd av skräckfilmer. Det finns egentligen endast (tror jag) tre som har skrämt mig på riktigt. Och då menar jag på riktigt, inte endast den närmast lustfyllda pseudoskräck som man vill få av att se en skräckfilm. 

Jag såg en av dessa tre , som på svenska hette "Stilla natt, blodiga natt" 1975 eller 1976. 

Idag fick jag en impuls att leta reda på den på YouTube. Där fanns mycket riktigt en film som hette "Silent nighrt, bloody night" men när jag kollade den visade det sig att det inte alls var den jag såg då. 

Så jag letade runt lite och upptäckte att den engelska titeln på den film jag letade efter i själva verket var "Black Christmas". Och den finns på YouTube

Så jag såg den nyss med en förhoppning att den inte skulle vara så otäck som då om jag såg den nu. 

Det var helt fel. Den är lika otäck nu som då, och inte alls beskedligt pseudo-otäck som de flesta skräckfilmer   

Jag minns att jag efter att ha sett den på bio i slutet av 1975 eller kanske i början av 1976  skrämt tittade in i mörka tvärgator och hoppades att jag skulle slippa se något där. 

Det är samma sak nu. Efter att ha sett den gick jag systematiskt runt i  vardagsrummet ,hallen, köket och  badrummet och dessutom tände  jag lamporna i vart och ett av rummen (utom hallen, där lampan inte fungerar).  

Dessutom tittade jag i titthålet ut mot tamburen.
 
Men just nu inser jag till min förskräckelse att jag har glömt titta på balkongen...  '

Det här är  skräck på riktigt. Jag skulle inte vilja rekommendera den till någon - i alla fall inte till någon som vill sova någorlunda lugnt natten efter att ha sett filmen.  

Och jag noterar att den recensent i SvD som 27 december 1975 recenserade filmen också verkade bli rädd - vilket förstås recensenter nästan aldrig blir av en skräckfilm.