/Från min huvudblogg 30 december 2011./
Ibland undrar jag om någon kan tycka att jag överreagerar inför saker. Som till exempel när jag efter en förfärligt massa år lyssnar igen på Owe Thörnqvists "Titta, titta" och upprörs över hur han verkar nonchalera att pojkar slår flickor.
"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:
"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."
Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.
Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"
Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".
Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?
"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."
Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".
Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.
Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.
