Den 31 december 1994 fyllde jag 40 år. Då kom en vän till mig med ett generöst erbjudande att hjälpa mig att arrangera en fyrtioårsfest i hans lägenhet... Den var milt sagt mycket större än min - jag hade ett studentrum.
Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.
Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.
Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.
Det var då jag hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.
Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.
Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.
Tuesday, May 29, 2018
Saturday, May 26, 2018
Eden utan Adam
/Från min huvudblogg 24 februari 2018./
1975 kom en SF-roman ut i Sverige vars sensmoral faktiskt hade vissa likheter med den så bittert angripna "SCUM Manifest". Den hette ”Eden utan Adam” och var skriven av Denis Lindbohm.
Några år senare kom en utvidgad version, med titeln ”Det kom en orm till Eden”. Den var lite längre, men en del av udden var borta och framförallt avslutades den på ett sätt som inte skulle störa manliga läsare lika mycket.
Dess handling var ungefär denna. En manlig astronaut hade legat nedfryst i ett rymdskepp. Meningen var att han skulle komma tillbaks till jorden och tina upp, om några hundra år.
Men något gick fel. Han kom tillbaks många tusen är senare. När han kom till jorden upptäckte han att det inte längre fanns några män.
Det fanns bara kvinnor, som förökade sig partenogenetiskt De hade fortfarande sexualitet, men den var lesbisk.
Han drog efter ett tag slutsatsen att någon katastrof – troligen ett atomkrig – hade drabbat mänskligheten och att kvinnor hade visat sig vara mer motståndskraftiga
I det kvinnliga samhälle han mötte fanns inga krig, inga klassklyftor, inga våldsbrott. Tortyr var ett okänt begrepp, liksom prostitution
När han berättade att han hade kommit från joden blev han inte trodd. De uppfattade honom som en underlig varelse från en annan planet.
Han började berätta om hur det var i världen när han hade bott där. Om krig, svält, ojämlikhet, sadistiskt våld och tortyr.
Kvinnorna drog efter ett tag slutsatsen att oavsett sanningshalten i hans berättelse var han mycket farlig. Speciellt som de efter laboratorieförsök kunde bekräfta att han verkligen skulle kunna göra dem med barn.
De trodde att han var en parasitvarelse som med sina spermier skulle kunna erövra världen.
Dödsstraff hade inte funnits i världen sedan männen dött ut, men nu såg de sig tvungen att besluta att han måste likvideras.
Han lyckades fly med ett flygplan, och under flykten kom han till ett djungelområde där det bodde någon sorts tekniskt mindre utvecklad urbefolkning (alla dessa var kvinnor, de också). De hade inte hört hans berättelser, och han lyckades förföra en av dem. Hon blev med barn.
Men när han senare försökte starta planet igen, störtade det, och han dog.
En sak läsaren inte fick reda på var om det barn kvinnan bar på var en pojke eller flicka. En man jag kände sa att alla män som läste boken säkert skulle hoppas på att det var en pojke. Det gjorde dock inte jag.
När jag läst ut boken (jag var 20 år då,våren 1975) blev min spontana reaktion - att det såg ut att vara en underbar värld.
Några månader senare var jag småberusad på en fest, och sa plötsligt för första gången i mitt liv att jag nog egentligen ville vara kvinna. Det fanns troligen ett samband mellan denna kommentar och den bok jag hade läst tre månader tidigare.
1975 kom en SF-roman ut i Sverige vars sensmoral faktiskt hade vissa likheter med den så bittert angripna "SCUM Manifest". Den hette ”Eden utan Adam” och var skriven av Denis Lindbohm.
Några år senare kom en utvidgad version, med titeln ”Det kom en orm till Eden”. Den var lite längre, men en del av udden var borta och framförallt avslutades den på ett sätt som inte skulle störa manliga läsare lika mycket.
Dess handling var ungefär denna. En manlig astronaut hade legat nedfryst i ett rymdskepp. Meningen var att han skulle komma tillbaks till jorden och tina upp, om några hundra år.
Men något gick fel. Han kom tillbaks många tusen är senare. När han kom till jorden upptäckte han att det inte längre fanns några män.
Det fanns bara kvinnor, som förökade sig partenogenetiskt De hade fortfarande sexualitet, men den var lesbisk.
Han drog efter ett tag slutsatsen att någon katastrof – troligen ett atomkrig – hade drabbat mänskligheten och att kvinnor hade visat sig vara mer motståndskraftiga
I det kvinnliga samhälle han mötte fanns inga krig, inga klassklyftor, inga våldsbrott. Tortyr var ett okänt begrepp, liksom prostitution
När han berättade att han hade kommit från joden blev han inte trodd. De uppfattade honom som en underlig varelse från en annan planet.
Han började berätta om hur det var i världen när han hade bott där. Om krig, svält, ojämlikhet, sadistiskt våld och tortyr.
Kvinnorna drog efter ett tag slutsatsen att oavsett sanningshalten i hans berättelse var han mycket farlig. Speciellt som de efter laboratorieförsök kunde bekräfta att han verkligen skulle kunna göra dem med barn.
De trodde att han var en parasitvarelse som med sina spermier skulle kunna erövra världen.
Dödsstraff hade inte funnits i världen sedan männen dött ut, men nu såg de sig tvungen att besluta att han måste likvideras.
Han lyckades fly med ett flygplan, och under flykten kom han till ett djungelområde där det bodde någon sorts tekniskt mindre utvecklad urbefolkning (alla dessa var kvinnor, de också). De hade inte hört hans berättelser, och han lyckades förföra en av dem. Hon blev med barn.
Men när han senare försökte starta planet igen, störtade det, och han dog.
En sak läsaren inte fick reda på var om det barn kvinnan bar på var en pojke eller flicka. En man jag kände sa att alla män som läste boken säkert skulle hoppas på att det var en pojke. Det gjorde dock inte jag.
När jag läst ut boken (jag var 20 år då,våren 1975) blev min spontana reaktion - att det såg ut att vara en underbar värld.
Några månader senare var jag småberusad på en fest, och sa plötsligt för första gången i mitt liv att jag nog egentligen ville vara kvinna. Det fanns troligen ett samband mellan denna kommentar och den bok jag hade läst tre månader tidigare.
En annan sida av Lilium
Det finns en helt annan sida av Lilium än den man ser i hennes ASMR-videor. Hon beskriver här varför hon blev vegan - och börjar med hälsoargument, fortsätter med klimatargument och slutar med det som hon uppenbarligen ser som det viktigaste - medkänsla med djuren, och upprördhet över hur de benhandlas.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.
Saturday, May 19, 2018
Och Lilium...
... är här lika karismatiskt förförisk som hon brukar vara när hon sätter den sidan till.
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)
Friday, May 18, 2018
Live-version av Dixie Chicks "Goodbye, Earl"
För ungefär fem år sedan skrev jag ett inlägg om Dixie Chicks, en kvinnlig countrygrupp, som utsattes för hårda angrepp efter att de hade tagit avstånd från George W Bush.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.
De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev handlingen.
Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.
Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.
Dixie Chicks om George W Bush - och om kvinnomisshandel
/Från min huvudblogg 16/5 2013/
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Thursday, May 10, 2018
Runaways var något nytt
När jag fick en lägenhet i slutet av november 1977 började jag alltså köpa hem skivor. Det var första gången på länge. Det hade jag - med några få undantag - inte gjort sedan sextonårsåldern.
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Mina kunskaper om vad som hänt inom pop- och rockmusik sedan 1971 var också i stort sett rudimentära. Jag kände förstås till ABBA - och hade ett halvår tidigare köpt en av deras LP-skivor - men mycket mer än så var det inte.
Så när jag en dag såg en LP-skiva med Runaways i en skivaffär visste jag inte vad det var för grupp. Men den aggressiva framtoningen på omslaget fascinerade mig.
Det var ju en tjejgrupp. Urtypen för en tjejgrupp anno 1971 hade varit något i stil med Diana Ross and the Supremes. Vad man än ansåg om dessa kunde de knappast kallas aggressiva...
Så jag köpte hem en LP-skiva med Runaways. Och sedan en till. Och blev helt betagen.
Det här VAR något nytt. Jag hade aldrig hört något liknande nån gång.
En av deras låtar hette Little Sister . Dess text gav intrycket av en mycket ettrig tonårsrevolt. "It´s too late to be a kid in love, it´s too late to be a kid in love - we are the kids in hate".
Det var inte det enda exemplet. Båda skivorna gav intrycket av en tuff och aggressiv tonårsrevolt.
Det var de ju inte först om. I sig. Men alla skivor som tidigare hade förmedlat något sådant hade gjorts av killar - alla tjejgrupper jag tidigare hört hade varit ganska så tama - eller ibland närmast sockersöta.
Det var bland annat därför jag helt enkelt föll pladask för Runaways.
De var faktiskt i Stockholm våren 1978. Jag funderade på att se dem, men det var kanske tur att jag inte gick dit. Det blev trängsel, och upplopp, så vitt jag minns, folk blev nedtrampade - och DN hade en stor bild av publiken. Där stod unga tonårstjejer som skrek "We want Runaways". Jag tänkte att det kanske skulle ha varit pinsamt om jag hade hamnat på bilden, också skrikande "We want Runaways".
Joan Jett och "I love playing with fire"
Jag kände till Runaways sedan sent 1977, men vad som hände efteråt hade jag väl inget direkt grepp om förrän några år sedan.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.
Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.
Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways. Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet. Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.
Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.
Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.
Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.
Joan Jett tolkar Creedence
Den kanske mest talangfulla av Runaways medlemmar tyckte jag nog var Joan Jett. (Ja, jag vet, när jag skrev det på min huvudblogg för ett antal år sedan kom två /manliga/ kommentatorer med upprörda invändningar och sa att det var hon inte alls det, de föredrog Cherrie Currie. Men den fåniga debatten vill jag inte ha i repris!)
Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.
Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".
Lyssna gärna.
PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor - samtidigt som solen sken...
Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.
Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".
Lyssna gärna.
PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor - samtidigt som solen sken...
Att älska Runaways och att störa en granne
Hollies måste beskrivas som ganska tama. Det var en utmärkt grupp för en 12-13-åring.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Men när jag på nytt började köpa hem skivor när jag fick min första lägenhet i slutet av 1977 var det annat jag lyssnade på..
Och det som jag fastnade mest för var en tjejgrupp med an ganska så aggressiv utstrålning.
Om dem har jag ju skrivit tidigare.
Jag hade aldrig hört dem när jag första gången köpte en LP-skiva med dem. Det var nog något på omslaget som grep tag i mig.
Och jag fastnade, och köpte snart därefter en till LP med dem.
De hette alltså the Runaways, vilket på sätt och vis var ett passande namn. De skulle kanske också kunnat kalla sig "Queens of noise", vilket istället blev namnet på en av deras låtar .
Jag älskade dem, i motsats till grannen under mig. En gång när jag spelade dem ringde han på och krävde att jag skulle stänga av musiken. Och skrek genom dörren att det skulle inte gjort så mycket om jag spelade bra musik, men jag hade en så förfärligt dåligt musiksmak.
Jenniffer Eccles och the Hollies
/Från min huvdblogg den 27 april 2018/
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Idag för femtio år sedan låg Hollies Jennifer Eccles på tredje plats på Tio i Topp. Vi talar alltså om den 27 april 1968.
Hollies var nog en av mina favoritgrupper i 12-13-årsåldern. Det fanns en lekfull glädje i deras musik som gjorde mig glad.
Och därför retades jag definitivt av den ofta så magsure popskribenten Ludvig Rasmusson, som dömde ut dem totalt. Men det var ju inget att bekymra sig över - med tanke att han också ansåg att Beatles LP "Rubber Soul" från 1965, och dubbel-LP:n "The Beatles" från 1968 - som idag brukar kallas "The White Album" - var usla.
Det gick med andra ord inte riktigt att ta honom på allvar.
Hollies var nog större i Sverige än i deras hemland England. Här var de alltid säkrade topp-platser för nästan alla deras singlar.
Men Jennifer Eccles tillhörde nog för mig inte en av deras allra bästa. Det fanns många tidigare som gjorde mer intryck. Carrie Anne som gick direkt till första plats på Tio i Topp året innan, den 1 juli 1967. var nog min absoluta favorit. Av någon anledning var den mycket speciell för mig.
Subscribe to:
Posts (Atom)