The last thing on my mind

Här. 

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män. I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Jessamyn Anderson från 2015.

Det är en vacker version av en vacker sång. Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade - och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

En liten snobb?

1966 fick The Kinks en hit med Dedicated follower of fashion. (Den länkade filmen är dock från en video från 1973.) Den fick också efter ett tag en svensk version i Telstars En liten snobb.

Jag tar med Telstars version mest som kuriosa - jag tycker inte att den är speciellt bra.  

Men Kinks version tycker jag faktiskt om. Den är så där lagom elak. Jag la en gång in en länk till denna på tidslinjen (på Facebook)  hos en man som vid flera tillfällen hade lagt upp bilder av kläder han köpt  i exotiska butiker - minns inte var, men det var inte i Sverige. Men efter ett tag tyckte jag att det kanske var för elakt, så jag tog bort den.

The Kinks har gjort andra låtar som avspeglar att de hade ett horn i sidan till överklassen. Så den ovan nämnda  låten skulle nog kunna varit ett exempel på detta. För att ständigt springa runt på de mest exklusiva affärer och ständigt handla det senaste nytt krävs väl en ekonomi långt över den genomsnittliga .

Men det finns ett annat perspektiv man kan ha på denna låt.  Skulle det gå att göra en lika elak låt med en kvinna i huvudrollen? Kanske, men den skulle nog inte slå så bra.

För jag misstänker att de elaka slängarna mot den manlige klädsnobben får sin skärpa för att den väcker dolda (eller öppna) homofobiska  känslor. En man som springer runt i boutiquer hela dagarna för att köpa det senaste ses kanske som - inte riktigt manlig. Om det hade gjorts en liknande sång om en kvinna hade den nog uppfattats som elak på ett mer obehagligt sätt.

Eller kanske inte.  Men jag har ändå känslan av att det är så. 

 

The Kinks i Sverige september 1965

 

Black Sabbaths anti-satanism

Under åren har det nog funnits många som uppfattat Black Sabbath som en grupp som är satanistisk eller åtminstone har något med satanism att göra.. 

Men då har de inte studerat deras texter.  

För ett antal år sedan sa en av de före detta medlemmarna i gruppen att han inte förstod varför de hade uppfattats som satanister, och tillade: "Varje gång våra låtar berörde ockultism var det för att varna för den".

Och det var sant. Och varje gång man finner låtar som direkt eller indirekt berör ämnen som "Satan" och "satanism" är det låtar fyllda av skräck. 

Ett ovanligt intensivt exempel är  titellåten på deras femte LP "Sabbath, Bloody, Sabbath" (1973). Den kan höras här.

Den skildrar en huvudperson  som är indragen i någon form av satanisk intrig, och ger faktiskt intrycket av att handla om satanistisk ritual. Det är en ren ångestskildring. Alla har lurat honom, de har fyllt honom med lögner. De påpekar att han är helt ensam, och han står inför slutet. 

Det är  ju inte enda exemplet. Black Sabbaths produktion är full av denna typ av låtar. Om de hade kommit 15-25 år senare skulle de nog rentav  ha beskyllts för att sprida den så kallade "satanistpaniken".  De kopplar ihop Satan och  satanism med teman som död, skräck sch ofta ensamhet. 

Det mesta  de gjort finns på YouTube så det är ju inte svårt attt kolla.

Black Sabbath 1973

ABBA, och "politisk korrekthet"

När nu ABBA snart kommer ut med  ett nytt album, och två av dess låtar redan har släppts, har dessa två nya låtar delats så många gånger på nätet att jag inte tycker att jag behöver göra det. 

Däremot väljer jag att länka till tre musikvideor som de gjorde långt tidigare.  Med Eagle, Tiger, Knowing me, knowing you. 

De låtar som jag länkar till ovan tillhör nog några av de ABBA-låter som jag fascinerats mest av.  Knowing me, knowing you minns jag exempelvis att jag spelade gång på gång på en jukebox på ett café vid Sveavägen.

Nyheten om den nya skivan fick mig alltså att titta runt lite på gamla ABBA-video,  och jag hittade bland annat dessa. 

Ja, jag tillhör dem som gillar ABBA,  och det gjorde jag redan på 70-talet. Men eftersom de då  i stora delar av vänstern sågs som en sunkigt kommersiell grupp så nästan skämdes jag för det. Vilket tog sig direkt bisarra uttryck, vilket jag berättat om här. 

Där kan man läsa om hur jag  ofta satt på mitt rum på ett bostadshotell på Norra Stationsgatan i Stockholm och spelade ABBA- LP:n Arrival gång på gång, under samma period som jag en dag ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet ,där jag kallade ABBA för ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”.   Till på köpet kom den in, vilket gjorde saken än mer pinsam. 

Jag brukade inte heller då vara "politiskt  korrekt" på ett så fyrkantigt sätt, vilket gjorde det hela än konstigare. Men det fanns nog andra skäl som fick mig att uppleva mitt gillande av ABBA som problematiskt -  som nog mer var psykologiska än politiska.

Varför gillar jag ABBA? Det vet jag inte riktigt. Deras musik går in i mig på ett sätt som är svårt att förklara.

  

ABBA på flygplatsen Schiphol i Nederländerna i november 1976.

Tweedle Dee Tweedle Dum

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

Vietnam är nära

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

Enkelt är det inte

De senaste åren har jag på Facebook varje vecka lagt upp vad som legat på topplistor för exakt femtio år sedan. Som  till exempel idag: "På sjunde plats på Tio i Topp idag ör femtio år sedan 26 juni 1971 - Ringo Starrs "It don´t come easy'".

Fram till månadsskiftet maj- juni minns jag också i stort sett vilka låtar det var, och vilka artister som framförde låtarna. 

Men när detta har passerats är det något helt annorlunda. När jag exempelvis  kollade upp idag för femtio år sedan insåg jag att jag visst i vissa fall kände igen låten när jag kollade dem, men att jag inte haft någon aning om vem som sjöng,  vad låten hette eller att den legat på en lista. 

Tidigare handlade det om viss typ av nostalgi - av typen att jag både kände igen låten, visste vem som gjorde den, och även minns  vilken tid i mitt liv när jag hört den,  Medan det från och med juni alltså handlar om låtar jag ibland känner igen  - men inte vet så mycket mer om. 

Juni 1971 var en månad då allt blev annorlunda - gamla intressen raderades ut och det enda som egentligen fanns kvar var politik. Det var inte alls en nödvändig följd av ett politiskt engagemang - det  var en följd av en jag-inskränkning där jag plötsligt inte fick något nöje av sådana saker son  varit viktiga för mig tidigare.-

Och detta i sin tur var någon sorts  resultat av en serie av besvikelser och trauman som kom just vid den tidpunkten. De mest uppenbara var väl att min grundskoleklass - det som då var det mest centrals nätverket i mitt liv - upplöstes och att samtidigt den terapeut jag gick hos pensionerades. Men det fanns också annat, som kanske var viktigare, som jag inte kommer att gå in på här. 

Jag brukar förresten använda ordet Katastrofen om denna tidpunkt.

Men om jag alltså förut la ut  låtar för femtio år sedan av en viss typ an nostalgiska skäl, fortsätter jag tydligen - och det nog av en ny typ av nostalgiska skäl. Nämligen tanken "Det här skulle jag nog ha lyssnat på och känt igen om inte Katastrofen hade kommit."

Lite av att som etr substitut uppleva något som jag inte kunde fortsätta att uppleva i juni 1971. Men som substitut är det förstås ganska klent. 

Nedan: Ring Starr 1964

Gaslight

För en tid sedan såg jag denna film om en man som systematiskt lurar sin hustru att tro att hon är vansinnig. Han försöker också få andra människor att tro detsamma.

Syftet är att ingen ska inse vilka planer han egentligen har. 

"Gaslight"  är en på många sätt lysande film, från 1940. Så vitt jag fattar finns det också  en annan  version  från 1944, som är mer känd. . Nåväl, den från 1940 är i sig mycket suggestiv, och övertygande. Jag har inte sett den senare, även om även den finns på YouTube.

Filmen från 1940 ska vara  mer trogen handlingen i den bok från 1938, som de båda filmerna bygger på.

Även bortsett från den konkreta handlingen finns ju ett mer allmängiltigt tema i berättelsen. Nämligen hur förövare försöker få inte endast offren utan också deras omgivning att tro att de som utsatts är galna. Detta har ju genom tiderna praktiserats på hur många sätt som helst. 

Se gärna filmen.

Goda vs omda häxor

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer som denna.

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

Carmilla som bok och som film

För några år sedan skrev jag  ett blogginlägg om en roman av Sheridan La Fanu från 1872, med titeln Carmilla.   Det var en berättelse om en kvinnlig vampyr, men bakom detta tema fanns en ganska finstämd lesbisk kärleksroman.   Jag citerar också såväl Charlotte Hjukström  som Per Faxneld som båda i romanen ser någon sorts underliggande ska man kanske säga pro-lesbisk och feministisk agenda. .

Men denna agenda var knappast medveten. Författaren var definitivt inte feminist,  men ändå är romanens ski8ldring av relationen mellan bokens två huvudpersoner - vampyren Carmilla, och Laura, den kvinna som hon inleder en en form av relation med, både ömsint och innerlig. Visst, relationen är naturligtvis  en vampyr-relation.... men ändå.

Och mot slutet, när, Carmilla har dödats, är Lauras minnesbild av henne finstämt ömsint, och inte alls skräckslagen. 

Denna bok kom alltså 1872. Det går att diskutera om den ändå inte är homofobisk,  men vare sig Faxneld eller Hjukström verkar tycka att den är det. Jag håller med dem. Dess ömsinta skildring av relationen gör det mycket svårt att se den som homofobisk.  

Men jag nämnde i inlägget  också en film. Det har gjorts flera filmer som bygger på  boken, men just den jag hade sett på YouTube hade premiär 1970, 98 år efter boken. Den hette The Vampire Lovers och kan ses  här. 

När jag skrev inlägget om boken  Carmilla länkade jag inte till filmen. Det skulle inte vara rätt mot boken att diskuteras i ett inlägg som länkar till en film som frossar i en närmast absurd karikatyr på de värsta  homofobiska skräckbilderna  Eller det var väl så jag tänkte. 

Men å andra sidan kan det ju vara intressant att notera att boken om Carmilla från 1872 var så pass lite homofobisk medan en film om just Carmilla  hela 98 år senare närmast frossar i homofobi. 

Men 1970 är ju ändå 51 år sedan. Och idag är ju homofobi något som både analyseras, och kritiseras... Det vore väl ett välkommet initiativ om detta kunde leda till en ny film om Carmilla, som har samma ömsinta skildring av relationen mellan Carmila och Laura som boken hade. Tycker i all fall jag.

Och slutligen. Om någon nu lockas att se den ganska så tveksamma  filmen  efter att ha läst detta, leta i så fall gärna reda på boken efter´ detta.  Den är lätt att få tag i både i bokhandlar och bibliotek.

 

Sheridan La Fanu -  författare till boken Carmilla

Kitty och mysteriet på Dimmornas hed

Det är titeln på en bok som jag nyligen hittade i ett skåp hemma hos mig. Jag har ingen aning om hur den kom dit. När jag bläddrade i den  såg det ut som om den var oläst. Det verkade som ingen ens bläddrat i den. Och jag har inget som helst minne av att jag hade köpt den.

Jag visste att det fanns något som hette Kitty-böckerna, men jag visste inte att  huvudpersonen hette Kitty Drew. .Inte heller visste jag att författarna  till alla dessa böcker  kallades  Carolyn Keene, men att detta egentligen är en pseudonym  för flera olika författare. Och inte heller visste jag  att Kitty Drew  hette Nancy Drew i de engelska originalen.

Men när jag kom till det café som jag nog mest brukar vara på i Södertälje centrum hade jag med mig boken. Och började läsa. 

Ja, jag läste faktiskt ut boken där. Vilket förvånade mig. Jag läser mycket långsammare än jag brukar, pga ögonproblem, som jag kanske är för rädd att göra något åt. Så jag har inte läst ut en hel bok sedan jag tog del av Anna Ardins "I skuggan av Assange". 

Jag trodde att min syn gradvis försämrats och att jag nu kanske inte kan läsa en hel bok, inom någorlunda rimlig tid. Men denna bok läste jag igenom på i alla fall två timmar. Det var snabbare än jag hade trott. Tydligen krävs det en riktigt spännande Kitty-bok för att  jag skulle kunna utmana  mina synproblem. ;-) 

Min främsta referensram när jag läste dem var faktiskt Enid Blytons böcker.  De brukar inte jämföras med varandra. I Blyton-böckerna är hjältarna barn - inte ens tonåringar. Men Kitty var i alla fall 16 när serien startade, och blev efter ett tag en 18-åring med körkort. 

I de mest kända av Blyton-böckerna har vi fem hjältar - fyra  barn  och en hund.  Men även i de andra har barn huvudrollen. I Kitty-böckerna egentligen endast en hjälte - Kitty själv. 

Men strukturen i Kitty- och Blyton-böckerna  har stora likheter. Var än huvudpersonen/personerna kommer råkar de på mystiska händelser, som snart visar sig bottna i någon form av kriminalitet. Som de sedan löser på ett elegant sätt. Eftersom Kitty inte är ett barn blir ju handlingen onekligen en aning mer realistisk än den är i  Blytons böcker. 

Ibland verkar Kitty-böckerna medvetet ha lånat från Blyton. I  Blytons fem-böcker har vi en flicka som heter Georgina men vill bli kallad George. I många av Kitty-böckerna figurerar   en flicka i äldre tonåren, Georgia, som också vill bli kallad George. Även som karaktärer har dessa båda George en del gemensamt. 

Jag har alltså endast läst en Kitty-bok - ännu. Men kommer nog att leta reda på flera. Jag har kollat lite på nätet  om dem, förstås.

Min regression (!?) har styrt mitt bokval mycket länge - och nu ser jag chansen i att läsa igenom en ny serie av böcker vars målgrupp torde vara  framförallt tjejer i (lägre?) tonåren. 

För det är nog så det är. Medan Blytons böcker riktade sig till barn av båda könen  upp till kanske 13-årsåldermn riktar sig nog Kitty- böckerna nog mer exklusivt till  flickor i lägre tonåren. Men så behöver det ju inte vara. Om jag hade fattat hur lika Kitty-böckerna var Blyton-böckerna skulle jag nog också ha slukat dem efter att jag hade tröttnat på Blyton. 

Jag vet att jag såg Kitty-böcker redan som barn.   Men jag tror jag inte ens kollade deras titlar. I så fall skulle jag nog ha blivit nyfiken., Men jag visste att de brukade definieras som flickböcker och trodde kanske helt fördomsfullt att de handlade om intriger med pojkvänner eller nåt sånt. Ja,ja, väldigt fördomsfullt men eftersom jag sitter bakom denna dataskärm ser ni inte ens att jag rodnar... 

Slut för denna gång. Nu har jag alltså hittat en ny serie böcker som jag kan läsa....

:-)

Igår för femtio år sedan...

...den 20 mars 1971 - gick Middle of the Roads version av  Chirpy Chirpy Cheep Cheep in på nionde plats på Tio i Topp. Den skulle snart bli etta och behålla den platsen i flera veckor.
 
Denna vår  lyssnade jag mindre på  topplistor än förut och jag tror inte att jag hörde låten förrän i slutet av maj. Men då gick den rakt in i mig och jag blev oerhört fascinerad av den. Vilket jag är än idag.
 
Den skrevs annars av en man vid namn Lally Stott och han spelade in en egen version av den. Som dock inte alls blev lika framgångsrik som Middle of the Roads.  

Som kan ses och höras här..

En ny variant av Carmilla?

Igår stötte jag på en både välgjord och intressant film med namnet "Crucible of the vampire" som kan ses här. Den spelades in så sent som 2019, så jag är lite förvånad att hitta den på YouTube.

Ganska snart insåg jag att den har likheter med vampyrromanen Carmilla, från 1872, som jag har skrivit om här.

Likheterna finns både i handlingen, och kanske i de känslor den skapar...

Båda kombinerar vampyrtemat med en lesbisk intrig, och båda har ett tvetydigt slut. Den som ser filmen till slutet ställer kanske samma fråga som den som har läst klart boken. Besegrades den kvinnliga vampyren - eller segrade hon?

Nu har det gjorts mer explicita filmatiseringar av boken, där vampyren också kallades Carmilla, och där filmens handling på ett mer bokstavligt sätt följde boken. Men de har inte varit speciellt bra.

De har varit ganska uppenbart homofobiska, men  jag tycker inte att det är lika självklart att filmen från 2019 är det, Men det är nog en personlig upplevelse från min sida. Det går säkert att se den som homofobisk, den med, men handlingen är så pass komplex och gåtfull. att det inte torde vara en nödvändig tolkning.

I detta liknar den i så fall boken.

Som jag tolkar den kan man uppfatta filmen som att både vampyren och "offret" Isabelle överlever - Isabelle i så fall som vampyr. Och båda får då ett evigt (vampyr)liv.

Det är uppenbart att "offrets" inställning till vampyren är ambivalent. Det är för övrigt åtminstone för mig lite oklart hur vampyren är relaterad  till ett spöke, den "mörka frun" som hemsöker herrgården.

Isabelle är arkeolog, och kommer till en herrgård där det har påträffats en kittel med urtida inskriptioner. Det visar sig att ägaren - som beskrivs som fadern till herrgårdens mystiska kvinna - är mycket snål och endast vill samarbeta med arkeologen och hennes uppdragsgivare om han får mycket betalt Eller det är vad man ska tro. 

Dem erotiska laddningen mellan vampyren  och Isabelle är så stark att man kommer att ställa sig en fråga. Innebär vampyrens eventuella seger att Isabelle förlorar sin själ - eller går hon upp i en närmast paradisisk erotisk förening med denna vampyr?

Det finns för övrigt en klar stämning av mysrysare i filmen. Och eftersom jag i hög grad slukade mysrysare från 1975 till ca 1979 bidrog det nog till min fascination även för filmen.

Inställningen till denna typ av "romantisk" skräck varierar. Så om någon lockas till att se denna film efter att ha läst detta ska ni inte skylla på mig om ni tycker att det är en skitfilm....Det tycker kanske många - medan några förhoppningsvis blir lika fascinerade som mig.

Bild från originalversionen av boken "Carmilla".

Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .

Whiteout - en thriller i antarktisk kyla

Det är kallt ute.  De senaste dagarna har varit så kalla att man nästan frestas att tro att den globala uppvärmningen har upphört. Men så är ju tyvärr inte fallet. 

Om detta kombineras med pandemi innebär det ju att jag ofta sitter hemma och ser på filmer på YouTube. Exempelvis om den gammalegyptiska civilisationen, eller om kvasarer och svarta hål. Eller thrillers. 

Men när det nu är så kallt undrade jag om man inte kan förhöja spänningen genom att se thrillers som utspelar sig i extrem kyla. 

 Jag hamnade exempelvis i en spelfilm från 1977 om BigFoot.   Lite smårolig var den, men inte mer än så. 

Men så upptäckte jag att en film som jag såg 2012 på SVT,  och som kom 2009, nu fanns på YouTube. Efter att ha sett den skrev jag då ett blogginlägg om den. 

Filmen hette alltså  Whiteout och då fanns det endast en trailer om den på YouTube.  Men nu märker jag att hela filmen finns på YouTube. 

Och den är spännande på riktigt. En i sig spännande handling vävs ihop med skräcken för extrem kyla - som de flesta torde ha någonstans. 

Den utspelar sig nämligen på Antarktis (Sydpolen)  där det. (åtminstone än så länge) är vinter året runt. Man kan ju hopas att det fortsätter att vara så.

Så den som i denna vinterkyla vill trösta sig med en handling som utspelar sig på en plats där det är mycket kallare än här kan ju gärna se den. Och dessutom ta del av en handling som är spännande att se på men som få av oss skulle vilja vara ned om.  

Delar är förvisso orealistiska. Det är svårt att föreställa sig att slagsmål som för tanken till en västern-film skulle kunna utspela sig i minus 40 graders kyla  (eller vad det nu är på Antarktis).

Men den som vill se den kanske bör skynda sig på.   Anti-piraterna ser ju allt, och det skulle inte förvåna mig om de tar bort bort den endera dan. 

Så passa på nu om ni vill se en riktigt spännande thriller kombinerad med  antarktisk kyla.

 

Gaciärer och berg i Marie Byrd Land på Antarktis - sett från NASA's DC-8:a.

Black Christmas

 /Från min huvudblogg 3 oktober 2020./

Jag blir sällan rädd av skräckfilmer. Det finns egentligen endast (tror jag) tre som har skrämt mig på riktigt. Och då menar jag på riktigt, inte endast den närmast lustfyllda pseudoskräck som man vill få av att se en skräckfilm. 

Jag såg en av dessa tre , som på svenska hette "Stilla natt, blodiga natt" 1975 eller 1976. 

Idag fick jag en impuls att leta reda på den på YouTube. Där fanns mycket riktigt en film som hette "Silent nighrt, bloody night" men när jag kollade den visade det sig att det inte alls var den jag såg då. 

Så jag letade runt lite och upptäckte att den engelska titeln på den film jag letade efter i själva verket var "Black Christmas". Och den finns på YouTube

Så jag såg den nyss med en förhoppning att den inte skulle vara så otäck som då om jag såg den nu. 

Det var helt fel. Den är lika otäck nu som då, och inte alls beskedligt pseudo-otäck som de flesta skräckfilmer   

Jag minns att jag efter att ha sett den på bio i slutet av 1975 eller kanske i början av 1976  skrämt tittade in i mörka tvärgator och hoppades att jag skulle slippa se något där. 

Det är samma sak nu. Efter att ha sett den gick jag systematiskt runt i  vardagsrummet ,hallen, köket och  badrummet och dessutom tände  jag lamporna i vart och ett av rummen (utom hallen, där lampan inte fungerar).  

Dessutom tittade jag i titthålet ut mot tamburen.
 
Men just nu inser jag till min förskräckelse att jag har glömt titta på balkongen...  '

Det här är  skräck på riktigt. Jag skulle inte vilja rekommendera den till någon - i alla fall inte till någon som vill sova någorlunda lugnt natten efter att ha sett filmen.  

Och jag noterar att den recensent i SvD som 27 december 1975 recenserade filmen också verkade bli rädd - vilket förstås recensenter nästan aldrig blir av en skräckfilm.

The Witch

Det var namnet på en låt med gruppen The Rattles som gick in som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp idag för femtio är sedan - 30 januari 1971. 

Den finns som musikvideo på YouTube och kan höras och ses här.

Vid den tiden var mitt lyssnande på Tio i Topp inte lika frekvent som tidigare och jag minns faktiskt inte om jag hörde den då. 

Men senare berättade en person jag känner att hen inte endast hade hört den då - utan även hade tagit starkt intryck av den. Av det mer ångestfyllda slaget. 

Vill dock tillägga att det inte i sig är en direkt ångestskapande låt. I varje fall inte för mig. 

Lägg förresten märke till mannen som utklädd till frihetsgudinnan tänder eld på skogen..