Polariseringen i USA idag är dem största sedan Vietnamkriget. Att Donald Trump är helt bisarr är nog en mycket vanlig uppfattning från i alla fall kanske hälften av USA:s befolkning, möjligen fler.
Om Trump kan klara sig fyra år till beror det kanske delvis på att den trolige utmanaren, Joe Biden, har en hel del ska vi kanske säga svagheter, som möjligen efter ett tag kan göra honom omöjlig.
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.
Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .
Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,
Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet
Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.
Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.
Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".
Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.
I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...
Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...
Thursday, April 23, 2020
Wednesday, April 15, 2020
Dirty Weekend på YouTube
Upptäckte just att filmen "Dirty Weekend" i sin helhet finns på YouTube.
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
"Snobbar som jobbar"
/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /
I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.
En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en
TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På
engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.
Den hade 24 avsnitt.
Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.
Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.
Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som
spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/
Moore den mest centrala.
Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair)
respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för
det mesta också utspelar sig inom överklassen (om än kanske inte så
nära hundraprocentigt som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The
Saint/).
Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare
till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma
överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",
trots att det där också finns en andra huvudperson.
"Helgonet" såg jag på TV i mitten och slutet på 60-talet. The
Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en
nostalgitripp att se den.
När den kom till Sverige såg jag den alltså inte. Jag hade i ganska
snabb takt gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade
under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk
korrekthet. Denna excentriska period varade kanske ett år (ungefär
sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls
slösade tid på något som inte var politiskt.
Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.
När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut.
Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte
se den.
Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på
ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de
flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland faktiskt även jag.
Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så
idiotiskt namn!) började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin.
Den var mycket suggestiv, och fascinerande,tyckte jag, i motsats till
"Helgonets" som bara var intetsägande.
Så jag stod där framför TV:n och fängslades motvilligt av
signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt
rum och slängde igen dörren...
Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem
är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också
idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del
om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett
överklassperspektiv - men det gör den ju inte mindre intressant. .
En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The
Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just
det här sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella
diskussioner.
Roger Moore 1971.
Subscribe to:
Posts (Atom)