Amors pilar

Idag för femtio år sedan - den 25 februari 1969 - gick Ewa Roos svenska version av Leapy Leas "Little Arrows" upp på fjortonde plats på Kvällstoppen. Ewas sång hette alltså "Amors pilar" och kan höras här.

Inte så märkvärdig, men lite kul. Men en lustig sak är hur jag förvanskat texten - i min inre fantasi.

På ett ställe sjunger, inser jag nu, Ewa Roos "När Amor aldrig vilar är det svårt att hålla ut".  Det är förmodligen första gången jag hört dessa rader på femtio år. Däremot har jag nynnat på sången.

Och då har jag varje gång fått upp de till synes absurda ersättningsorden "När Amor sänder pilar är det svårt att komma ut".  Jag har förstås vetat att det helt enkelt inte kan stå så, men inte vetat vad det ska stå istället. Förrän nu.

Nåt betyder mina ersättningsord, förmodligen, och jag har en del underliga teorier om vad. Som jag dock ska förskona er från.


Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens)

Att slippa Gräddö - och lyssna på "Midnight Hour"

Ikväll för femtio år sedan - 15 februari 1969 - lyssnade jag på pop-programmet "Midnight Hour" mellan elva och tolv på kvällen. Jag hade kommit hem från familjens lantställe i Gräddö, där vi varit under sportlovet, och var äntligen i stan igen. Jag var nyss fyllda 14.

I "Midnight Hour" spelades nya skivor och en jury fick rösta om de såg dem som en "flipp" eller "flopp". Signaturmelodin till programmet var, som sig bör, Wilson Pickets låt In the Midnight Hour. 

Det var inte den enda gång jag lyssnade på "Midnight Hour", men det är den enda gången jag minns ett speciellt tillfälle. Jag förde i och för sig dagbok då, men jag skulle nog mints det i alla fall.

För denna gång hade jag äntligen sagt vad jag tänkt sedan 1961, då sommarstugan byggdes. Andra dagen i Gräddö detta sportlov sa jag att i fortsättningen tänkte jag inte acceptera att vara i Gräddö hela sommaren. Att vara där hela sommaren var outhärdligt, jag stod inte ut,

Jag hade alltså hatat lantstället ända sedan sommarstugan byggdes. Nu hade jag äntligen sagt ifrån.

Jag ska inte gå in i detalj på vad som hände sedan mer än att sommaren 1969 blev en kompromiss på olika sätt.

Men hela veckan innan hade varit en mara. Jag kände mig som i ett krigstillstånd och började fundera ut kampmetoder - inklusive hungerstrejk! Och bara längtade tills veckan var över.

Att sedan lyssna på ett pop-program på kvällen jag kommit hem till stan, var en passande avslutning på just den dagen.  Att lyssna på popmusik var i sig något som från början satte mig i motsättning till mina föräldrar.  De hade nämligen kraftigt ogillat när jag började lyssna på den våren 1967 - och i augusti detta år hade de till och med försökt förhindra mig att göra det genom att förbjuda mig att lyssna på radio överhuvudtaget. Ett förbud som jag helt struntade i.

Och så sent som i januari 1969 hade jag genomlidit en situation när min far under en träff med en släkting lagt ut texten om att ungdomars intresse för popmusik var en sjuklig masspsykos - de hade hjärntvättats till att lyssna på värdelös smörja. Eftersom jag satt bredvid när han sade det var adressen ju helt uppenbar.

Så nu låg jag i mitt rum, mellan 23 och 24, lyssnade på pop och spann planer på hur kampen för att slippa vara i Gräddö skulle föras...