Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.
I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.
Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.
Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.
Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall, med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.
Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.
"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys" ..
Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)
Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.
Friday, July 20, 2018
Friday, July 13, 2018
En ängel som ratades av Tio i Topp
Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Den kom på trettonde plats.
Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.
När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.
Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.
Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?
Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...
I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".
Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..
Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
Saturday, July 7, 2018
Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad
Om tre popskribenter på sextiotalet...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)
Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.
Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.
Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.
Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.
Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.
Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...
När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.
Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).
Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.
Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.
När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .
”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...
När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.
Men när deras nästa LP, dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.
Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.
Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.
Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...
Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.
Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.
Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.
Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.
Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..
I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.
Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.
Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.
Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...
Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.
Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...
Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,
För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.
Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.
Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.
Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...
Subscribe to:
Posts (Atom)