Graven

Skulle i slutet av påskhelgen försöka se den andra och tredje säsongen av "Bron" som först hade visats i SVT men nu har tydligen TV4 köpt den och nu kostar det för att få se den. Dessutom måste man betala med ett betalningssystem som inte jag behärskar.

Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.

Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.

Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.

Genom att SVT  är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...

Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.

Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.

Den som till äventyrs vill se den kan börja här. 

Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan

Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut  en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).

Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.

Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.

Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...

Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,

Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.

Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd  sekt?

Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.

Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .

Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon  Experience" (1992)  av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton  fär man ju en helt  annan bild.

Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....

Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,

Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.

Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.

Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i  Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.


Arthur Conan Doyle,  1914.

Dracula

Jag har just nu läst ut en svensk utgåva av Bram Stokers roman Dracula. (Stoker 2008). Jag trodde att jag skulle läsa om romanen, men efter ett tag visade det sig att de tidigare gånger jag har haft för mig att jag läste den orkade jag aldrig till slutet. Den är förvisso lång.

Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt  kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....

På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.

(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! -  eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)

En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier.  Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.

Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.

Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet  - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.

(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)

Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...

I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)

Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.

Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.

Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).

Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.

Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...

Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....

För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker,  Dracula,  Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)


Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.

Carmilla

Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.

Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.

Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.

Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste  beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *

Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.

Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.

Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.

I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.

I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).

Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?

Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).

På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)

PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
 -----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...


Bild från originalversionen av "Carmilla".