Whiteout

Här sitter man och är deprimerad över att vi kanske får en ny kall vinter a la 2009. Och så börjar man titta på en amerikansk film på TV4 från just 2009, Whiteout.

Den gör inte direkt att man känner sig varmare. Hiskliga äventyr på Antarktis, i en amerikansk forskningsstation - och framförallt i islandskapet runtomkring. "The good guys" har här som i andra actionfilmer, diverse fiender att tampas med, men här tillkommer en än mer skrämmande sådan - kylan.

Det känns riktigt kallt i rummet när jag huttrande tittar på hur hjältarna håller på att frysa ihjäl. De flesta klarar sig, men nära är det... Jag sätter på elementet. För säkerhets skull.

Arktisk kyla har inspirerat många thrillers, främst av dem alla är nog Howard Philip Lovecrafts roman "At the mountains of madness" från 1931.. Riktigt av den klassen kan man ju inte direkt säga att filmen är, men iskallt otäck var den.

Men det allra otäckaste är nog ytterst inte kylan i Antarktis utan den än mer fasansfulla möjligheten att den inte längre finns kvar om några hundra år. För hur otäckt arktiskt klimat än må vara, är det ju definitivt att föredra framför klimatet på Venus.



Mount Erebus, en aktiv vulkan i Antarktis. 

"Titta, titta" - på de slående pojkarnas sida

/Från min huvudblogg 30 december 2011./

Ibland undrar jag om någon kan tycka att jag överreagerar inför saker. Som till exempel när jag efter en förfärligt massa år lyssnar igen på Owe Thörnqvists "Titta, titta" och upprörs över hur han verkar nonchalera att pojkar slår flickor.

"Titta, titta" var en sång som jag verkligen gillade som barn. Den var rolig, och roligast av allt var nog raderna:

"Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i "krille", ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!."

Det var ett så underbart respektlöst ifrågasättande av det rättvisa i betygssättningen att jag nästan baxnade. För att vara skrivet av en vuxen tyckte jag det var väldigt sympatiskt.

Owe Thörnqvist beskriver ju en besvärlig klass:
"Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke'!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!"

Så besvärlig att han verkar frukta för sin egen säkerhet: "Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå".

Nu är ju läraren alltid starkare än barnen på den nivå det här handlar om så han behövde ju inte vara SÅ orolig. Men det finns en beskrivning av någon som verkligen blir slagen i sången, och vad säger Thörnqvist då?

"Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu! Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage'.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja' och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka."

Jag blir faktiskt upprörd när jag hör och läser det. Läraren, som själv oroar sig för att han ska bli slagen gul och blå, verkar inte alls bry sig om att Tage slog Stina, utan verkar faktiskt nästan håna henne: "Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka".

Nej, denna text i "Titta, titta" är faktiskt inte likgiltig eller helt trivial. Att reagera på den är inte fånigt och meningslöst, vad sedan än Pär Ström o co må tycka om saken.

Det Owe Thörnqvist, som så vitt jag fattar var lärare på riktigt, skrev och sjöng avspeglade något existerande. En inställning som fanns och finns än idag, och som är ganska så sorglig. För att uttrycka det försiktigt.

Vad spelade P3 under ett dygn?

Det är en fråga som jag försökte besvara fyra gånger 1969-70.

Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.

Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti  1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).

Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.

Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.

De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!

Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!

-------------------------------

PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Joan Baez: Play Me Backwards

1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Baez tog ställning för att de existerade. Och för att de måste avslöjas och bekämpas.

Mycket riktigt blev hon hårt angripen, bland annat i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...

Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.

Den heter Play Me Backwards. Lyssna gärna på den.

För den som har svårt att uppfatta den exakta sångtexten finns den att läsa här.

Seklets töntigaste poplåt?

När jag bläddrade i Tio i Topp-boken (se inlägget den 13 juni) så stötte jag bland annat på en av de kansketöntigaste poplåtarna som någonsin gjorts (och det vill inte säga lite) . Jag syftar, jag höll på att säga naturligtvis, på "Bobbys girl", som gick upp på tio i topp-listan den 1 december 1962, nådde förstaplats en vecka senare, behöll denna placering ytterligare en vecka, för att slutligen lämna listan den 26 januari 1963.

Glömt texten? Här är en del av den. :-)

"When people ask of me
What would you like to be
Now that your not a kid anymore-ore
(You're not a kid anymore)
I know just what to say
I answer right away
There's just one thing I've been wishin' for-or

I wanna be Bobby's girl
I wanna be Bobby's girl
That's the most important thing to me-ee
And if I was Bobby's girl
If I was Bobby's girl
What a grateful, thankful girl I'd be."

Men hur töntig än texten kan verka, uppnås den maximala tönteffekten endast när man dessutom lyssnar på Marcie Blanes sång.

Jag lyssnade inte på den 1962, jag hörde den först  i slutet av 60-talet, och minns att jag undrade om det där med "not a kid anymore" var någon form av ironi. Men kom fram till att det var det nog inte, tyvärr.

Jag kommer på mig själv med att undra om det skulle ha blivit en hit om den hade sjungits av en kille, hetat exempelvis "Suzys boy", haft samma naiventusiastiska tonfall, och med en i stort sett identisk text, bortsett från att könen var de motsatta.

Nej, naturligtvis inte 1962, men skulle det funka med något sådant idag?

Nja, vi sägs ju leva i queertider, men jag betvivlar att en upp-och-nedvändning av könsrollerna i Bobbys girl skulle vara möjlig som hitlåt ens idag.

Men jag kan ju ta fel.

Tio i topp-boken: alla nostalgitrippars moder

Jag har varit på bibliotek och lånat "Tio i topp, med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing),  av Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Chauvinistiska svenskar

/Skrivet 15 maj 2007/

Om man har en blogg känner man sig tvungen att skriva något varje dag. I varje fall gör jag det. Och nu ser jag att en massa bloggare skriver om schlagerfestivalen. Det kan jag göra med, men mycket kort. Själv såg jag bara slutet, eftersom TV2 samtidigt hade en bra och angelägen långfilm om hur urinvånarnas barn i Australien togs från föräldrarna av rasistiska myndigheter som ville uppfostra dem till goda vita, för att de sedan skulle kunna gifta sig med goda vita.

Men jag såg slutet, och gladde mig åt att Serbien vann med en riktigt bra låt som stod i skarp kontrast till den dystra machobild av landet, som skapats av aggressiva nationalister. Det finns ett annat och bättre Serbien, och det visade den här låten.

Men så ser man kvällstidningarnas löpsedlar dagen efter. Aftonbladet skrev med stora rubriker något i stil med "lägg ner skiten", Expressen något liknande. Det visade sig nämligen att de östeuropeiska länderna gör som vi i Norden alltid gjort, röstat på varandra. Ingen har upprörts över det när det gällde oss, men nu är det östeuropéer som gör det, och de har ju så dålig musiksmak, tycker de självbelåtna (och musikaliska?) svenskarna. Jag mår faktiskt nästan lika illa av rubrikerna som jag mådde när Expressen för en massa år sedan hade en löpsedel om svenskars syn på invandringen med rubriken "släng ut dem!"

Östeuropéer röstar ofta på varandra, och än sen då? Precis som svenskar ofta gillar norska låtar gillar kanske bulgarer ofta ryska, eller vad det nu kan vara. De primitiva svenska reaktionerna är snudd på rasistiska.

Och när kvällstidningarna skriver att Norden aldrig mer kan vinna glömmer de hastigt och lustigt bort att Finland vann förra året - visserligen med en låt jag inte var direkt förtjust i... Eller tror vi idag att Finland också är ett sånt där mystiskt "östland"?

Jag är inte speciellt förtjust i schlagerfestivalen i sig men nu har jag ett bra argument för att den bör vara kvar. Den retar uppenbarligen gallfeber på svenska chauvinister! I övrigt hänvisar jag gärna till Annika Sundbaum-Melins debattartikel om ämnet.

Mysrysare, klassresor och "Tornet i fjärran"

Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.

Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.

Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.

En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...

Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång

Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.

Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!

Mysrysare

Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.

Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.

Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.

Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.

Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.

Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".

Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.

En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.

Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.

På nätterna hörs konstiga ljud.

En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.

Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .

Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.

Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.

PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.

Talle-Maja

/Länken till Måna Bergers dikt har länge varit obsolet, och gått till något helt annat. Har ändrat det nu, så nu kommer man fram till denna fina dikt. /

Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!

Viktor Rydbergs "Skogsrået"

Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.

Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.

Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.

Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...

------------------------------------------
Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Djurens nyårsnatt

I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.

Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...

Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.

Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.

Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.

Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.

--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.

Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."

Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.

"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.

När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.

Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.

Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.

Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.

Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.

Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.

Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.

Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.

Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.

Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.

'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'

Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.

Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.

Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.

Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.

Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.

Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'

Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'

Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.

Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.

Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.

Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.

'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'

När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.

Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.

Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.

Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.

Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.

För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.

Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.

Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.

Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.

När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Här slutade Bärnhard sin berättelse.

Korpen - den bästa översättningen av Edgar Allan Poes dikt

/Jag har tidigare lovat att här lägga ut C.F Petersons version av Edgar Allan Poes "The Raven" - Korpen. Korpen är den mest sorgliga, men samtidigt den mest gripande dikt jag någonsin har läst. Tyvärr finns den på svenska framförallt företrädd av Viktor Rydbergs helt missvisande översättning. Nu har jag efter lite letande i KB:s kataloger till sist återfunnit den översättning som bäst motsvarar originalet. Dessbättre är den inte upphovsrättsskyddad. Den publicerades i tidningen Budkaflen den 8 april 1893./

I den dystra midnattsstunden
satt jag, vid min möda bunden,
bläddrande i mången gammal sägen, som man sällan ser,
då jag, halvt i sömnen fången,
tyckte mig förnimma gången
utav någon. Och vad mer?
Jo, en dov och sakta knackning utanför på dörren sker -
endast det och intet mer.

Ah, rätt troget än jag minnes
hur jag kände mig till sinnes,
när i golvet kolens skuggor spöklikt föllo för mig ner.
Lång var ännu natten. Ringa
var den tröst jag kunde tvinga
av lektyren, vilken inga
spår av svunna själar ser.
H o n, Lenore, den undersköna, nu i himmelen sig ter,
men på jorden aldrig mer.

Hemskt och envist sidenfraset
hördes tätt vid fönsterglaset,
och min själ av fasor fylldes, först blott en, men sedan fler,
vadan jag nu, för att stilla
hjärtats kval och ur min villa
föra fantasien, illa
jagad, sade: "Någon ber
mig att öppna dörren, någon sent fördröjd mig endast ber
öppna dörren - intet mer".

I ett ögonblick jag hade
mig bemannat och jag sade:
"Om förlåtelse, min kära herre eller fru jag ber.
Jag satt nickande och tömde
sömnens ljuva dryck och glömde
livets sorger och mig drömde
lycklig, när ni kom. Jag ber
om förlåtelse"… Så öppnas dörren. Där sig endast ter
kolsvart mörker - intet mer.

In i mörkrets schakter skickar
jag nu mina vilda blickar
drömmande om ting, som solen i sitt kretslopp aldrig ser.
Men av intet lugnet störes,
ej det minsta stoftgrand höres.
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler.
Det var mitt. Och stilla susar genom hjärtats rymder ner
återljudet - intet mer.

Lågor i min själ jag kände
när tillbaka jag mig vände,
då igen en knackning kom på samma mystiska maner.
Ack, jag tänkte, mörk i hågen,
månne det kan vara någon,
utanför vid fönsterbågen
som mig denna oro ger.
Stilla nu, mitt hjärta! Hela hemligheten re´n jag ser.
Det är vinden - intet mer.

Upp slogs luckan. Allting tiger,
men så djärvt och ståtligt stiger
in en korp och gör sin vandring genom rummet upp och ner.
Ingen hälsning utav vingen,
ingen bugning gör han, ingen
blick han ägnar mig och tingen
i mitt rum, slår bort sig ner
på min Pallasbild vid dörren, slår sig mycket värdigt ner
där och tiger, intet mer.

När hans allvarsamma öga
mötte mitt, då föll till föga
allt m i t t allvar, ty så löjlig synes han nu, att jag ler.
"Väl har du ditt väsen ansat",
sad´ jag "och du för dig sansat,
men som korp har du dock ej dansat
upp från underjordens sfer.
Säg mig fågel, vad du heter uti underjordens sfer?"
Sade korpen: "Aldrig mer".

Jag var storligen förvånad
när med stämma, tydligt lånad
för momangen, gästen detta dystra, dunkla svar mig ger.
Ty vad det väl här i livet
någonsin en män´ska givet
se en korp (och ej med rivet
öga) slå sig stilla ner
på en Pallasbild av marmor - slå sig obesvärat ner
och sig kalla Aldrig mer?

Ej ett emda ord han lade
till de två, vari han hade
sänkt sin hela själ lik den, som i en suck om lisa ber.
Intet annat ljud jag hörde,
ej en fjäder korpen rörde,
förrän själv jag tystna´n störde
med ett mummel: "Många fler
vänner ha mig svikit: han mig re´n i morgon överger".
Då sad´ korpen: "Aldrig mer".

Ah, jag tänkte, se´n hans stämma
tystnat, han har lärt sig hemma
dessa ord, som är hans enda, stackars korp, han vet ej fler!
Någon djupt förtvivlad kvinna,
som sitt sista hopp sett svinna
har till slut ej kunnat finna
annat uttryck eller fler,
har ej som hoppets svansång funnit andra eller fler
än de orden: "Aldrig mer".

Åter åt hans later log jag
i min själ, och därpå drog jag
fram min länsstol, vari lugnt jag slog mig filosofiskt ner.
Börjar jag så grubbla, tänka
och vid tanke tanke länka
och i forskningar mig sänka
över korpen, som jag ser,
över vad den mörka, dystra, bistra korpen, som jag ser,
mente med sitt: Aldrig mer.

Där jag satt för att till rätta
komma med mig själv och detta,
medan korpens eldsblick gick en låga lik till hjärtat ner,
där mitt trötta huvud slöt sig
tätt till kudden, varpå göt sig
lampans stråle, vilken bröt sig
då den föll på purpurn ner,
sammetspurpur, varpå h o n, som blickar från sin himmel ner,
skall sig luta - aldrig mer.

Tyckte jag så rummet fyllas
utav dofter och förgyllas
med en härlig glans, som kom, o Herrans heliga, från er.
Mig eländige är givet
att, som i min själ stod skrivet,
blicka in i andelivet - det är balsam Gud mig ger,
himmelsk dryck för själen. Töm den! Tänk nu på Lenore ej mer!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Fågel eller djävul, vad du
nu än är, profetiskt kvad du! Vid det stjärnvalv, som oss sluter vid den Gud, som jag tillber,
säg min själ, så tryckt av nöden
här bland jordens mörka öden,
om jag en gång efter döden
henne, h e n n e återser,
om en mö, Lenore hon heter, jag där ovan återser?
Sade korpen: "Aldrig mer".

Vore detta ord ditt sista,
fågel eller djävul! Mista
skall du lugnet! Ut i stormen! Bort till Plutos rike ner!
Fly ifrån mitt rum och sinne,
lämna ej en fjäder inne,
såsom ett helvetiskt minne
av din lögn! Stig ner, stig ner!
Ryck din klo utur mitt hjärta, stig från Pallasbilden ner!
Sade korpen: "Aldrig mer".

Och ännu den korpen gitter,
ej sig röra där den sitter
som en ond demon och drömmer om vad hemskt i livet sker.
Lampans glans hans bild begjuter,
men till golvet själv han skjuter
skuggan, som min själ omsluter,
korpens skugga kastad ner:
och utur den skuggan, kastad som en dom i livet ner,
stiger själen aldrig mer.

Anakronismer i '"A Game of Shadows"

Jag var och såg Sherlock Holmes-filmen "A Game of Shadows" på bio igår. Den var faktiskt riktigt bra. Någon gång i mitten tyckte jag att det började bli tradigt, men mot slutet blev det riktigt spännande.

Jag tänker inte diskutera handlingen för de som eventuellt tänker se den. Men en sak tänker jag kort ta upp. Det är de irriterande anakronismerna i filmen.

Filmen ska utspela sig 1891. Och man försöker förvisso genom kläder, biltyper, och annat ge intrycket att det verkligen är 1891. Men jag tycker nog ändå att filmmakarna också borde ha läst på LITE idéhistoria. De konversationer som utspelar sig skulle ofta passa mycket bra i vissa intellektuella miljöer idag, men de blir ofta rena katastrofen om man tänker sig att det var 1891.

Bara två exempel. Det finns ganska så mycket psykologiska diskussioner i filmen. Där förekommer repliker om att en persons minnen eventuellt har trängts bort, vi för höra talas om att en annan person har en "narcissistisk" personlighetstyp, och i ett samtal används även "det omedvetna" som begrepp. Det skulle te sig lite mer rimligt om filmen hade utspelat sig i psykoanalytiskt inspirerade kretsar låt oss säga 1921, men i det förfreudianska året 1891 skulle den typen av diskussioner ha varit i det närmaste otänkbara i alla sammanhang.

Något som inte alls skulle passa in före 1970-talet är en scen där det engelska ordet "gender" (svenska genus) används när egentligen ordet "sex" (kön) skulle ha varit det rimliga. Orden och begreppet gender/genus används ju ofta i kurser i genusvetenskap idag, men definitivt inte 1891!

Personerna i filmens "1891" , tänker som intellektuella västerlänningar på 2000-talet. LITE irriterande är det, men å andra sidan lite roande också.

Men i vilket fall som helst tycker jag att filmen var klart sevärd. Om än lite för mycket action-inriktad för min smak, vilket i och för sig också är en anakronism. Action av den typen hör till vår tid men var inte ens påtänkt på Conan Doyles och Sherlock Holmes tid.

Erik Rodenborg 5!1 2012

Manschauvinismen i Sacher-Masochs "Venus i päls"

/Skrevs den 12/4 2011. Jag har gjort några ändringar i texten./

Leopold von Sacher-Masoch (1836-1895) skulle förmodligen endast vara känd av några specialiserade litteraturvetare om han inte hade gett namn till ordet "masochism". Han brukar beskrivas som motsatsen till markis de Sade, en (anser jag definitivt) mycket obehaglig författare som gett namn till ordet "sadism".

Jag hörde talas om både Sacher-Masoch och de Sade, och de två sexuella inriktningar deras namn förknippades med, någon gång 1967, i slutet av tolvårsåldern. Både "sadism" och "masochism" beskrevs vanligtvis utifrån en manlig utgångspunkt. Tanken på manlig sadism fyllde mig med starkt obehag, men masochismen som fenomen fascinerade mig en del.

Inte för att jag kände någon outgrundlig lust att bli piskad, men tanken på en sexualitet som vände upp och ned på maktförhållanden och traditionella mönster, fick någon form av gensvar hos mig. Det var något i det som tilltalade mig.

Våren 1968 /eller kanske mer troligt våren 1969, anm. 2015/ råkade jag gå förbi en kiosk på Odengatan där de hade en pocketupplaga av Sacher-Masochs "Venus i päls" i skyltfönstret. Jag stannade och såg på prislappen att jag hade råd att köpa den. Jag stod och vacklade, men kom fram till att jag inte vågade gå fram. Jag antog att expediten skulle säga att det inte var något för barn.

För några dagar sedan upptäckte jag att den fanns på huvudbiblioteket vid Odenplan (i en upplaga från 2007 från Vertigo förlag). Jag tänkte att jag nu kanske skulle göra det jag inte vågade som trettonåring.

Så idag har jag läst den. Det är en märklig känsla, eller rättare sagt en rad olika märkliga känslor. Men framförallt känner jag mig ledsen.

Varför jag gör det kommer jag att ta upp senare. Men först något om handlingen.

Boken har två berättarjag. Det första är en man som så vitt jag kan se aldrig nämns vid namn, det andra är en man vid namn Severin. Den första mannen träffar Severin, som låter honom läsa en berättelse om sin relation med en kvinna vid namn Wanda.

Severin vill uppenbarligen bli dominerad av en kvinna, och han närmast tvingar Wanda att spela den rollen. Det vill Wanda egentligen inte alls. Så egentligen är det Severin som dominerar Wanda. De reser ut i världen och spelar ett egendomligt spel. Egentligen är det Severin som bestämmer, i alla fall till en början.

Men sedan träffar Wanda sitt verkliga (!) mansideal, i form av en muskulös, stark och dominerande grekisk man. Då inträffar slutligen något som helt vänder upp och ned på och krossar låtsasmasochismen. Wanda lurar Severin i en fälla där han slutligen piskas och misshandlas av hennes nya älskare. Det var inte riktigt vad Severin hade hoppats på. Han reser hem.

Men nu kommer så sensmoralen. Severin säger själv att hans relation med Wanda varit en "kur", som visserligen var "grym", men som gjort honom "frisk" (s. 150). Vad innebär nu att bli "frisk" i detta sammanhang?

Svaret får man faktiskt redan innan Severins berättelse börjar. För där framgår att han numera lever med en tjänstekvinna som han tyranniserar, hotar fysiskt, och förnedrar (s. 12-13). Relationen med Wanda, som ju ändå var på låtsas, är här vänd upp och ner - på riktigt. Severin utvecklar här ett brutalt hemmafilosofiskt resonemang om att mannen bara har "att välja mellan att vara kvinnans tyrann eller att vara hennes slav" (s.13).

Och det är för honom uppenbart att det "friska" alternativet är att mannen ska vara tyrannen. För "när han ger efter, har han snart nacken under oket" (samma sida).

Hemmafilosofin fortsätter på bokens sista sida där han önskar att det var han som hade piskat Wanda, och inte tvärtom. Och det framgår att det är just det han regelbundet gör med sin tjänstekvinna.

Cirkeln är sluten. De två motsatserna de Sade och Sacher-Masoch visar sig till syvende och sist inte vara några motsatser. I Sacher-Masochs sensmoral i "Venus i päls" hyllas den manliga sadismen, som det enda alternativet till manlig förnedring.

Missförstå mig rätt. Jag anser förstås inte alls att kvinnor generellt bör behandla män på det sätt som Severin tvingar Wanda att behandla honom (och som han själv behandlar kvinnor i bokens slut!) . Det skulle vara en milt sagt obehaglig värld. Men jag reagerar ändå på att den författare vars grundteman brukar beskrivas som "motsatsen" till manlig sadism ändå visar vara sig ännu en variant av den.

Men varför reagerar jag så starkt känslomässigt? Varför blir jag så ledsen?

När jag var tretton-fjorton år hade jag väl någon sorts naiv bild av att de Sade tyckte att män skulle dominera över kvinnor och Sacher-Masoch tyckte att kvinnor skulle dominera över män... ungefär. Och eftersom jag känslomässigt, om än inte rent intellektuellt, sympatiserade med den sistnämnda åsikten, blev han lite av en "good guy" i min fantasivärld.

Det var den bilden, som jag i och för sig inte medvetet haft de senaste årtiondena eller så, som slutligen krossades när jag läste boken. Därav sorgen. En 43 år gammal illusion som krossades....

Jag tänker på när jag stod vid kiosken den där dagen. Jag tycker nog att det var bra att jag inte köpte boken då. Jag inser att jag skulle ha blivit väldigt ledsen om jag hade läst den.

Men istället blir jag ledsen nu.

På något sätt är det som om mitt trettonårsjag vaknade upp när jag läste boken. På något märkligt sätt är det som om den ledsenhet som med oundviklighet skulle ha kommit då istället kommer nu - som om det bara gått några timmar sedan jag stod där.

Sitter och skriver med tårar i ögonen. Det är nog bäst att sluta nu.
----------------------------
TILLÄGG
Upptäcker plötsligt att Sacher-Masoch på sista sidan har en mening, lite av en brasklapp, som jag konstigt nog missade.

Efter att Severin upprepat sitt mantra om att kvinnan är mannens "fiende, och endast kan vara hans slavinna eller härskarinna , men aldrig hans kamrat" kommer så oväntat denna mening: "Det kan hon först bli när hon är jämställd med honom i sina rättigheter och är hans like ifråga om bildning och arbete".

Det mildrar ju lite grann sensmoralens råhet, och sticker ut från boken i övrigt.

Å andra sidan kan man faktiskt hitta liknande uttalanden för jämställdhet även hos markis de Sade (!) så det säger i sig inte SÅ mycket.