Rosaleen Norton, skräckromantik och religion

Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.

På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.

"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .

Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .

2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).

Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den...  För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.

Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.

Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.

Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.

Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.

Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.

Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.

Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.

Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes  sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.

Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det  finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.

Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.

Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.

Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.

Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".

Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).

Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.

Må hon vila i frid.

Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.

Barndomsfavorit på YouTube

Det är något visst med Enid Blyton. Hon var min absoluta favorit i elvaårsåldern, 1966.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Nu upptäckte jag att Blytons första "fem-bok", som på svenska hette Fem söker en skatt, finns i filmversion på YouTube.

Den är uppdelad i två delar. Den första kan man se här. Del två följer här.

Har nu sett dessa två delar, det var roligt - och det finns tydligen hur mycket som helst av Blyton på You Tube. Flera filmatiseringar av femböckerna kan man se här...

Jag gillade fem-böckerna, och framförallt "pojkflickan" Georgina. Hon var väl den mest intressanta av karaktärerna. Tillammans med hennes kloka hund Timmy...