Gullungen

Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.

Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.

Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.

En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.

Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.

Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut,  men ofta blir jag starkt berörd av den.

Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.

Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.

Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....

"Sång om de indokinesiska folken"

/Från  min huvudblogg 8 november 2013./

 Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.

Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)

Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Den 5 november 1971

/Från min huvudblogg 5 november 2013/

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....