Mordet på Josefin

Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.

När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.

Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp..

Gullungen

Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.

Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.

Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.

En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.

Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.

Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut,  men ofta blir jag starkt berörd av den.

Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.

Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.

Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....

"Sång om de indokinesiska folken"

/Från  min huvudblogg 8 november 2013./

 Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.

Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)

Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Den 5 november 1971

/Från min huvudblogg 5 november 2013/

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....

Med risk för att göra bort mig....

...för tid och evighet avslöjar jag härmed att när denna serie gick på TV var det ett av mina favoritprogram.

Maffian

Har upptäckt att denna sång av Kjell Höglund ÄNTLIGEN ligger på YouTube.

Den har en av de ytterst få sångtexter som jag utan att tveka vill kalla genial.

Den är ovanligt lång, men väl värd att lyssna på. Gör det!

Namnet Maria i populärmusik 1967

/Det här är måhända helt ointressant. Ja, jag vet det.../

För ett tag sedan kom jag att tänka på hur namnet Maria (alternativt Mary) förekom flera gånger i pop- och svensktoppsmusik några månader i mitten av 1967.

Först hade vi The Monkees Mary, Mary, som nog inte var på någon lista (den var b-sidan till Theme from the Monkees, som låg på Tio i topp under försommaren detta år), &men som spelades mycket ofta.

Efter ett tag kom Larry Finnegans Maria min vän, som kom att ligga ganska länge på Svemktoppen.

Samma år kom dessutom Robban Broberg  upp på Svensktoppen med sången Maria Therese.

Och  i september gick sedan  Tom & Mick & Maniacs (med Tommy Körberg) upp till första plats på Tio i topp med Somebodys Taken Maria Away.

Sedan blev förstås namnet mindre vanligt igen, men långt senare dök det ju upp i ett mer gåtfullt sammanhang, med religiösa undertoner - i The Beatles Let It Be i februari 1970. Som ju var den singel beatlarna gav ut bara någon månad innan de meddelade att de skulle upplösas.
---------------------------------------------------------------

TILLÄGG

Någon tipsade mig om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary, som ju också var aktuell under just dessa månader 1967.... Den hade jag faktiskt glömt. Men det gör ju det hela ännu bättre....

Då hoppades man, på något sätt

För 45 år sedan (12 oktober 1968) låg Mary Hopkins "Those were the days" tvåa på tio i topp. Beatles "Hey Jude" låg etta. Veckan efter petade Hopkin ner Beatles från förstaplatsen.

The Garden is Open

För något år sedan upptäckte jag till min glädje till min glädje att The Fugs "The Garden is open" från 1968 nu finns på You Tube.

Fugs var en grupp vars texter ibland var aningen problematiska, till exempel drogromantiken. Men den här sången är mycket vacker.

Grace Slick och Jefferson Airplane

Har just lyssnat på en samlings-CD med Jefferson Airplane.

Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.

Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.

Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
 
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.

PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...

PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.

...och alla talar vi engelska...

Började se på en DVD-box jag köpte för ganska så länge sedan. Den heter Stargate Atlantis och är någon sorts science fiction-serie.

Den handlar i första avsnittet om en expedition till Antarktis som hittar en bas som tillhörde en civilisation som lämnade jorden för miljontals år sedan. Från den finns det "maskhål" till andra galaxer.

Orealistiskt? Ja, men det kunde ju vara spännande i alla fall. Men det är (bland annat) en sak som stör mig kopiöst. Och det är att redan i det första avsnittet visar det sig att invånarna på dessa galaxer - både de människor som lämnade jorden (och "Atlantis") för miljoner år sedan och de fientliga utomjordingarna, alla talar ... perfekt engelska.

På Apornas planet fanns ändå en, låt vara helt ohållbar, "förklaring" till att de man träffade på den "främmande" planeten talade engelska, men här finns ingen alls. Talade man engelska på "Atlantis" för miljontals år sedan? Och har inte språket ändrats under årmiljonerna? Och de mystiska angriparna talar också engelska, varför då?

På så sätt försvinner ju all "rymdkänsla" för det främmande och obekanta, och det blir till en vanlig actionserie. Men det var kanske det som var meningen.

Det minskade definitivt min lust att titta på de följande avsnitten...

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....

Anna i V: när kvinnomakten hotar världen...

2009 kom det en ny version av TV-serien V.

Den är intressant på flera sätt.

Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.

Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.

Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.

Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.

Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,

Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!

Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...

Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.

Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.

Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.

De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.

Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.

På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.

Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...

Bildjournalen återbesökt

Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?

Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så

Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...

Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.

Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....

En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...

Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?

Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.

Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....

Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...

Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".

Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.

En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....

Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....

Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.

Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.

BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.

Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .

Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.

Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.

Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.

"I stare at the phone on the wall"

ABBA:s kanske första riktigt stora hit var "Ring, Ring". Den kom 1973, och jag minns den redan från då.

Jag hade i princip slutat att följa poplistor våren 1971, men då och då lyssnade jag på P3. Så om en låt spelades tillräckligt ofta uppmärksammade jag den.

Jag bodde då i ett kollektiv i Roslags Näsby, och jag tror att jag först hörde "Ring, Ring" på gräsmattan utanför huset en solig och varm vårdag. Jag föll för den med en gång

ABBA gav ut "Ring, Ring" både på svenska och engelska och texten var på sätt och vis en lyckträff. Handlingen - en person som nervöst väntar på telefonsamtal från den älskade - var väl något som de allra flesta kunde identifiera sig med.

Det gäller väl än idag, med det möjliga undantaget för det där med just telefonsamtal. Idag väntar man kanske lika nervöst på mail, chattmeddelanden eller SMS. Eller med något annat kommunikationssätt jag inte känner till... Det var enklare då.

Men en sak som kanske inte var helt självklar ens då var en mening i den engelska versionen. "I stare at the phone on the wall"...

På den tiden fanns det de som hade telefonen uppsatt på just väggen. Men det var nog en minoritet. De flesta hade den nog stående på ett bord.

Men som sagt, "Ring, Ring" hade en tilltalande text och en tilltalande melodi. Det tyckte även jag denna vårdag 1973.

Sedan tror jag inte jag lade märke till någon ABBA-låt på nästan ett år. Men då gjorde de en sång som knappast gick att undvika hur man än gjorde. Den gick under namnet "Waterloo".

ABBA - the movie

Jag har just sett om "ABBA - the movie",

Den utspelar sig på en ABBA-turné i Australien 1977.

Första gången jag såg den var i början av 1978. Det var en upplevelse. Framförallt för att jag då hade någon form av excentrisk "politiskt korrekt" "linje" att jag inte borde gilla ABBA. Fast jag innerst inne gjorde det.

Så då slogs jag närmast knockout när jag såg filmen. Jag blev helt entusiastisk över den.Den var lite av ett "Waterloo" för mitt ABBA-motstånd.

Min tillkämpade ABBA-fientlighet visade sig vara en mask för snudd på idoldyrkan. Som jag inte ville visa utåt, men som upplevelserna när jag såg filmen klart demonstrerade...

Filmen står sig faktiskt än i dag. Handlingen är tunn (men smårolig), men det kompenseras av den explosiva entusiastiska utstrålningen kring gruppen i interaktion med sina nästan "beatleshysteriska" fans. Nej ABBA-hysterin i Australien var inte ens i närheten av Beatles-hysterin 1964, men den fanatiska glädjen går inte att ta miste på.

Filmen är fortfarande värd att se på.  Och musiken värd att lyssna på.

Violetta skymningar - min favoritdikt 1984

/Det var i början av 1982 som jag först läste Violetta skymningar av Edith Södergran. Den gjorde ett stort intryck på mig, mer än jag ville erkänna då.

Jag satt på Jakobsbergs folkhögskola (där jag just hade slutat efter tre och ett halvt år som internatelev) och pratade med en mycket sympatisk lesbisk tjej. Hon hade en tidning som hette "Lila perspektiv," som jag började läsa i.

När jag kom till Södergrans dikt höll jag på att tappa andan. Jag hade nog aldrig förut läst ett så känslomässigt intensivt angrepp mot män. Jag låtsades bli lite upprörd. Men egentligen blev jag djupt fascinerad...

1984 blev den faktiskt av olika (och ganska så speciella) anledningar min favoritdikt. Bland annat läste jag den på en diktafton på just Jakobsbergs folkhögskola. Och jag gjorde en målning som föreställde scenen med solens dotter som vredgad kastar den "falska spegeln" mot klippväggen. Tyvärr har jag haft bort målningen.../
------------------------------------------------------
Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edtih Södergran, 1916

Stenblomma återbesökt

En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.

Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.

Nu satt jag  bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag  i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.

Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.

För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube.  Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen . 

På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...

Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.

Ny version av "V"

För de som fascinerades av TV-serien "V" i mitten av 80-talet kan jag berätta att det startades en ny version av serien 2009. Om ni inte redan visste det...

Den sändes i två säsonger, innan den lades ner. Jag köpte första säsongen på Akademibokhandeln för lite mer än ett halvår sedan och nyligen köpte jag den andra säsongen.

Den har i det närmaste en identisk grundidé som den förra (utomjordiska reptiler som ser ut som människor och lovar att hjälpa oss fast de har onda avsikter, samt en underjordisk motståndsrörelse som bekämpar dem.)

Istället för Diana som ledare för utomjordingarna har vi nu Anna, vars dotter i hemlighet sympatiserar med människorna. I den här serien är (hittills, så långt jag hunnit se den) besökarnas kontroll inte lika hård som i den förra, det är inte en direkt ockupation utan en mer indirekt kontroll. Som bland annat efter ett tag utövas med hjälp av - katolska kyrkan.

Den är nog LITE tråkigare än 80-talsserien, i varje fall efter ett tag. Anna är kanske en något svalare personlighet än Diana. Hennes dotter har förresten ett förhållande med en ung kille på jorden, som är son till Erica Evans, som i hemlighet är en av ledarna i motståndsrörelsen.

En lustig skillnad är att i den förra serien stod "V" för "Victory" och var en symbol för motståndsrörelsen. I den nya står "V" för "Visitor" och är en symbol för besökarna.

Nu ska jag inte avslöja mer....

TILLÄGG
---------------------------------------------------------------------------------------
Har nu sett klart sista säsongen. Jag var lite orolig, för på en av You Tube-videorna finns en kommentar som antyder att serien avbröts mitt i en handling, att den aldrig avslutades och att det var väldigt irriterande.

Jag tror nog att kommentatorn missuppfattade något väsentligt.  Det VAR en avslutning, men kanske inte den man förväntade sig. På sätt och vis var den mer fascinerande än slutet på 80-talets V-serie. Fast kanske inte  riktigt lika trevlig för medlemmar av släktet Homo Sapiens.

I nöd och lust

(Skrevs den 24/12 2012/

Såg Svensson, Svensson - i nöd och lust från 2011 på SVT idag.

Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....

Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.

I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" -  för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!

Dessutom slutade den ju lyckligt...  :-)