2009 kom det en ny version av TV-serien V.
Den är intressant på flera sätt.
Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.
Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.
Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.
Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.
Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,
Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!
Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...
Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.
Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.
Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.
De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.
Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.
På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.
Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...
Saturday, April 27, 2013
Saturday, April 13, 2013
Bildjournalen återbesökt
Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?
Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så
Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...
Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.
Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....
En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...
Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?
Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.
Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....
Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...
Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".
Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.
En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....
Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....
Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.
Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.
BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.
Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .
Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.
Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.
Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.
Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så
Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...
Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.
Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....
En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...
Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?
Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.
Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....
Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...
Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".
Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.
En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....
Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....
Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.
Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.
BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.
Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .
Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.
Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.
Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.
Friday, April 12, 2013
"I stare at the phone on the wall"
ABBA:s kanske första riktigt stora hit var "Ring, Ring". Den kom 1973, och jag minns den redan från då.
Jag hade i princip slutat att följa poplistor våren 1971, men då och då lyssnade jag på P3. Så om en låt spelades tillräckligt ofta uppmärksammade jag den.
Jag bodde då i ett kollektiv i Roslags Näsby, och jag tror att jag först hörde "Ring, Ring" på gräsmattan utanför huset en solig och varm vårdag. Jag föll för den med en gång
ABBA gav ut "Ring, Ring" både på svenska och engelska och texten var på sätt och vis en lyckträff. Handlingen - en person som nervöst väntar på telefonsamtal från den älskade - var väl något som de allra flesta kunde identifiera sig med.
Det gäller väl än idag, med det möjliga undantaget för det där med just telefonsamtal. Idag väntar man kanske lika nervöst på mail, chattmeddelanden eller SMS. Eller med något annat kommunikationssätt jag inte känner till... Det var enklare då.
Men en sak som kanske inte var helt självklar ens då var en mening i den engelska versionen. "I stare at the phone on the wall"...
På den tiden fanns det de som hade telefonen uppsatt på just väggen. Men det var nog en minoritet. De flesta hade den nog stående på ett bord.
Men som sagt, "Ring, Ring" hade en tilltalande text och en tilltalande melodi. Det tyckte även jag denna vårdag 1973.
Sedan tror jag inte jag lade märke till någon ABBA-låt på nästan ett år. Men då gjorde de en sång som knappast gick att undvika hur man än gjorde. Den gick under namnet "Waterloo".
Jag hade i princip slutat att följa poplistor våren 1971, men då och då lyssnade jag på P3. Så om en låt spelades tillräckligt ofta uppmärksammade jag den.
Jag bodde då i ett kollektiv i Roslags Näsby, och jag tror att jag först hörde "Ring, Ring" på gräsmattan utanför huset en solig och varm vårdag. Jag föll för den med en gång
ABBA gav ut "Ring, Ring" både på svenska och engelska och texten var på sätt och vis en lyckträff. Handlingen - en person som nervöst väntar på telefonsamtal från den älskade - var väl något som de allra flesta kunde identifiera sig med.
Det gäller väl än idag, med det möjliga undantaget för det där med just telefonsamtal. Idag väntar man kanske lika nervöst på mail, chattmeddelanden eller SMS. Eller med något annat kommunikationssätt jag inte känner till... Det var enklare då.
Men en sak som kanske inte var helt självklar ens då var en mening i den engelska versionen. "I stare at the phone on the wall"...
På den tiden fanns det de som hade telefonen uppsatt på just väggen. Men det var nog en minoritet. De flesta hade den nog stående på ett bord.
Men som sagt, "Ring, Ring" hade en tilltalande text och en tilltalande melodi. Det tyckte även jag denna vårdag 1973.
Sedan tror jag inte jag lade märke till någon ABBA-låt på nästan ett år. Men då gjorde de en sång som knappast gick att undvika hur man än gjorde. Den gick under namnet "Waterloo".
Monday, April 1, 2013
ABBA - the movie
Jag har just sett om "ABBA - the movie",
Den utspelar sig på en ABBA-turné i Australien 1977.
Första gången jag såg den var i början av 1978. Det var en upplevelse. Framförallt för att jag då hade någon form av excentrisk "politiskt korrekt" "linje" att jag inte borde gilla ABBA. Fast jag innerst inne gjorde det.
Så då slogs jag närmast knockout när jag såg filmen. Jag blev helt entusiastisk över den.Den var lite av ett "Waterloo" för mitt ABBA-motstånd.
Min tillkämpade ABBA-fientlighet visade sig vara en mask för snudd på idoldyrkan. Som jag inte ville visa utåt, men som upplevelserna när jag såg filmen klart demonstrerade...
Filmen står sig faktiskt än i dag. Handlingen är tunn (men smårolig), men det kompenseras av den explosiva entusiastiska utstrålningen kring gruppen i interaktion med sina nästan "beatleshysteriska" fans. Nej ABBA-hysterin i Australien var inte ens i närheten av Beatles-hysterin 1964, men den fanatiska glädjen går inte att ta miste på.
Filmen är fortfarande värd att se på. Och musiken värd att lyssna på.
Den utspelar sig på en ABBA-turné i Australien 1977.
Första gången jag såg den var i början av 1978. Det var en upplevelse. Framförallt för att jag då hade någon form av excentrisk "politiskt korrekt" "linje" att jag inte borde gilla ABBA. Fast jag innerst inne gjorde det.
Så då slogs jag närmast knockout när jag såg filmen. Jag blev helt entusiastisk över den.Den var lite av ett "Waterloo" för mitt ABBA-motstånd.
Min tillkämpade ABBA-fientlighet visade sig vara en mask för snudd på idoldyrkan. Som jag inte ville visa utåt, men som upplevelserna när jag såg filmen klart demonstrerade...
Filmen står sig faktiskt än i dag. Handlingen är tunn (men smårolig), men det kompenseras av den explosiva entusiastiska utstrålningen kring gruppen i interaktion med sina nästan "beatleshysteriska" fans. Nej ABBA-hysterin i Australien var inte ens i närheten av Beatles-hysterin 1964, men den fanatiska glädjen går inte att ta miste på.
Filmen är fortfarande värd att se på. Och musiken värd att lyssna på.
Subscribe to:
Posts (Atom)