Wheels of Confusion

Det finns en säregen form av vemod i denna sång. Trots gruppens namn är för övrigt Black Sabbaths texter sällan speciellt diaboliska. Däremot ofta vemodiga, liksom musiken.

There's Something Going On

1982 gav Anni-Frid Lyngstad ut I Know There's Something Going On. Jag tror inte jag hörde den då, men jag vet att jag närmast fick den på hjärnan 1984. Speciellt den suggestiva titelfrasen fastnade ordentligt.

Det var också den enda del av texten som jag riktigt uppfattade då. Att det var en sång som handlade om en kvinna som håller på att upptäcka sin mans otrohet (vilket klart framgår av musikvideon och är mer eller mindre underförstått i texten) visste jag inte.

Det som gjorde intryck var just den suggestivt upprepade raden "I Know There's Something Going On". Någonting pågår - och hon har börjat fatta det. Av anledningar som jag inte ska gå in på här passade detta budskap ovanligt bra in i min sinnesstämning just 1984.

Rita Connors

Jag har några gånger förut skrivit om min gåtfulla kärlek till min favoritserie Kvinnofängelset. I januari tog jag mig för med det nästan absurda projektet att börja se om alla 692 avsnitt - som jag hade upptäckt alla låg på You Tube. Men jag kom av mig, efter att ha kommit till avsnitt 287 (och i och för sig hoppat över en hel del på väg dit) , eftersom jag insåg att jag inte längre orkade se alla avsnitt där Wentworth plågas av Joan Ferguson, en karaktär som jag upptäckte att jag numera inte står ut med att genomlida i de 505 avsnitt som återstod.

Men nu är det sommar, och jag kom på att man i alla fall ju kunde se de sista 108 avsnitten. För mot slutet av avsnitt 585 dyker Rita Connors upp. Det är hon som i de två sista avsnitten till sist krossar "The Freak", som fångarna brukade kalla den sadistiske.Ferguson. På något sätt anar man det redan när hon kommer.

Så nu har jag sett tio avsnitt och jag kanske orkar mig igenom resten. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - och så fort Rita dyker upp börjar som sagt nedräkningen för "The Freak".

Så om jag inte får alltför ont om tid kan jag kanske använda kvällarna i augusti till detta.... Det är tio år sedan jag såg dessa avsnitt senast, och jag jag ju glömt det mesta av innehållet i dem.

Om jag genomför detta är jag nog färdig med serien för gott. Jag såg båda omgångarna den sändes på TV4 och jag tänker ju inte ägna år efter år att se Kvinnofängelset igen och igen. Men 98 avsnitt till kan ju bli ett lämpligt avslut...

Operation Argus

Hösten 1966 kunde man på SVT se en TV-serie med ovanstående titel. Nu finns den på SVT Öppet Arkiv och kan ses här.

Manuset var skrivet av Arvid Rundberg och Kjell Forsting. Forsting vet jag inget om, men Rundberg var en ganska känd författare, och Moskvakommunist, som skrev många böcker.

Serien utspelar sig under andra världskriget och handlar om en man som mot sin vilja dras in i en spionhistoria, med nazi-tyska agenter. . Den är faktiskt väldigt bra gjord, och jag blev också mycket fascinerad av den som elvaåring.

I synnerhet fascinerades jag av den kvinnliga huvudpersonen Liselotte, mycket bra spelad av Catrin Westerlund.

Fast egentligen gör Liselotte serien något mindre realistisk. Nazi-Tyskland var ju definitivt ett extremt patriarkalt samhälle, och i alla fall har jag inte hört talas om att de hade spionnätverk ledda av kvinnor. Men å andra sidan tillhör jag inte de som brukar gräva ner mig i en massa böcker om andra världskrigets historia.

Men även om realismen minskar, gör Liselotte, i Westerlunds tolkning, ändå serien betydligt mer intressant.

Det finns förresten en del märkliga paralleller mellan handlingen i Operation Argus, och den i barnserien Kullamannen, som gick lite mer än ett år senare (och som jag skrivit om tidigare). I synnerhet verkar Kullamannens slut vara nästan kalkerat efter Operation Argus´. Seriernas karaktär är ju mycket olika - Operation Argus var gjord för vuxna, Kullamannens för barn - men jag misstänker att likheteten i handlingarna inte var en ren slump.

Fascinerande med KLF

En dag 1991 (eller 1992) var jag på hamburegerrestaurangen Clock vid Hötorget (som för övrigt låg där McDonalds ligger nu) och fick där se KLF:s musikvideo Justified and Ancient. Den fascinerade mig.

Jag vet inte riktigt varför den gjorde det, men jag höll just då på att läsa om förhistoriska samhällen. Så jag tyckte kanske att det var något speciellt med temat om något uråldrigt, som på något sätt höll på att... komma tillbaka.

I KLF:s sång finns ju hänvisningar till myterna om "Mu", den sjunkna kontinenten i Stilla Havet - som jag definitivt inte trodde på. Men man kunde ju istället associera till (exempelvis) det neolitiska Europa istället..

Det kanske verkar långsökt, men det gjorde i alla fall jag. Och jag köpte både singeln och ett samlingsalbum med KLF.

Och jag är fortfarande faktiskt lite fascinerad av stämningen i sången, som bitvis är tilltalande, bitvis är lite - kuslig.

En kontaktannons i Bildjournalen

/Från min huvudblogg 16 oktober 2013./

Idag var jag på KB och läste den allra sista årgången av Bildjournalen. Det var bara ett halvår, sista numret kom i juli 1969. Där fick man reda på att tidningen skulle bli ännu större när den slog ihop sig med Veckorevyn. Det var naturligtvis bara blaj, det betydde att den lades ned.

Förra gången jag läste i den stoppade jag när jag kom till slutet av 1968. Jag förstod inte varför. Nu förstår jag.

Den här gången tittade jag nervöst på kontaktannonserna. Det fanns en sida kontaktannonser i varje nummer. Och till sist hittade vad jag letade efter, i mars 1969.

Jag kunde inte tro att jag såg vad jag såg, det kändes inte verkligt. Men där var den, den kontaktannons jag svarade på en vårdag 1969.

Det var en tjej i (ungefär) min ålder. Hon sökte kontakt med både tjejer och killar - hon var inte specifikt ute för att bli ihop med nån eller så. Det lät betryggande.

Framförallt gav hon intrycket av att vara väldigt normal. En normal tonåring med normala intressen. Inget knepigt alls. Hon var alltså på ett sätt motsatsen till mig. På ett annat sätt var hon vad jag ville vara.

Inte intellektualiserad, inga psykiska problem. Helt och hållet normal med normala tonårsintressen. Jag svarade henne.

Vi brevväxlade i två år, från våren 1969 till sommaren 1971. Vi skrev väldigt normala brev. Jag ansträngde mig för att låta som en normal tonåring. Jag tror att jag lyckades.

Hon var trevlig. Hon avslutade breven med Skriv Svar Snart Snälla du. Jag svarade på ett liknande sätt.

Det var viktigt att hon skulle tro att jag var lika normal som henne. Det var viktigt att hon trodde att jag var den - jag ville vara. Och inte den jag var.

Efter ett tag började hon sätta ut sitt telefonnummer och verkade vilja att jag skulle ringa. Men det vågade jag inte. Om vi fick närmare kontakt skulle hon väl inse att jag inte var så normal utan en knepig person. Och det ville jag inte att hon skulle upptäcka. För då var allt förstört.

Sommaren 1971 bröt jag samman. Jag blev "psykotisk" och insåg att jag inte längre  ens kunde låtsas att jag var normal. Jag ville inte att hon skulle fatta mitt tillstånd. Så jag slutade svara på hennes brev. Hon skrev flera innan hon gav upp.

Jag sitter på Kungliga Biblioteket och ser på vad hon skrev i kontaktannonsen och på hennes bild. Ögonen fylls av tårar.

Jag inser att jag egentligen inte tittar på någon "dåtid". Det känns inte som dåtid, det känns som en parallellvärld. En vacker parallellvärld som jag för alltid lämnade sommaren 1971. Och aldrig någonsin kan komma tillbaka till.

Jag lämnar tillbaks rullen med mikrofilm. Jag går och hämtar mina ytterkläder. Jag har tittat in i en parallellt universum, men nu har jag gått bort från fönstret  till detta. Jag går ut på stan. Jag känner mig väldigt ensam.

Kråkguldet

När jag nedan skrev om Kullamannen blev jag tipsad om en annan serie, Kråkguldet. Jag trodde att jag inte hade sett den, och eftersom den finns på SVT Öppet Arkiv passade jag på att se den.

Efter ett tag hände något märkligt. Åtminstone två scener - när barnen gick omkring och sjöng Luciasånger för att lura ut vem som stulit guldklimpen och (framförallt) scenen om "Statens reservföräldrar" insåg jag att jag hade sett tidigare. Och fick dessutom upp associationer från känslor och händelser från det att jag såg den 1969.

Annars vet jag att den flera år senare gick i repris och att jag då inte såg den. Men jag måste ha sett den 1969 men glömt (trängt?) bort det.

Den var i alla fall värd att se igen. Berättelsen är ju mer "realistisk" än Kullamannen, men utan dennas politiska undertoner.

Men den är bra, och för mig var det en märklig känsla av tidsresa att se den. Märklig, och positiv.

Kulllamannen

Är det någon som minns Kullamannen? Den gick i sju delar med början i mellandagarna 1967. Nu finns alla delarna på SVT.

Man kan börja titta här.

Jag  förstår att jag gillade serien när jag just var på gränsen mellan 12 och 13. Och jag tycker nog att den är riktigt spännande nu också...

Vad som mest grep mig som barn var nog  att "det goda" framförallt representerades av en främling med utländsk brytning -  och "det onda" framförallt av en nära vän till den vuxna huvudperson som barnen litade på.

Det gav mig något att fundera på.

Sandy Edwards 2

Det här är lite löjligt, men efter att ha sett om alla avsnitt med Sandy Edwards sörjer jag verkligen att hon försvann från Kvinnofängelset. Hon skulle ha kunnat bli en centralfigur i resten av serien, och hon skulle kunna ha gett exempelvis Joan Ferguson välförtjänta mardrömmar.

Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.

Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?

Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...

Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....

Sandy Edwards

Det är lätt att göra sig löjlig över personer som så lever sig in i fiktiva TV-serier så att de börjar se dem som verkliga. Och börjar ställa frågor som vad som egentligen fick den eller den att göra så eller så. Eller vad som egentligen hände efter scener där manusförfattaren väljer att vara tyst.

Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.

Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes  på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.

Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.

Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.

Men det finns någon som dyker upp  just då  som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.

Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.

Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.

23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv,  men gör samtidigt situationen så deprimerande.

Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer  hon att göra det ett tag till.