”Her life was saved by rock´n roll” sjunger tjejgruppen Runaways i slutet av sjuttiotalet. Kanske lite drastiskt, men jag upplevde nog något liknande om popmusik under slutet av sextiotalet.
Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.
Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.
Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.
Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.
Men det blev jag. Mycket snart.
Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.
När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.
Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.
Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.
Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.
Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.
Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag
Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.
Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.
Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.
Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.
För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.
Erik Rodenborg september 2006
Saturday, December 31, 2011
Tuesday, December 27, 2011
Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?
Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.
Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....
Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".
Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.
För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.
Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.
Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?
Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.
Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...
För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....
Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".
Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.
Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....
Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".
Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.
För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.
Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.
Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?
Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.
Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...
För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....
Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".
Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.
"Try it"
Lyssna gärna på denna psykedeliska låt av Hollies från 1967 . Jag hörde den första gången i radioserien "Sound of Protest, Sound of Love" i ett avsnitt i december 1968. Jag blev väldigt fascinerad av den då. Sedan dess har jag inte hört den. Men nu upptäckte jag den på You Tube.
1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.
Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...
1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.
Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...
Saturday, December 24, 2011
H. P. Lovecraft: "The Nameless City"
/Ett av Lovecrafts främsta teman är vad som brukar kallas Cthulhu-myten. Den grundas på idén att jorden en gång befolkades av entiteter som sedan trängdes undan, men som än idag finns i någon sorts skymningsvärld. Där dväljs de, och strävar efter att en gång ta tillbaka sin forna position.
Den första novell som brukar räknas till denna mytcykel är "The Nameless City" från 1921. Här finns temat endast antytt, men det finns redan här en referens till "den galne araben Abdul Alhazred", som senare regelbundet återkommer i Lovecrafts berättelser. Från och med "The Hound" från 1922 beskrivs denne framförallt som författaren till den "förbjudna" Necronomicon, ett imaginärt och "onämnbart" verk som sedan återkommer i alla berättelserna i Cthulhu-myten.
Lägg förresten märke till hur Lovecraft här först beskriver bilderna av "reptiler" i "den namnlösa staden" som "allegoriska" beskrivningar av de människor som bodde där - ända till dess huvudpersonen slutligen börjar ana att de verkligen VAR reptiler - och att de på något plan lever än idag. Alhazreds märkliga och vackra vers “That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die” får ju på så sätt här någon form av förklaring...
David Icke hade kanske studerat Lovecraft innan han utvecklade sin bisarra reptilteori?
"The Nameless City" är ganska poetisk, och vacker. Tycker jag i alla fall. Den är en "tidig" Lovecraftberättelse och hans stil har ännu inte helt utvecklats. Men jag lägger ut den här och hoppas att den alltid kan glädja någon.../
------------------------------------------------
When I drew nigh the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as parts of a corpse may protrude from an ill-made grave. Fear spoke from the age-worn stones of this hoary survivor of the deluge, this great-grandmother of the eldest pyramid; and a viewless aura repelled me and bade me retreat from antique and sinister secrets that no man should see, and no man else had ever dared to see.
Remote in the desert of Araby lies the nameless city, crumbling and inarticulate, its low walls nearly hidden by the sands of uncounted ages. It must have been thus before the first stones of Memphis were laid, and while the bricks of Babylon were yet unbaked. There is no legend so old as to give it a name, or to recall that it was ever alive; but it is told of in whispers around campfires and muttered about by grandams in the tents of sheiks, so that all the tribes shun it without wholly knowing why. It was of this place that Abdul Alhazred the mad poet dreamed on the night before he sang his unexplainable couplet:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
I should have known that the Arabs had good reason for shunning the nameless city, the city told of in strange tales but seen by no living man, yet I defied them and went into the untrodden waste with my camel. I alone have seen it, and that is why no other face bears such hideous lines of fear as mine; why no other man shivers so horribly when the night-wind rattles the windows. When I came upon it in the ghastly stillness of unending sleep it looked at me, chilly from the rays of a cold moon amidst the desert’s heat. And as I returned its look I forgot my triumph at finding it, and stopped still with my camel to wait for the dawn.
For hours I waited, till the east grew grey and the stars faded, and the grey turned to roseal light edged with gold. I heard a moaning and saw a storm of sand stirring among the antique stones though the sky was clear and the vast reaches of the desert still. Then suddenly above the desert’s far rim came the blazing edge of the sun, seen through the tiny sandstorm which was passing away, and in my fevered state I fancied that from some remote depth there came a crash of musical metal to hail the fiery disc as Memnon hails it from the banks of the Nile. My ears rang and my imagination seethed as I led my camel slowly across the sand to that unvocal stone place; that place too old for Egypt and Meroë to remember; that place which I alone of living men had seen.
In and out amongst the shapeless foundations of houses and palaces I wandered, finding never a carving or inscription to tell of those men, if men they were, who built the city and dwelt therein so long ago. The antiquity of the spot was unwholesome, and I longed to encounter some sign or device to prove that the city was indeed fashioned by mankind. There were certain proportions and dimensions in the ruins which I did not like. I had with me many tools, and dug much within the walls of the obliterated edifices; but progress was slow, and nothing significant was revealed. When night and the moon returned I felt a chill wind which brought new fear, so that I did not dare to remain in the city. And as I went outside the antique walls to sleep, a small sighing sandstorm gathered behind me, blowing over the grey stones though the moon was bright and most of the desert still.
I awaked just at dawn from a pageant of horrible dreams, my ears ringing as from some metallic peal. I saw the sun peering redly through the last gusts of a little sandstorm that hovered over the nameless city, and marked the quietness of the rest of the landscape. Once more I ventured within those brooding ruins that swelled beneath the sand like an ogre under a coverlet, and again dug vainly for relics of the forgotten race. At noon I rested, and in the afternoon I spent much time tracing the walls, and the bygone streets, and the outlines of the nearly vanished buildings. I saw that the city had been mighty indeed, and wondered at the sources of its greatness. To myself I pictured all the splendours of an age so distant that Chaldaea could not recall it, and thought of Sarnath the Doomed, that stood in the land of Mnar when mankind was young, and of Ib, that was carven of grey stone before mankind existed.
All at once I came upon a place where the bed-rock rose stark through the sand and formed a low cliff; and here I saw with joy what seemed to promise further traces of the antediluvian people. Hewn rudely on the face of the cliff were the unmistakable facades of several small, squat rock houses or temples; whose interiors might preserve many secrets of ages too remote for calculation, though sandstorms had long since effaced any carvings which may have been outside.
Very low and sand-choked were all of the dark apertures near me, but I cleared one with my spade and crawled through it, carrying a torch to reveal whatever mysteries it might hold. When I was inside I saw that the cavern was indeed a temple, and beheld plain signs of the race that had lived and worshipped before the desert was a desert. Primitive altars, pillars, and niches, all curiously low, were not absent; and though I saw no sculptures nor frescoes, there were many singular stones clearly shaped into symbols by artificial means. The lowness of the chiselled chamber was very strange, for I could hardly more than kneel upright; but the area was so great that my torch shewed only part at a time. I shuddered oddly in some of the far corners; for certain altars and stones suggested forgotten rites of terrible, revolting, and inexplicable nature, and made me wonder what manner of men could have made and frequented such a temple. When I had seen all that the place contained, I crawled out again, avid to find what the other temples might yield.
Night had now approached, yet the tangible things I had seen made curiosity stronger than fear, so that I did not flee from the long moon-cast shadows that had daunted me when first I saw the nameless city. In the twilight I cleared another aperture and with a new torch crawled into it, finding more vague stones and symbols, though nothing more definite than the other temple had contained. The room was just as low, but much less broad, ending in a very narrow passage crowded with obscure and cryptical shrines. About these shrines I was prying when the noise of a wind and of my camel outside broke through the stillness and drew me forth to see what could have frightened the beast.
The moon was gleaming vividly over the primeval ruins, lighting a dense cloud of sand that seemed blown by a strong but decreasing wind from some point along the cliff ahead of me. I knew it was this chilly, sandy wind which had disturbed the camel, and was about to lead him to a place of better shelter when I chanced to glance up and saw that there was no wind atop the cliff. This astonished me and made me fearful again, but I immediately recalled the sudden local winds I had seen and heard before at sunrise and sunset, and judged it was a normal thing. I decided that it came from some rock fissure leading to a cave, and watched the troubled sand to trace it to its source; soon perceiving that it came from the black orifice of a temple a long distance south of me, almost out of sight. Against the choking sand-cloud I plodded toward this temple, which as I neared it loomed larger than the rest, and shewed a doorway far less clogged with caked sand. I would have entered had not the terrific force of the icy wind almost quenched my torch. It poured madly out of the dark door, sighing uncannily as it ruffled the sand and spread about the weird ruins. Soon it grew fainter and the sand grew more and more still, till finally all was at rest again; but a presence seemed stalking among the spectral stones of the city, and when I glanced at the moon it seemed to quiver as though mirrored in unquiet waters. I was more afraid than I could explain, but not enough to dull my thirst for wonder; so as soon as the wind was quite gone I crossed into the dark chamber from which it had come.
This temple, as I had fancied from the outside, was larger than either of those I had visited before; and was presumably a natural cavern, since it bore winds from some region beyond. Here I could stand quite upright, but saw that the stones and altars were as low as those in the other temples. On the walls and roof I beheld for the first time some traces of the pictorial art of the ancient race, curious curling streaks of paint that had almost faded or crumbled away; and on two of the altars I saw with rising excitement a maze of well-fashioned curvilinear carvings. As I held my torch aloft it seemed to me that the shape of the roof was too regular to be natural, and I wondered what the prehistoric cutters of stone had first worked upon. Their engineering skill must have been vast.
Then a brighter flare of the fantastic flame shewed me that for which I had been seeking, the opening to those remoter abysses whence the sudden wind had blown; and I grew faint when I saw that it was a small and plainly artificial door chiselled in the solid rock. I thrust my torch within, beholding a black tunnel with the roof arching low over a rough flight of very small, numerous, and steeply descending steps. I shall always see those steps in my dreams, for I came to learn what they meant. At the time I hardly knew whether to call them steps or mere foot-holds in a precipitous descent. My mind was whirling with mad thoughts, and the words and warnings of Arab prophets seemed to float across the desert from the lands that men know to the nameless city that men dare not know. Yet I hesitated only a moment before advancing through the portal and commencing to climb cautiously down the steep passage, feet first, as though on a ladder.
It is only in the terrible phantasms of drugs or delirium that any other man can have had such a descent as mine. The narrow passage led infinitely down like some hideous haunted well, and the torch I held above my head could not light the unknown depths toward which I was crawling. I lost track of the hours and forgot to consult my watch, though I was frightened when I thought of the distance I must be traversing. There were changes of direction and of steepness, and once I came to a long, low, level passage where I had to wriggle feet first along the rocky floor, holding my torch at arm’s length beyond my head. The place was not high enough for kneeling. After that were more of the steep steps, and I was still scrambling down interminably when my failing torch died out. I do not think I noticed it at the time, for when I did notice it I was still holding it high above me as if it were ablaze. I was quite unbalanced with that instinct for the strange and the unknown which has made me a wanderer upon earth and a haunter of far, ancient, and forbidden places.
In the darkness there flashed before my mind fragments of my cherished treasury of daemoniac lore; sentences from Alhazred the mad Arab, paragraphs from the apocryphal nightmares of Damascius, and infamous lines from the delirious Image du Monde of Gauthier de Metz. I repeated queer extracts, and muttered of Afrasiab and the daemons that floated with him down the Oxus; later chanting over and over again a phrase from one of Lord Dunsany’s tales—“the unreverberate blackness of the abyss”. Once when the descent grew amazingly steep I recited something in sing-song from Thomas Moore until I feared to recite more:
“A reservoir of darkness, black
As witches’ cauldrons are, when fill’d
With moon-drugs in th’ eclipse distill’d.
Leaning to look if foot might pass
Down thro’ that chasm, I saw, beneath,
As far as vision could explore,
The jetty sides as smooth as glass,
Looking as if just varnish’d o’er
With that dark pitch the Sea of Death
Throws out upon its slimy shore.”
Time had quite ceased to exist when my feet again felt a level floor, and I found myself in a place slightly higher than the rooms in the two smaller temples now so incalculably far above my head. I could not quite stand, but could kneel upright, and in the dark I shuffled and crept hither and thither at random. I soon knew that I was in a narrow passage whose walls were lined with cases of wood having glass fronts. As in that Palaeozoic and abysmal place I felt of such things as polished wood and glass I shuddered at the possible implications. The cases were apparently ranged along each side of the passage at regular intervals, and were oblong and horizontal, hideously like coffins in shape and size. When I tried to move two or three for further examination, I found they were firmly fastened.
I saw that the passage was a long one, so floundered ahead rapidly in a creeping run that would have seemed horrible had any eye watched me in the blackness; crossing from side to side occasionally to feel of my surroundings and be sure the walls and rows of cases still stretched on. Man is so used to thinking visually that I almost forgot the darkness and pictured the endless corridor of wood and glass in its low-studded monotony as though I saw it. And then in a moment of indescribable emotion I did see it.
Just when my fancy merged into real sight I cannot tell; but there came a gradual glow ahead, and all at once I knew that I saw the dim outlines of the corridor and the cases, revealed by some unknown subterranean phosphorescence. For a little while all was exactly as I had imagined it, since the glow was very faint; but as I mechanically kept on stumbling ahead into the stronger light I realised that my fancy had been but feeble. This hall was no relic of crudity like the temples in the city above, but a monument of the most magnificent and exotic art. Rich, vivid, and daringly fantastic designs and pictures formed a continuous scheme of mural painting whose lines and colours were beyond description. The cases were of a strange golden wood, with fronts of exquisite glass, and contained the mummified forms of creatures outreaching in grotesqueness the most chaotic dreams of man.
To convey any idea of these monstrosities is impossible. They were of the reptile kind, with body lines suggesting sometimes the crocodile, sometimes the seal, but more often nothing of which either the naturalist or the palaeontologist ever heard. In size they approximated a small man, and their fore legs bore delicate and evidently flexible feet curiously like human hands and fingers. But strangest of all were their heads, which presented a contour violating all known biological principles. To nothing can such things be well compared—in one flash I thought of comparisons as varied as the cat, the bulldog, the mythic Satyr, and the human being. Not Jove himself had so colossal and protuberant a forehead, yet the horns and the noselessness and the alligator-like jaw placed the things outside all established categories. I debated for a time on the reality of the mummies, half suspecting they were artificial idols; but soon decided they were indeed some palaeogean species which had lived when the nameless city was alive. To crown their grotesqueness, most of them were gorgeously enrobed in the costliest of fabrics, and lavishly laden with ornaments of gold, jewels, and unknown shining metals.
The importance of these crawling creatures must have been vast, for they held first place among the wild designs on the frescoed walls and ceiling. With matchless skill had the artist drawn them in a world of their own, wherein they had cities and gardens fashioned to suit their dimensions; and I could not but think that their pictured history was allegorical, perhaps shewing the progress of the race that worshipped them. These creatures, I said to myself, were to the men of the nameless city what the she-wolf was to Rome, or some totem-beast is to a tribe of Indians.
Holding this view, I thought I could trace roughly a wonderful epic of the nameless city; the tale of a mighty sea-coast metropolis that ruled the world before Africa rose out of the waves, and of its struggles as the sea shrank away, and the desert crept into the fertile valley that held it. I saw its wars and triumphs, its troubles and defeats, and afterward its terrible fight against the desert when thousands of its people—here represented in allegory by the grotesque reptiles—were driven to chisel their way down through the rocks in some marvellous manner to another world whereof their prophets had told them. It was all vividly weird and realistic, and its connexion with the awesome descent I had made was unmistakable. I even recognised the passages.
As I crept along the corridor toward the brighter light I saw later stages of the painted epic—the leave-taking of the race that had dwelt in the nameless city and the valley around for ten million years; the race whose souls shrank from quitting scenes their bodies had known so long, where they had settled as nomads in the earth’s youth, hewing in the virgin rock those primal shrines at which they never ceased to worship. Now that the light was better I studied the pictures more closely, and, remembering that the strange reptiles must represent the unknown men, pondered upon the customs of the nameless city. Many things were peculiar and inexplicable. The civilisation, which included a written alphabet, had seemingly risen to a higher order than those immeasurably later civilisations of Egypt and Chaldaea, yet there were curious omissions. I could, for example, find no pictures to represent deaths or funeral customs, save such as were related to wars, violence, and plagues; and I wondered at the reticence shewn concerning natural death. It was as though an ideal of earthly immortality had been fostered as a cheering illusion.
Still nearer the end of the passage were painted scenes of the utmost picturesqueness and extravagance; contrasted views of the nameless city in its desertion and growing ruin, and of the strange new realm or paradise to which the race had hewed its way through the stone. In these views the city and the desert valley were shewn always by moonlight, a golden nimbus hovering over the fallen walls and half revealing the splendid perfection of former times, shewn spectrally and elusively by the artist. The paradisal scenes were almost too extravagant to be believed; portraying a hidden world of eternal day filled with glorious cities and ethereal hills and valleys. At the very last I thought I saw signs of an artistic anti-climax. The paintings were less skilful, and much more bizarre than even the wildest of the earlier scenes. They seemed to record a slow decadence of the ancient stock, coupled with a growing ferocity toward the outside world from which it was driven by the desert. The forms of the people—always represented by the sacred reptiles—appeared to be gradually wasting away, though their spirit as shewn hovering about the ruins by moonlight gained in proportion. Emaciated priests, displayed as reptiles in ornate robes, cursed the upper air and all who breathed it; and one terrible final scene shewed a primitive-looking man, perhaps a pioneer of ancient Irem, the City of Pillars, torn to pieces by members of the elder race. I remembered how the Arabs fear the nameless city, and was glad that beyond this place the grey walls and ceiling were bare.
As I viewed the pageant of mural history I had approached very closely the end of the low-ceiled hall, and was aware of a great gate through which came all of the illuminating phosphorescence. Creeping up to it, I cried aloud in transcendent amazement at what lay beyond; for instead of other and brighter chambers there was only an illimitable void of uniform radiance, such as one might fancy when gazing down from the peak of Mount Everest upon a sea of sunlit mist. Behind me was a passage so cramped that I could not stand upright in it; before me was an infinity of subterranean effulgence.
Reaching down from the passage into the abyss was the head of a steep flight of steps—small numerous steps like those of the black passages I had traversed—but after a few feet the glowing vapours concealed everything. Swung back open against the left-hand wall of the passage was a massive door of brass, incredibly thick and decorated with fantastic bas-reliefs, which could if closed shut the whole inner world of light away from the vaults and passages of rock. I looked at the steps, and for the nonce dared not try them. I touched the open brass door, and could not move it. Then I sank prone to the stone floor, my mind aflame with prodigious reflections which not even a death-like exhaustion could banish.
As I lay still with closed eyes, free to ponder, many things I had lightly noted in the frescoes came back to me with new and terrible significance—scenes representing the nameless city in its heyday, the vegetation of the valley around it, and the distant lands with which its merchants traded. The allegory of the crawling creatures puzzled me by its universal prominence, and I wondered that it should be so closely followed in a pictured history of such importance. In the frescoes the nameless city had been shewn in proportions fitted to the reptiles. I wondered what its real proportions and magnificence had been, and reflected a moment on certain oddities I had noticed in the ruins. I thought curiously of the lowness of the primal temples and of the underground corridor, which were doubtless hewn thus out of deference to the reptile deities there honoured; though it perforce reduced the worshippers to crawling. Perhaps the very rites had involved a crawling in imitation of the creatures. No religious theory, however, could easily explain why the level passage in that awesome descent should be as low as the temples—or lower, since one could not even kneel in it. As I thought of the crawling creatures, whose hideous mummified forms were so close to me, I felt a new throb of fear. Mental associations are curious, and I shrank from the idea that except for the poor primitive man torn to pieces in the last painting, mine was the only human form amidst the many relics and symbols of primordial life.
But as always in my strange and roving existence, wonder soon drove out fear; for the luminous abyss and what it might contain presented a problem worthy of the greatest explorer. That a weird world of mystery lay far down that flight of peculiarly small steps I could not doubt, and I hoped to find there those human memorials which the painted corridor had failed to give. The frescoes had pictured unbelievable cities, hills, and valleys in this lower realm, and my fancy dwelt on the rich and colossal ruins that awaited me.
My fears, indeed, concerned the past rather than the future. Not even the physical horror of my position in that cramped corridor of dead reptiles and antediluvian frescoes, miles below the world I knew and faced by another world of eerie light and mist, could match the lethal dread I felt at the abysmal antiquity of the scene and its soul. An ancientness so vast that measurement is feeble seemed to leer down from the primal stones and rock-hewn temples in the nameless city, while the very latest of the astounding maps in the frescoes shewed oceans and continents that man has forgotten, with only here and there some vaguely familiar outline. Of what could have happened in the geological aeons since the paintings ceased and the death-hating race resentfully succumbed to decay, no man might say. Life had once teemed in these caverns and in the luminous realm beyond; now I was alone with vivid relics, and I trembled to think of the countless ages through which these relics had kept a silent and deserted vigil.
Suddenly there came another burst of that acute fear which had intermittently seized me ever since I first saw the terrible valley and the nameless city under a cold moon, and despite my exhaustion I found myself starting frantically to a sitting posture and gazing back along the black corridor toward the tunnels that rose to the outer world. My sensations were much like those which had made me shun the nameless city at night, and were as inexplicable as they were poignant. In another moment, however, I received a still greater shock in the form of a definite sound—the first which had broken the utter silence of these tomb-like depths. It was a deep, low moaning, as of a distant throng of condemned spirits, and came from the direction in which I was staring. Its volume rapidly grew, till soon it reverberated frightfully through the low passage, and at the same time I became conscious of an increasing draught of cold air, likewise flowing from the tunnels and the city above. The touch of this air seemed to restore my balance, for I instantly recalled the sudden gusts which had risen around the mouth of the abyss each sunset and sunrise, one of which had indeed served to reveal the hidden tunnels to me. I looked at my watch and saw that sunrise was near, so braced myself to resist the gale which was sweeping down to its cavern home as it had swept forth at evening. My fear again waned low, since a natural phenomenon tends to dispel broodings over the unknown.
More and more madly poured the shrieking, moaning night-wind into that gulf of the inner earth. I dropped prone again and clutched vainly at the floor for fear of being swept bodily through the open gate into the phosphorescent abyss. Such fury I had not expected, and as I grew aware of an actual slipping of my form toward the abyss I was beset by a thousand new terrors of apprehension and imagination. The malignancy of the blast awakened incredible fancies; once more I compared myself shudderingly to the only other human image in that frightful corridor, the man who was torn to pieces by the nameless race, for in the fiendish clawing of the swirling currents there seemed to abide a vindictive rage all the stronger because it was largely impotent. I think I screamed frantically near the last—I was almost mad—but if I did so my cries were lost in the hell-born babel of the howling wind-wraiths. I tried to crawl against the murderous invisible torrent, but I could not even hold my own as I was pushed slowly and inexorably toward the unknown world. Finally reason must have wholly snapped, for I fell to babbling over and over that unexplainable couplet of the mad Arab Alhazred, who dreamed of the nameless city:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
Only the grim brooding desert gods know what really took place—what indescribable struggles and scrambles in the dark I endured or what Abaddon guided me back to life, where I must always remember and shiver in the night-wind till oblivion—or worse—claims me. Monstrous, unnatural, colossal, was the thing—too far beyond all the ideas of man to be believed except in the silent damnable small hours when one cannot sleep.
I have said that the fury of the rushing blast was infernal—cacodaemoniacal—and that its voices were hideous with the pent-up viciousness of desolate eternities. Presently those voices, while still chaotic before me, seemed to my beating brain to take articulate form behind me; and down there in the grave of unnumbered aeon-dead antiquities, leagues below the dawn-lit world of men, I heard the ghastly cursing and snarling of strange-tongued fiends. Turning, I saw outlined against the luminous aether of the abyss what could not be seen against the dusk of the corridor—a nightmare horde of rushing devils; hate-distorted, grotesquely panoplied, half-transparent; devils of a race no man might mistake—the crawling reptiles of the nameless city.
And as the wind died away I was plunged into the ghoul-peopled blackness of earth’s bowels; for behind the last of the creatures the great brazen door clanged shut with a deafening peal of metallic music whose reverberations swelled out to the distant world to hail the rising sun as Memnon hails it from the banks of the Nile.
Den första novell som brukar räknas till denna mytcykel är "The Nameless City" från 1921. Här finns temat endast antytt, men det finns redan här en referens till "den galne araben Abdul Alhazred", som senare regelbundet återkommer i Lovecrafts berättelser. Från och med "The Hound" från 1922 beskrivs denne framförallt som författaren till den "förbjudna" Necronomicon, ett imaginärt och "onämnbart" verk som sedan återkommer i alla berättelserna i Cthulhu-myten.
Lägg förresten märke till hur Lovecraft här först beskriver bilderna av "reptiler" i "den namnlösa staden" som "allegoriska" beskrivningar av de människor som bodde där - ända till dess huvudpersonen slutligen börjar ana att de verkligen VAR reptiler - och att de på något plan lever än idag. Alhazreds märkliga och vackra vers “That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die” får ju på så sätt här någon form av förklaring...
David Icke hade kanske studerat Lovecraft innan han utvecklade sin bisarra reptilteori?
"The Nameless City" är ganska poetisk, och vacker. Tycker jag i alla fall. Den är en "tidig" Lovecraftberättelse och hans stil har ännu inte helt utvecklats. Men jag lägger ut den här och hoppas att den alltid kan glädja någon.../
------------------------------------------------
When I drew nigh the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as parts of a corpse may protrude from an ill-made grave. Fear spoke from the age-worn stones of this hoary survivor of the deluge, this great-grandmother of the eldest pyramid; and a viewless aura repelled me and bade me retreat from antique and sinister secrets that no man should see, and no man else had ever dared to see.
Remote in the desert of Araby lies the nameless city, crumbling and inarticulate, its low walls nearly hidden by the sands of uncounted ages. It must have been thus before the first stones of Memphis were laid, and while the bricks of Babylon were yet unbaked. There is no legend so old as to give it a name, or to recall that it was ever alive; but it is told of in whispers around campfires and muttered about by grandams in the tents of sheiks, so that all the tribes shun it without wholly knowing why. It was of this place that Abdul Alhazred the mad poet dreamed on the night before he sang his unexplainable couplet:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
I should have known that the Arabs had good reason for shunning the nameless city, the city told of in strange tales but seen by no living man, yet I defied them and went into the untrodden waste with my camel. I alone have seen it, and that is why no other face bears such hideous lines of fear as mine; why no other man shivers so horribly when the night-wind rattles the windows. When I came upon it in the ghastly stillness of unending sleep it looked at me, chilly from the rays of a cold moon amidst the desert’s heat. And as I returned its look I forgot my triumph at finding it, and stopped still with my camel to wait for the dawn.
For hours I waited, till the east grew grey and the stars faded, and the grey turned to roseal light edged with gold. I heard a moaning and saw a storm of sand stirring among the antique stones though the sky was clear and the vast reaches of the desert still. Then suddenly above the desert’s far rim came the blazing edge of the sun, seen through the tiny sandstorm which was passing away, and in my fevered state I fancied that from some remote depth there came a crash of musical metal to hail the fiery disc as Memnon hails it from the banks of the Nile. My ears rang and my imagination seethed as I led my camel slowly across the sand to that unvocal stone place; that place too old for Egypt and Meroë to remember; that place which I alone of living men had seen.
In and out amongst the shapeless foundations of houses and palaces I wandered, finding never a carving or inscription to tell of those men, if men they were, who built the city and dwelt therein so long ago. The antiquity of the spot was unwholesome, and I longed to encounter some sign or device to prove that the city was indeed fashioned by mankind. There were certain proportions and dimensions in the ruins which I did not like. I had with me many tools, and dug much within the walls of the obliterated edifices; but progress was slow, and nothing significant was revealed. When night and the moon returned I felt a chill wind which brought new fear, so that I did not dare to remain in the city. And as I went outside the antique walls to sleep, a small sighing sandstorm gathered behind me, blowing over the grey stones though the moon was bright and most of the desert still.
I awaked just at dawn from a pageant of horrible dreams, my ears ringing as from some metallic peal. I saw the sun peering redly through the last gusts of a little sandstorm that hovered over the nameless city, and marked the quietness of the rest of the landscape. Once more I ventured within those brooding ruins that swelled beneath the sand like an ogre under a coverlet, and again dug vainly for relics of the forgotten race. At noon I rested, and in the afternoon I spent much time tracing the walls, and the bygone streets, and the outlines of the nearly vanished buildings. I saw that the city had been mighty indeed, and wondered at the sources of its greatness. To myself I pictured all the splendours of an age so distant that Chaldaea could not recall it, and thought of Sarnath the Doomed, that stood in the land of Mnar when mankind was young, and of Ib, that was carven of grey stone before mankind existed.
All at once I came upon a place where the bed-rock rose stark through the sand and formed a low cliff; and here I saw with joy what seemed to promise further traces of the antediluvian people. Hewn rudely on the face of the cliff were the unmistakable facades of several small, squat rock houses or temples; whose interiors might preserve many secrets of ages too remote for calculation, though sandstorms had long since effaced any carvings which may have been outside.
Very low and sand-choked were all of the dark apertures near me, but I cleared one with my spade and crawled through it, carrying a torch to reveal whatever mysteries it might hold. When I was inside I saw that the cavern was indeed a temple, and beheld plain signs of the race that had lived and worshipped before the desert was a desert. Primitive altars, pillars, and niches, all curiously low, were not absent; and though I saw no sculptures nor frescoes, there were many singular stones clearly shaped into symbols by artificial means. The lowness of the chiselled chamber was very strange, for I could hardly more than kneel upright; but the area was so great that my torch shewed only part at a time. I shuddered oddly in some of the far corners; for certain altars and stones suggested forgotten rites of terrible, revolting, and inexplicable nature, and made me wonder what manner of men could have made and frequented such a temple. When I had seen all that the place contained, I crawled out again, avid to find what the other temples might yield.
Night had now approached, yet the tangible things I had seen made curiosity stronger than fear, so that I did not flee from the long moon-cast shadows that had daunted me when first I saw the nameless city. In the twilight I cleared another aperture and with a new torch crawled into it, finding more vague stones and symbols, though nothing more definite than the other temple had contained. The room was just as low, but much less broad, ending in a very narrow passage crowded with obscure and cryptical shrines. About these shrines I was prying when the noise of a wind and of my camel outside broke through the stillness and drew me forth to see what could have frightened the beast.
The moon was gleaming vividly over the primeval ruins, lighting a dense cloud of sand that seemed blown by a strong but decreasing wind from some point along the cliff ahead of me. I knew it was this chilly, sandy wind which had disturbed the camel, and was about to lead him to a place of better shelter when I chanced to glance up and saw that there was no wind atop the cliff. This astonished me and made me fearful again, but I immediately recalled the sudden local winds I had seen and heard before at sunrise and sunset, and judged it was a normal thing. I decided that it came from some rock fissure leading to a cave, and watched the troubled sand to trace it to its source; soon perceiving that it came from the black orifice of a temple a long distance south of me, almost out of sight. Against the choking sand-cloud I plodded toward this temple, which as I neared it loomed larger than the rest, and shewed a doorway far less clogged with caked sand. I would have entered had not the terrific force of the icy wind almost quenched my torch. It poured madly out of the dark door, sighing uncannily as it ruffled the sand and spread about the weird ruins. Soon it grew fainter and the sand grew more and more still, till finally all was at rest again; but a presence seemed stalking among the spectral stones of the city, and when I glanced at the moon it seemed to quiver as though mirrored in unquiet waters. I was more afraid than I could explain, but not enough to dull my thirst for wonder; so as soon as the wind was quite gone I crossed into the dark chamber from which it had come.
This temple, as I had fancied from the outside, was larger than either of those I had visited before; and was presumably a natural cavern, since it bore winds from some region beyond. Here I could stand quite upright, but saw that the stones and altars were as low as those in the other temples. On the walls and roof I beheld for the first time some traces of the pictorial art of the ancient race, curious curling streaks of paint that had almost faded or crumbled away; and on two of the altars I saw with rising excitement a maze of well-fashioned curvilinear carvings. As I held my torch aloft it seemed to me that the shape of the roof was too regular to be natural, and I wondered what the prehistoric cutters of stone had first worked upon. Their engineering skill must have been vast.
Then a brighter flare of the fantastic flame shewed me that for which I had been seeking, the opening to those remoter abysses whence the sudden wind had blown; and I grew faint when I saw that it was a small and plainly artificial door chiselled in the solid rock. I thrust my torch within, beholding a black tunnel with the roof arching low over a rough flight of very small, numerous, and steeply descending steps. I shall always see those steps in my dreams, for I came to learn what they meant. At the time I hardly knew whether to call them steps or mere foot-holds in a precipitous descent. My mind was whirling with mad thoughts, and the words and warnings of Arab prophets seemed to float across the desert from the lands that men know to the nameless city that men dare not know. Yet I hesitated only a moment before advancing through the portal and commencing to climb cautiously down the steep passage, feet first, as though on a ladder.
It is only in the terrible phantasms of drugs or delirium that any other man can have had such a descent as mine. The narrow passage led infinitely down like some hideous haunted well, and the torch I held above my head could not light the unknown depths toward which I was crawling. I lost track of the hours and forgot to consult my watch, though I was frightened when I thought of the distance I must be traversing. There were changes of direction and of steepness, and once I came to a long, low, level passage where I had to wriggle feet first along the rocky floor, holding my torch at arm’s length beyond my head. The place was not high enough for kneeling. After that were more of the steep steps, and I was still scrambling down interminably when my failing torch died out. I do not think I noticed it at the time, for when I did notice it I was still holding it high above me as if it were ablaze. I was quite unbalanced with that instinct for the strange and the unknown which has made me a wanderer upon earth and a haunter of far, ancient, and forbidden places.
In the darkness there flashed before my mind fragments of my cherished treasury of daemoniac lore; sentences from Alhazred the mad Arab, paragraphs from the apocryphal nightmares of Damascius, and infamous lines from the delirious Image du Monde of Gauthier de Metz. I repeated queer extracts, and muttered of Afrasiab and the daemons that floated with him down the Oxus; later chanting over and over again a phrase from one of Lord Dunsany’s tales—“the unreverberate blackness of the abyss”. Once when the descent grew amazingly steep I recited something in sing-song from Thomas Moore until I feared to recite more:
“A reservoir of darkness, black
As witches’ cauldrons are, when fill’d
With moon-drugs in th’ eclipse distill’d.
Leaning to look if foot might pass
Down thro’ that chasm, I saw, beneath,
As far as vision could explore,
The jetty sides as smooth as glass,
Looking as if just varnish’d o’er
With that dark pitch the Sea of Death
Throws out upon its slimy shore.”
Time had quite ceased to exist when my feet again felt a level floor, and I found myself in a place slightly higher than the rooms in the two smaller temples now so incalculably far above my head. I could not quite stand, but could kneel upright, and in the dark I shuffled and crept hither and thither at random. I soon knew that I was in a narrow passage whose walls were lined with cases of wood having glass fronts. As in that Palaeozoic and abysmal place I felt of such things as polished wood and glass I shuddered at the possible implications. The cases were apparently ranged along each side of the passage at regular intervals, and were oblong and horizontal, hideously like coffins in shape and size. When I tried to move two or three for further examination, I found they were firmly fastened.
I saw that the passage was a long one, so floundered ahead rapidly in a creeping run that would have seemed horrible had any eye watched me in the blackness; crossing from side to side occasionally to feel of my surroundings and be sure the walls and rows of cases still stretched on. Man is so used to thinking visually that I almost forgot the darkness and pictured the endless corridor of wood and glass in its low-studded monotony as though I saw it. And then in a moment of indescribable emotion I did see it.
Just when my fancy merged into real sight I cannot tell; but there came a gradual glow ahead, and all at once I knew that I saw the dim outlines of the corridor and the cases, revealed by some unknown subterranean phosphorescence. For a little while all was exactly as I had imagined it, since the glow was very faint; but as I mechanically kept on stumbling ahead into the stronger light I realised that my fancy had been but feeble. This hall was no relic of crudity like the temples in the city above, but a monument of the most magnificent and exotic art. Rich, vivid, and daringly fantastic designs and pictures formed a continuous scheme of mural painting whose lines and colours were beyond description. The cases were of a strange golden wood, with fronts of exquisite glass, and contained the mummified forms of creatures outreaching in grotesqueness the most chaotic dreams of man.
To convey any idea of these monstrosities is impossible. They were of the reptile kind, with body lines suggesting sometimes the crocodile, sometimes the seal, but more often nothing of which either the naturalist or the palaeontologist ever heard. In size they approximated a small man, and their fore legs bore delicate and evidently flexible feet curiously like human hands and fingers. But strangest of all were their heads, which presented a contour violating all known biological principles. To nothing can such things be well compared—in one flash I thought of comparisons as varied as the cat, the bulldog, the mythic Satyr, and the human being. Not Jove himself had so colossal and protuberant a forehead, yet the horns and the noselessness and the alligator-like jaw placed the things outside all established categories. I debated for a time on the reality of the mummies, half suspecting they were artificial idols; but soon decided they were indeed some palaeogean species which had lived when the nameless city was alive. To crown their grotesqueness, most of them were gorgeously enrobed in the costliest of fabrics, and lavishly laden with ornaments of gold, jewels, and unknown shining metals.
The importance of these crawling creatures must have been vast, for they held first place among the wild designs on the frescoed walls and ceiling. With matchless skill had the artist drawn them in a world of their own, wherein they had cities and gardens fashioned to suit their dimensions; and I could not but think that their pictured history was allegorical, perhaps shewing the progress of the race that worshipped them. These creatures, I said to myself, were to the men of the nameless city what the she-wolf was to Rome, or some totem-beast is to a tribe of Indians.
Holding this view, I thought I could trace roughly a wonderful epic of the nameless city; the tale of a mighty sea-coast metropolis that ruled the world before Africa rose out of the waves, and of its struggles as the sea shrank away, and the desert crept into the fertile valley that held it. I saw its wars and triumphs, its troubles and defeats, and afterward its terrible fight against the desert when thousands of its people—here represented in allegory by the grotesque reptiles—were driven to chisel their way down through the rocks in some marvellous manner to another world whereof their prophets had told them. It was all vividly weird and realistic, and its connexion with the awesome descent I had made was unmistakable. I even recognised the passages.
As I crept along the corridor toward the brighter light I saw later stages of the painted epic—the leave-taking of the race that had dwelt in the nameless city and the valley around for ten million years; the race whose souls shrank from quitting scenes their bodies had known so long, where they had settled as nomads in the earth’s youth, hewing in the virgin rock those primal shrines at which they never ceased to worship. Now that the light was better I studied the pictures more closely, and, remembering that the strange reptiles must represent the unknown men, pondered upon the customs of the nameless city. Many things were peculiar and inexplicable. The civilisation, which included a written alphabet, had seemingly risen to a higher order than those immeasurably later civilisations of Egypt and Chaldaea, yet there were curious omissions. I could, for example, find no pictures to represent deaths or funeral customs, save such as were related to wars, violence, and plagues; and I wondered at the reticence shewn concerning natural death. It was as though an ideal of earthly immortality had been fostered as a cheering illusion.
Still nearer the end of the passage were painted scenes of the utmost picturesqueness and extravagance; contrasted views of the nameless city in its desertion and growing ruin, and of the strange new realm or paradise to which the race had hewed its way through the stone. In these views the city and the desert valley were shewn always by moonlight, a golden nimbus hovering over the fallen walls and half revealing the splendid perfection of former times, shewn spectrally and elusively by the artist. The paradisal scenes were almost too extravagant to be believed; portraying a hidden world of eternal day filled with glorious cities and ethereal hills and valleys. At the very last I thought I saw signs of an artistic anti-climax. The paintings were less skilful, and much more bizarre than even the wildest of the earlier scenes. They seemed to record a slow decadence of the ancient stock, coupled with a growing ferocity toward the outside world from which it was driven by the desert. The forms of the people—always represented by the sacred reptiles—appeared to be gradually wasting away, though their spirit as shewn hovering about the ruins by moonlight gained in proportion. Emaciated priests, displayed as reptiles in ornate robes, cursed the upper air and all who breathed it; and one terrible final scene shewed a primitive-looking man, perhaps a pioneer of ancient Irem, the City of Pillars, torn to pieces by members of the elder race. I remembered how the Arabs fear the nameless city, and was glad that beyond this place the grey walls and ceiling were bare.
As I viewed the pageant of mural history I had approached very closely the end of the low-ceiled hall, and was aware of a great gate through which came all of the illuminating phosphorescence. Creeping up to it, I cried aloud in transcendent amazement at what lay beyond; for instead of other and brighter chambers there was only an illimitable void of uniform radiance, such as one might fancy when gazing down from the peak of Mount Everest upon a sea of sunlit mist. Behind me was a passage so cramped that I could not stand upright in it; before me was an infinity of subterranean effulgence.
Reaching down from the passage into the abyss was the head of a steep flight of steps—small numerous steps like those of the black passages I had traversed—but after a few feet the glowing vapours concealed everything. Swung back open against the left-hand wall of the passage was a massive door of brass, incredibly thick and decorated with fantastic bas-reliefs, which could if closed shut the whole inner world of light away from the vaults and passages of rock. I looked at the steps, and for the nonce dared not try them. I touched the open brass door, and could not move it. Then I sank prone to the stone floor, my mind aflame with prodigious reflections which not even a death-like exhaustion could banish.
As I lay still with closed eyes, free to ponder, many things I had lightly noted in the frescoes came back to me with new and terrible significance—scenes representing the nameless city in its heyday, the vegetation of the valley around it, and the distant lands with which its merchants traded. The allegory of the crawling creatures puzzled me by its universal prominence, and I wondered that it should be so closely followed in a pictured history of such importance. In the frescoes the nameless city had been shewn in proportions fitted to the reptiles. I wondered what its real proportions and magnificence had been, and reflected a moment on certain oddities I had noticed in the ruins. I thought curiously of the lowness of the primal temples and of the underground corridor, which were doubtless hewn thus out of deference to the reptile deities there honoured; though it perforce reduced the worshippers to crawling. Perhaps the very rites had involved a crawling in imitation of the creatures. No religious theory, however, could easily explain why the level passage in that awesome descent should be as low as the temples—or lower, since one could not even kneel in it. As I thought of the crawling creatures, whose hideous mummified forms were so close to me, I felt a new throb of fear. Mental associations are curious, and I shrank from the idea that except for the poor primitive man torn to pieces in the last painting, mine was the only human form amidst the many relics and symbols of primordial life.
But as always in my strange and roving existence, wonder soon drove out fear; for the luminous abyss and what it might contain presented a problem worthy of the greatest explorer. That a weird world of mystery lay far down that flight of peculiarly small steps I could not doubt, and I hoped to find there those human memorials which the painted corridor had failed to give. The frescoes had pictured unbelievable cities, hills, and valleys in this lower realm, and my fancy dwelt on the rich and colossal ruins that awaited me.
My fears, indeed, concerned the past rather than the future. Not even the physical horror of my position in that cramped corridor of dead reptiles and antediluvian frescoes, miles below the world I knew and faced by another world of eerie light and mist, could match the lethal dread I felt at the abysmal antiquity of the scene and its soul. An ancientness so vast that measurement is feeble seemed to leer down from the primal stones and rock-hewn temples in the nameless city, while the very latest of the astounding maps in the frescoes shewed oceans and continents that man has forgotten, with only here and there some vaguely familiar outline. Of what could have happened in the geological aeons since the paintings ceased and the death-hating race resentfully succumbed to decay, no man might say. Life had once teemed in these caverns and in the luminous realm beyond; now I was alone with vivid relics, and I trembled to think of the countless ages through which these relics had kept a silent and deserted vigil.
Suddenly there came another burst of that acute fear which had intermittently seized me ever since I first saw the terrible valley and the nameless city under a cold moon, and despite my exhaustion I found myself starting frantically to a sitting posture and gazing back along the black corridor toward the tunnels that rose to the outer world. My sensations were much like those which had made me shun the nameless city at night, and were as inexplicable as they were poignant. In another moment, however, I received a still greater shock in the form of a definite sound—the first which had broken the utter silence of these tomb-like depths. It was a deep, low moaning, as of a distant throng of condemned spirits, and came from the direction in which I was staring. Its volume rapidly grew, till soon it reverberated frightfully through the low passage, and at the same time I became conscious of an increasing draught of cold air, likewise flowing from the tunnels and the city above. The touch of this air seemed to restore my balance, for I instantly recalled the sudden gusts which had risen around the mouth of the abyss each sunset and sunrise, one of which had indeed served to reveal the hidden tunnels to me. I looked at my watch and saw that sunrise was near, so braced myself to resist the gale which was sweeping down to its cavern home as it had swept forth at evening. My fear again waned low, since a natural phenomenon tends to dispel broodings over the unknown.
More and more madly poured the shrieking, moaning night-wind into that gulf of the inner earth. I dropped prone again and clutched vainly at the floor for fear of being swept bodily through the open gate into the phosphorescent abyss. Such fury I had not expected, and as I grew aware of an actual slipping of my form toward the abyss I was beset by a thousand new terrors of apprehension and imagination. The malignancy of the blast awakened incredible fancies; once more I compared myself shudderingly to the only other human image in that frightful corridor, the man who was torn to pieces by the nameless race, for in the fiendish clawing of the swirling currents there seemed to abide a vindictive rage all the stronger because it was largely impotent. I think I screamed frantically near the last—I was almost mad—but if I did so my cries were lost in the hell-born babel of the howling wind-wraiths. I tried to crawl against the murderous invisible torrent, but I could not even hold my own as I was pushed slowly and inexorably toward the unknown world. Finally reason must have wholly snapped, for I fell to babbling over and over that unexplainable couplet of the mad Arab Alhazred, who dreamed of the nameless city:
“That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die.”
Only the grim brooding desert gods know what really took place—what indescribable struggles and scrambles in the dark I endured or what Abaddon guided me back to life, where I must always remember and shiver in the night-wind till oblivion—or worse—claims me. Monstrous, unnatural, colossal, was the thing—too far beyond all the ideas of man to be believed except in the silent damnable small hours when one cannot sleep.
I have said that the fury of the rushing blast was infernal—cacodaemoniacal—and that its voices were hideous with the pent-up viciousness of desolate eternities. Presently those voices, while still chaotic before me, seemed to my beating brain to take articulate form behind me; and down there in the grave of unnumbered aeon-dead antiquities, leagues below the dawn-lit world of men, I heard the ghastly cursing and snarling of strange-tongued fiends. Turning, I saw outlined against the luminous aether of the abyss what could not be seen against the dusk of the corridor—a nightmare horde of rushing devils; hate-distorted, grotesquely panoplied, half-transparent; devils of a race no man might mistake—the crawling reptiles of the nameless city.
And as the wind died away I was plunged into the ghoul-peopled blackness of earth’s bowels; for behind the last of the creatures the great brazen door clanged shut with a deafening peal of metallic music whose reverberations swelled out to the distant world to hail the rising sun as Memnon hails it from the banks of the Nile.
Friday, December 23, 2011
Howard Philips Lovecraft
1979-80 var den författare jag var mest fascinerad av Howard Philips Lovecraft. Året innan var det Jenny Berthelius, som jag skrivit en hel del om på bloggen.
Redan 1973 hade jag läst Lovecraftnovellen "Pickmans modell", i en tidskrift som jag inte minns namnet på. I januari 1976 läste jag "Skräckens labyrinter" och blev, motvilligt, fascinerad. Hösten samma år läste jag "Gengångaren", det dåvarande namnet på den svenska översättningen av "The Case of Charles Dexter Ward".
Men det var någon gång vid årsskiftet 1978-79 som jag fick tag i Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos" och blev verkligt fascinerad. Våren 1979 skrev jag en lång uppsats om Lovecraft på Jakobsbergs folkhögskola. Jag har tyvärr inte kvar den, och den var lätt bisarr. Den var freudiansk så det räckte och min grundtes var att Lovecraft i sina berättelser omedvetet bearbetade sin egen oidipalkonflikt! Men min svensklärare måste ha blivit imponerad - senare fick jag reda på att uppsatsen var det främsta skälet att jag fick 4 i omdöme det året (4 var det högsta omdöme man kunde få på en folkhögskola).
Jag köpte allt av Lovecraft jag kom över, och var fascinerad över både språket och innehållet. Språket hos Lovecraft är ju fyllt med förstärkande adjektiv av en typ som alla skrivarkurser i världen starkt avråder blivande författare från att använda. Jag tyckte att det var mycket suggestivt.
Innehållet då? Ja, det var nästan alltid grundat på idén att det strax under den "normala" verkligheten låg en helt annan verklighet - en monstruös och "onämnbar" (ett av Lovecrafts favoritord!) sådan. Temat fascinerade mig, möjligen motsvarade det ganska bra min egen innersta uppfattning av världen.
Min fascination för Lovecraft ledde mig också till att i januari 1980 skriva Lovecraftpastischen "Den lurande skräcken", som publicerades i elevtidningen "Jakobinen" hösten samma år.
Långt senare, i januari 1984, skrev jag på nytt om Lovecraft - i en liten stenciltidning som hette "DOA" (ska uttydas "Dead on Arrival"). Då hade jag bytt ut Freud mot Alice Miller som analysredskap - och jag argumenterade för att Lovecrafts produktion avspeglade hans traumatiska barndom. Ett framsteg jämfört med att spekulera i hans oidipuskomplex, tycker jag nog, men idag vill jag nog helst avstå från att rakt av applicera psykologiska förklaringar på Lovecrafts författarskap.
Lovecraft har ju inspirerat olika grupper och sekter - exempelvis den polska mörkermagiska gruppen "Lodge Magan", som säger sig ha tagit ordet "Magan" från Lovecrafts fiktiva magiska bok "Necronomicon". Nu finns ju inte "Necronomicon" i sinnevärlden , så jag förstår inte riktigt hur de kan ha hämtat det därifrån - men det är ju möjligt att Lovecraft nämner det på något ställe som jag inte minns.
I Svenska Dagbladet pågick nyligen en debatt om Lovecraft var rasist. Ja, det var han, i ungefär samma mening som madame Blavatsky var det, och han delade privat hennes obehagligt nedlåtande syn på exempelvis australiska urinvånare. Men hans romaner och noveller var inte rasistiska i någon rimlig mening - och det vore förstås helt absurt att tänka sig att Nationaldemokraterna skulle sälja dem på sina eventuella bokbord.
Ja, jag kommer att återkomma till HP Lovecraft. Den bild han målar upp av en alternativ verklighet strax under ytan, och av de väsen som en gång försvann men som lurar i mörkret och bara väntar på att få ta tillbaka sin gamla position fascinerar. Man kommer ibland att tänka på exempelvis jättarna i Utgård, i fornnordisk mytologi.
Som sagt, jag återkommer till ämnet.
Redan 1973 hade jag läst Lovecraftnovellen "Pickmans modell", i en tidskrift som jag inte minns namnet på. I januari 1976 läste jag "Skräckens labyrinter" och blev, motvilligt, fascinerad. Hösten samma år läste jag "Gengångaren", det dåvarande namnet på den svenska översättningen av "The Case of Charles Dexter Ward".
Men det var någon gång vid årsskiftet 1978-79 som jag fick tag i Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos" och blev verkligt fascinerad. Våren 1979 skrev jag en lång uppsats om Lovecraft på Jakobsbergs folkhögskola. Jag har tyvärr inte kvar den, och den var lätt bisarr. Den var freudiansk så det räckte och min grundtes var att Lovecraft i sina berättelser omedvetet bearbetade sin egen oidipalkonflikt! Men min svensklärare måste ha blivit imponerad - senare fick jag reda på att uppsatsen var det främsta skälet att jag fick 4 i omdöme det året (4 var det högsta omdöme man kunde få på en folkhögskola).
Jag köpte allt av Lovecraft jag kom över, och var fascinerad över både språket och innehållet. Språket hos Lovecraft är ju fyllt med förstärkande adjektiv av en typ som alla skrivarkurser i världen starkt avråder blivande författare från att använda. Jag tyckte att det var mycket suggestivt.
Innehållet då? Ja, det var nästan alltid grundat på idén att det strax under den "normala" verkligheten låg en helt annan verklighet - en monstruös och "onämnbar" (ett av Lovecrafts favoritord!) sådan. Temat fascinerade mig, möjligen motsvarade det ganska bra min egen innersta uppfattning av världen.
Min fascination för Lovecraft ledde mig också till att i januari 1980 skriva Lovecraftpastischen "Den lurande skräcken", som publicerades i elevtidningen "Jakobinen" hösten samma år.
Långt senare, i januari 1984, skrev jag på nytt om Lovecraft - i en liten stenciltidning som hette "DOA" (ska uttydas "Dead on Arrival"). Då hade jag bytt ut Freud mot Alice Miller som analysredskap - och jag argumenterade för att Lovecrafts produktion avspeglade hans traumatiska barndom. Ett framsteg jämfört med att spekulera i hans oidipuskomplex, tycker jag nog, men idag vill jag nog helst avstå från att rakt av applicera psykologiska förklaringar på Lovecrafts författarskap.
Lovecraft har ju inspirerat olika grupper och sekter - exempelvis den polska mörkermagiska gruppen "Lodge Magan", som säger sig ha tagit ordet "Magan" från Lovecrafts fiktiva magiska bok "Necronomicon". Nu finns ju inte "Necronomicon" i sinnevärlden , så jag förstår inte riktigt hur de kan ha hämtat det därifrån - men det är ju möjligt att Lovecraft nämner det på något ställe som jag inte minns.
I Svenska Dagbladet pågick nyligen en debatt om Lovecraft var rasist. Ja, det var han, i ungefär samma mening som madame Blavatsky var det, och han delade privat hennes obehagligt nedlåtande syn på exempelvis australiska urinvånare. Men hans romaner och noveller var inte rasistiska i någon rimlig mening - och det vore förstås helt absurt att tänka sig att Nationaldemokraterna skulle sälja dem på sina eventuella bokbord.
Ja, jag kommer att återkomma till HP Lovecraft. Den bild han målar upp av en alternativ verklighet strax under ytan, och av de väsen som en gång försvann men som lurar i mörkret och bara väntar på att få ta tillbaka sin gamla position fascinerar. Man kommer ibland att tänka på exempelvis jättarna i Utgård, i fornnordisk mytologi.
Som sagt, jag återkommer till ämnet.
Monday, December 19, 2011
Den lurande skräcken
Det här är en skräcknovell, eller snarare något av en parodi på en sådan, som jag skrev i ett första utkast den 27 januari 1980, och som senare publicerades i Jakobsbergs folkhögskolas elevtidning "Jakobinen" i september 1980.
t här är en skräcknovell, eller snarare något av en parodi på en sådan, som jag skrev i ett första utkast den 27 januari 1980, och som senare publicerades i Jakobsbergs folkhögskolas elevtidning "Jakobinen" i september 1980.
Handlingen utspelar sig alltså på skolan, och har som sin bakgrund på att jag på eftermiddagen den 19 augusti 1978 faktiskt gick och tog en titt på den skola som jag senare började på måndagen den 21 samma månad. Men nej, jag hade inte sällskap, och, nej, jag såg inga spöken eller monster.
I berättelsen nämns "Avgrunden" och "Valhall". Det var två hus på skolan som kallades så, och under grundkursen hade vi vårt "primärgruppsrum" i just Avgrunden.
Jag försökte väl parodiera Howard Philips Lovecraft i berättelsen, och kanske tre av meningarna i den är (fult nog) nästan ordagrant tagna från Lovecraft.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Det var åska i luften den natt då jag gick till den ödsligt liggande folkhögskolan i Jakobsberg. Jag var inte ensam, för dårskapen hade ännu inte blandats med den kärlek till det groteska och fasansfulla som gjort mitt liv till ett älskande efter sällsamma fasor i litteraturen och livet. Jag hade i mitt sällskap två pålitliga kamrater som jag bett komma med mig - komma med mig för att beskåda den skola jag ämnade leva i tre år av mitt liv.
Det var natten till den 20 augusti 1978.
Jag hade aldrig tidigare sett skolan - endast hört den beskrivas i viskande, skrämda antydningar av f.d. elever. Jag hade flera mörka nätter förhört några, men det mest konkreta jag fick var vanligtvis "Det är något med konturerna som oroar mig" eller "Det finns vissa proportioner jag inte tycker om".
Och jag fick höra sällsamma historier om en elev som slutade efter två månader. Han tog allt han hade och stack. Trots påstötningar vägrade han att komma tillbaka och hämta de kläder han, konstigt nog, lämnat kvar i källaren.
Det var alltså till denna skola jag natten till den 20:de smög mig fram. Blixtarna lyste över de primitiva byggnaderna och regnet piskades fram i en stark men avtagande vind som kom från någon punkt i skolan. (Senare insåg jag att den punkten måste varit belägen i Avgrunden, ett faktum jag lyckligtvis inte var medveten om då.)
Vi smög långsamt och försiktigt - dels för att inte i onödan oroa rektor, vaktmästare och husmor som vi visste bodde där - dels för… Ja det andra. Just som vi kom upp mojnade stormen och snart sprack molnen upp. Istället kastade månen nu ett egendomligt sken över den tomma gården.
Allt var stilla, men det var inte den rogivande stillheten på en sommaräng. Nej, stillheten var oroande. Inte ett ljus syntes från de ålderstigna byggnaderna, inte ett ljud hördes.
Sedan fick någonting oss att titta på ett av de gamla husen. Vad det var visste vi inte, kanske var det ett halvt omärkligt ljud, kanske var det något annat. Vi tittade på det gamla huset utan att veta att det var Avgrunden. (Gud, vilka morbida händelser som kan ha förskaffat det detta namn!)
Vi såg ingenting, eller kanske såg vi redan såg en antydan, en svag aning om någonting. Vi stirrade som förhäxade; sen tyckte vi oss ana någonting -en rörelse, ett svagt (knappt märkbart) ljussken och ett svagt ljud som vi tyckte oss höra. Vi var snart säkra på att vi hörde det och ju mer säkra vi blev desto mer stelnade våra kroppar av fasa. Vi insåg att det ljud vi hört var det som beskrivits i den förbjudna "Necronomicon" - ljud, berättades det, som aldrig borde få höras och aldrig hörts av normala människor: det gåtfulla, pipande "Tekeli-li! Tekeli-li!" Trots vår fasa drev vår upphetsning oss att smyga närmare till dess vi kom till en dörr som leder till ett litet rum - senare fick vi reda på att det var ett klassrum. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt primärgruppsrum hela första året…
Just då var ingenting mer främmande än långa primärgruppstimmar och häftiga persongräl…
Jag vet inte vad som först varnade oss - om det var den säregna lukten, först knappt märkbar, sedan mer och mer tydlig, eller om det var den långsamma rörelsen hos dörren. Men vi gömde oss bakom en tät ridå av växtlighet genom vilken vi kunde se dörren utan att bli sedda.
Jag kan inte ens antyda vad vi såg för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet, onaturligt och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse: Den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja.
Vi såg snart att det fanns flera gestalter, åtminstone fem. Gud ska veta att de inte tillhör denna värld, ändå såg vi till vår fasa att de var obehagligt substantiella, på ett sätt som fyllde oss med än större skräck.
Jag vet inte hur vi tog oss därifrån denna natt, och jag vet inte om dom andra har några minnen av det. Vi talade aldrig om det, annat än som dunkla antydningar om det där.
Att jag berättar detta efter två år beror dels på att jag känner att jag inte kan bära det längre, dels på att jag vill varna er. Varför tror ni att jag envisades att flytta massmediaprojektet nedför kullen, till Valhall? Varför tror ni att jag vid hela första året vid lektionerna i Avgrunden tittade oroat ut genom fönstret, liksom om jag väntade att få se något?
Och - har aldrig någon frågat Ingemar varför huset egentligen heter Avgrunden? Jag har, och den skrämda blicken och de liksom förvridna händerna var svar nog.
Eller har ingen talat med Ingegerd? Hon kan berätta saker som vare sig Finn eller Ingemar, Inga eller Sonja skulle våga andas om.
Men ni tror mig inte? Jag kan berätta att det börjar hända något. De senaste nätterna har jag vaknat av ett egendomligt, men blott alltför välbekant ljud. När jag hör det drar jag ner rullgardinen och låser dörren. Det kommer underifrån och verkar befinna sig under hela kullen. Jag försöker somna men ljudet följer mig in i mina obarmhärtiga mardrömmar: Tekeli-li! Tekeli-li!
t här är en skräcknovell, eller snarare något av en parodi på en sådan, som jag skrev i ett första utkast den 27 januari 1980, och som senare publicerades i Jakobsbergs folkhögskolas elevtidning "Jakobinen" i september 1980.
Handlingen utspelar sig alltså på skolan, och har som sin bakgrund på att jag på eftermiddagen den 19 augusti 1978 faktiskt gick och tog en titt på den skola som jag senare började på måndagen den 21 samma månad. Men nej, jag hade inte sällskap, och, nej, jag såg inga spöken eller monster.
I berättelsen nämns "Avgrunden" och "Valhall". Det var två hus på skolan som kallades så, och under grundkursen hade vi vårt "primärgruppsrum" i just Avgrunden.
Jag försökte väl parodiera Howard Philips Lovecraft i berättelsen, och kanske tre av meningarna i den är (fult nog) nästan ordagrant tagna från Lovecraft.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Det var åska i luften den natt då jag gick till den ödsligt liggande folkhögskolan i Jakobsberg. Jag var inte ensam, för dårskapen hade ännu inte blandats med den kärlek till det groteska och fasansfulla som gjort mitt liv till ett älskande efter sällsamma fasor i litteraturen och livet. Jag hade i mitt sällskap två pålitliga kamrater som jag bett komma med mig - komma med mig för att beskåda den skola jag ämnade leva i tre år av mitt liv.
Det var natten till den 20 augusti 1978.
Jag hade aldrig tidigare sett skolan - endast hört den beskrivas i viskande, skrämda antydningar av f.d. elever. Jag hade flera mörka nätter förhört några, men det mest konkreta jag fick var vanligtvis "Det är något med konturerna som oroar mig" eller "Det finns vissa proportioner jag inte tycker om".
Och jag fick höra sällsamma historier om en elev som slutade efter två månader. Han tog allt han hade och stack. Trots påstötningar vägrade han att komma tillbaka och hämta de kläder han, konstigt nog, lämnat kvar i källaren.
Det var alltså till denna skola jag natten till den 20:de smög mig fram. Blixtarna lyste över de primitiva byggnaderna och regnet piskades fram i en stark men avtagande vind som kom från någon punkt i skolan. (Senare insåg jag att den punkten måste varit belägen i Avgrunden, ett faktum jag lyckligtvis inte var medveten om då.)
Vi smög långsamt och försiktigt - dels för att inte i onödan oroa rektor, vaktmästare och husmor som vi visste bodde där - dels för… Ja det andra. Just som vi kom upp mojnade stormen och snart sprack molnen upp. Istället kastade månen nu ett egendomligt sken över den tomma gården.
Allt var stilla, men det var inte den rogivande stillheten på en sommaräng. Nej, stillheten var oroande. Inte ett ljus syntes från de ålderstigna byggnaderna, inte ett ljud hördes.
Sedan fick någonting oss att titta på ett av de gamla husen. Vad det var visste vi inte, kanske var det ett halvt omärkligt ljud, kanske var det något annat. Vi tittade på det gamla huset utan att veta att det var Avgrunden. (Gud, vilka morbida händelser som kan ha förskaffat det detta namn!)
Vi såg ingenting, eller kanske såg vi redan såg en antydan, en svag aning om någonting. Vi stirrade som förhäxade; sen tyckte vi oss ana någonting -en rörelse, ett svagt (knappt märkbart) ljussken och ett svagt ljud som vi tyckte oss höra. Vi var snart säkra på att vi hörde det och ju mer säkra vi blev desto mer stelnade våra kroppar av fasa. Vi insåg att det ljud vi hört var det som beskrivits i den förbjudna "Necronomicon" - ljud, berättades det, som aldrig borde få höras och aldrig hörts av normala människor: det gåtfulla, pipande "Tekeli-li! Tekeli-li!" Trots vår fasa drev vår upphetsning oss att smyga närmare till dess vi kom till en dörr som leder till ett litet rum - senare fick vi reda på att det var ett klassrum. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt primärgruppsrum hela första året…
Just då var ingenting mer främmande än långa primärgruppstimmar och häftiga persongräl…
Jag vet inte vad som först varnade oss - om det var den säregna lukten, först knappt märkbar, sedan mer och mer tydlig, eller om det var den långsamma rörelsen hos dörren. Men vi gömde oss bakom en tät ridå av växtlighet genom vilken vi kunde se dörren utan att bli sedda.
Jag kan inte ens antyda vad vi såg för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet, onaturligt och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse: Den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja.
Vi såg snart att det fanns flera gestalter, åtminstone fem. Gud ska veta att de inte tillhör denna värld, ändå såg vi till vår fasa att de var obehagligt substantiella, på ett sätt som fyllde oss med än större skräck.
Jag vet inte hur vi tog oss därifrån denna natt, och jag vet inte om dom andra har några minnen av det. Vi talade aldrig om det, annat än som dunkla antydningar om det där.
Att jag berättar detta efter två år beror dels på att jag känner att jag inte kan bära det längre, dels på att jag vill varna er. Varför tror ni att jag envisades att flytta massmediaprojektet nedför kullen, till Valhall? Varför tror ni att jag vid hela första året vid lektionerna i Avgrunden tittade oroat ut genom fönstret, liksom om jag väntade att få se något?
Och - har aldrig någon frågat Ingemar varför huset egentligen heter Avgrunden? Jag har, och den skrämda blicken och de liksom förvridna händerna var svar nog.
Eller har ingen talat med Ingegerd? Hon kan berätta saker som vare sig Finn eller Ingemar, Inga eller Sonja skulle våga andas om.
Men ni tror mig inte? Jag kan berätta att det börjar hända något. De senaste nätterna har jag vaknat av ett egendomligt, men blott alltför välbekant ljud. När jag hör det drar jag ner rullgardinen och låser dörren. Det kommer underifrån och verkar befinna sig under hela kullen. Jag försöker somna men ljudet följer mig in i mina obarmhärtiga mardrömmar: Tekeli-li! Tekeli-li!
Sunday, September 18, 2011
The Outsider
/Novell av HP Lovecraft från 1921. Jag måste medge att det åtminstone finns en del av mig som till och från identifierar sig med berättarjaget.../
That night the Baron dreamt of many a woe;
And all his warrior-guests, with shade and form
Of witch, and demon, and large coffin-worm,
Were long be-nightmared.
—Keats.
Unhappy is he to whom the memories of childhood bring only fear and sadness. Wretched is he who looks back upon lone hours in vast and dismal chambers with brown hangings and maddening rows of antique books, or upon awed watches in twilight groves of grotesque, gigantic, and vine-encumbered trees that silently wave twisted branches far aloft. Such a lot the gods gave to me—to me, the dazed, the disappointed; the barren, the broken. And yet I am strangely content, and cling desperately to those sere memories, when my mind momentarily threatens to reach beyond to the other.
I know not where I was born, save that the castle was infinitely old and infinitely horrible; full of dark passages and having high ceilings where the eye could find only cobwebs and shadows. The stones in the crumbling corridors seemed always hideously damp, and there was an accursed smell everywhere, as of the piled-up corpses of dead generations. It was never light, so that I used sometimes to light candles and gaze steadily at them for relief; nor was there any sun outdoors, since the terrible trees grew high above the topmost accessible tower.
There was one black tower which reached above the trees into the unknown outer sky, but that was partly ruined and could not be ascended save by a well-nigh impossible climb up the sheer wall, stone by stone.
I must have lived years in this place, but I cannot measure the time. Beings must have cared for my needs, yet I cannot recall any person except myself; or anything alive but the noiseless rats and bats and spiders. I think that whoever nursed me must have been shockingly aged, since my first conception of a living person was that of something mockingly like myself, yet distorted, shrivelled, and decaying like the castle. To me there was nothing grotesque in the bones and skeletons that strowed some of the stone crypts deep down among the foundations. I fantastically associated these things with every-day events, and thought them more natural than the coloured pictures of living beings which I found in many of the mouldy books. From such books I learned all that I know.
No teacher urged or guided me, and I do not recall hearing any human voice in all those years—not even my own; for although I had read of speech, I had never thought to try to speak aloud. My aspect was a matter equally unthought of, for there were no mirrors in the castle, and I merely regarded myself by instinct as akin to the youthful figures I saw drawn and painted in the books. I felt conscious of youth because I remembered so little.
Outside, across the putrid moat and under the dark mute trees, I would often lie and dream for hours about what I read in the books; and would longingly picture myself amidst gay crowds in the sunny world beyond the endless forest. Once I tried to escape from the forest, but as I went farther from the castle the shade grew denser and the air more filled with brooding fear; so that I ran frantically back lest I lose my way in a labyrinth of nighted silence.
So through endless twilights I dreamed and waited, though I knew not what I waited for. Then in the shadowy solitude my longing for light grew so frantic that I could rest no more, and I lifted entreating hands to the single black ruined tower that reached above the forest into the unknown outer sky. And at last I resolved to scale that tower, fall though I might; since it were better to glimpse the sky and perish, than to live without ever beholding day.
In the dank twilight I climbed the worn and aged stone stairs till I reached the level where they ceased, and thereafter clung perilously to small footholds leading upward. Ghastly and terrible was that dead, stairless cylinder of rock; black, ruined, and deserted, and sinister with startled bats whose wings made no noise. But more ghastly and terrible still was the slowness of my progress; for climb as I might, the darkness overhead grew no thinner, and a new chill as of haunted and venerable mould assailed me. I shivered as I wondered why I did not reach the light, and would have looked down had I dared.
I fancied that night had come suddenly upon me, and vainly groped with one free hand for a window embrasure, that I might peer out and above, and try to judge the height I had attained.
All at once, after an infinity of awesome, sightless crawling up that concave and desperate precipice, I felt my head touch a solid thing, and I knew I must have gained the roof, or at least some kind of floor. In the darkness I raised my free hand and tested the barrier, finding it stone and immovable. Then came a deadly circuit of the tower, clinging to whatever holds the slimy wall could give; till finally my testing hand found the barrier yielding, and I turned upward again, pushing the slab or door with my head as I used both hands in my fearful ascent. There was no light revealed above, and as my hands went higher I knew that my climb was for the nonce ended; since the slab was the trap-door of an aperture leading to a level stone surface of greater circumference than the lower tower, no doubt the floor of some lofty and capacious observation chamber. I crawled through carefully, and tried to prevent the heavy slab from falling back into place; but failed in the latter attempt. As I lay exhausted on the stone floor I heard the eerie echoes of its fall, but hoped when necessary to pry it open again.
Believing I was now at a prodigious height, far above the accursed branches of the wood, I dragged myself up from the floor and fumbled about for windows, that I might look for the first time upon the sky, and the moon and stars of which I had read. But on every hand I was disappointed; since all that I found were vast shelves of marble, bearing odious oblong boxes of disturbing size.
More and more I reflected, and wondered what hoary secrets might abide in this high apartment so many aeons cut off from the castle below. Then unexpectedly my hands came upon a doorway, where hung a portal of stone, rough with strange chiselling. Trying it, I found it locked; but with a supreme burst of strength I overcame all obstacles and dragged it open inward. As I did so there came to me the purest ecstasy I have ever known; for shining tranquilly through an ornate grating of iron, and down a short stone passageway of steps that ascended from the newly found doorway, was the radiant full moon, which I had never before seen save in dreams and in vague visions I dared not call memories.
Fancying now that I had attained the very pinnacle of the castle, I commenced to rush up the few steps beyond the door; but the sudden veiling of the moon by a cloud caused me to stumble, and I felt my way more slowly in the dark. It was still very dark when I reached the grating—which I tried carefully and found unlocked, but which I did not open for fear of falling from the amazing height to which I had climbed. Then the moon came out.
Most daemoniacal of all shocks is that of the abysmally unexpected and grotesquely unbelievable. Nothing I had before undergone could compare in terror with what I now saw; with the bizarre marvels that sight implied. The sight itself was as simple as it was stupefying, for it was merely this: instead of a dizzying prospect of treetops seen from a lofty eminence, there stretched around me on a level through the grating nothing less than the solid ground, decked and diversified by marble slabs and columns, and overshadowed by an ancient stone church, whose ruined spire gleamed spectrally in the moonlight.
Half unconscious, I opened the grating and staggered out upon the white gravel path that stretched away in two directions. My mind, stunned and chaotic as it was, still held the frantic craving for light; and not even the fantastic wonder which had happened could stay my course. I neither knew nor cared whether my experience was insanity, dreaming, or magic; but was determined to gaze on brilliance and gaiety at any cost. I knew not who I was or what I was, or what my surroundings might be; though as I continued to stumble along I became conscious of a kind of fearsome latent memory that made my progress not wholly fortuitous. I passed under an arch out of that region of slabs and columns, and wandered through the open country; sometimes following the visible road, but sometimes leaving it curiously to tread across meadows where only occasional ruins bespoke the ancient presence of a forgotten road. Once I swam across a swift river where crumbling, mossy masonry told of a bridge long vanished.
Over two hours must have passed before I reached what seemed to be my goal, a venerable ivied castle in a thickly wooded park; maddeningly familiar, yet full of perplexing strangeness to me. I saw that the moat was filled in, and that some of the well-known towers were demolished; whilst new wings existed to confuse the beholder. But what I observed with chief interest and delight were the open windows—gorgeously ablaze with light and sending forth sound of the gayest revelry. Advancing to one of these I looked in and saw an oddly dressed company, indeed; making merry, and speaking brightly to one another. I had never, seemingly, heard human speech before; and could guess only vaguely what was said. Some of the faces seemed to hold expressions that brought up incredibly remote recollections; others were utterly alien.
I now stepped through the low window into the brilliantly lighted room, stepping as I did so from my single bright moment of hope to my blackest convulsion of despair and realisation. The nightmare was quick to come; for as I entered, there occurred immediately one of the most terrifying demonstrations I had ever conceived. Scarcely had I crossed the sill when there descended upon the whole company a sudden and unheralded fear of hideous intensity, distorting every face and evoking the most horrible screams from nearly every throat. Flight was universal, and in the clamour and panic several fell in a swoon and were dragged away by their madly fleeing companions. Many covered their eyes with their hands, and plunged blindly and awkwardly in their race to escape; overturning furniture and stumbling against the walls before they managed to reach one of the many doors.
The cries were shocking; and as I stood in the brilliant apartment alone and dazed, listening to their vanishing echoes, I trembled at the thought of what might be lurking near me unseen. At a casual inspection the room seemed deserted, but when I moved toward one of the alcoves I thought I detected a presence there—a hint of motion beyond the golden-arched doorway leading to another and somewhat similar room. As I approached the arch I began to perceive the presence more clearly; and then, with the first and last sound I ever uttered—a ghastly ululation that revolted me almost as poignantly as its noxious cause—I beheld in full, frightful vividness the inconceivable, indescribable, and unmentionable monstrosity which had by its simple appearance changed a merry company to a herd of delirious fugitives.
I cannot even hint what it was like, for it was a compound of all that is unclean, uncanny, unwelcome, abnormal, and detestable. It was the ghoulish shade of decay, antiquity, and desolation; the putrid, dripping eidolon of unwholesome revelation; the awful baring of that which the merciful earth should always hide. God knows it was not of this world—or no longer of this world—yet to my horror I saw in its eaten-away and bone-revealing outlines a leering, abhorrent travesty on the human shape; and in its mouldy, disintegrating apparel an unspeakable quality that chilled me even more.
I was almost paralysed, but not too much so to make a feeble effort toward flight; a backward stumble which failed to break the spell in which the nameless, voiceless monster held me. My eyes, bewitched by the glassy orbs which stared loathsomely into them, refused to close; though they were mercifully blurred, and shewed the terrible object but indistinctly after the first shock. I tried to raise my hand to shut out the sight, yet so stunned were my nerves that my arm could not fully obey my will.
The attempt, however, was enough to disturb my balance; so that I had to stagger forward several steps to avoid falling. As I did so I became suddenly and agonisingly aware of the nearness of the carrion thing, whose hideous hollow breathing I half fancied I could hear. Nearly mad, I found myself yet able to throw out a hand to ward off the foetid apparition which pressed so close; when in one cataclysmic second of cosmic nightmarishness and hellish accident my fingers touched the rotting outstretched paw of the monster beneath the golden arch.
I did not shriek, but all the fiendish ghouls that ride the night-wind shrieked for me as in that same second there crashed down upon my mind a single and fleeting avalanche of soul-annihilating memory. I knew in that second all that had been; I remembered beyond the frightful castle and the trees, and recognised the altered edifice in which I now stood; I recognised, most terrible of all, the unholy abomination that stood leering before me as I withdrew my sullied fingers from its own.
But in the cosmos there is balm as well as bitterness, and that balm is nepenthe. In the supreme horror of that second I forgot what had horrified me, and the burst of black memory vanished in a chaos of echoing images. In a dream I fled from that haunted and accursed pile, and ran swiftly and silently in the moonlight. When I returned to the churchyard place of marble and went down the steps I found the stone trap-door immovable; but I was not sorry, for I had hated the antique castle and the trees.
Now I ride with the mocking and friendly ghouls on the night-wind, and play by day amongst the catacombs of Nephren-Ka in the sealed and unknown valley of Hadoth by the Nile. I know that light is not for me, save that of the moon over the rock tombs of Neb, nor any gaiety save the unnamed feasts of Nitokris beneath the Great Pyramid; yet in my new wildness and freedom I almost welcome the bitterness of alienage.
For although nepenthe has calmed me, I know always that I am an outsider; a stranger in this century and among those who are still men. This I have known ever since I stretched out my fingers to the abomination within that great gilded frame; stretched out my fingers and touched a cold and unyielding surface of polished glass.
That night the Baron dreamt of many a woe;
And all his warrior-guests, with shade and form
Of witch, and demon, and large coffin-worm,
Were long be-nightmared.
—Keats.
Unhappy is he to whom the memories of childhood bring only fear and sadness. Wretched is he who looks back upon lone hours in vast and dismal chambers with brown hangings and maddening rows of antique books, or upon awed watches in twilight groves of grotesque, gigantic, and vine-encumbered trees that silently wave twisted branches far aloft. Such a lot the gods gave to me—to me, the dazed, the disappointed; the barren, the broken. And yet I am strangely content, and cling desperately to those sere memories, when my mind momentarily threatens to reach beyond to the other.
I know not where I was born, save that the castle was infinitely old and infinitely horrible; full of dark passages and having high ceilings where the eye could find only cobwebs and shadows. The stones in the crumbling corridors seemed always hideously damp, and there was an accursed smell everywhere, as of the piled-up corpses of dead generations. It was never light, so that I used sometimes to light candles and gaze steadily at them for relief; nor was there any sun outdoors, since the terrible trees grew high above the topmost accessible tower.
There was one black tower which reached above the trees into the unknown outer sky, but that was partly ruined and could not be ascended save by a well-nigh impossible climb up the sheer wall, stone by stone.
I must have lived years in this place, but I cannot measure the time. Beings must have cared for my needs, yet I cannot recall any person except myself; or anything alive but the noiseless rats and bats and spiders. I think that whoever nursed me must have been shockingly aged, since my first conception of a living person was that of something mockingly like myself, yet distorted, shrivelled, and decaying like the castle. To me there was nothing grotesque in the bones and skeletons that strowed some of the stone crypts deep down among the foundations. I fantastically associated these things with every-day events, and thought them more natural than the coloured pictures of living beings which I found in many of the mouldy books. From such books I learned all that I know.
No teacher urged or guided me, and I do not recall hearing any human voice in all those years—not even my own; for although I had read of speech, I had never thought to try to speak aloud. My aspect was a matter equally unthought of, for there were no mirrors in the castle, and I merely regarded myself by instinct as akin to the youthful figures I saw drawn and painted in the books. I felt conscious of youth because I remembered so little.
Outside, across the putrid moat and under the dark mute trees, I would often lie and dream for hours about what I read in the books; and would longingly picture myself amidst gay crowds in the sunny world beyond the endless forest. Once I tried to escape from the forest, but as I went farther from the castle the shade grew denser and the air more filled with brooding fear; so that I ran frantically back lest I lose my way in a labyrinth of nighted silence.
So through endless twilights I dreamed and waited, though I knew not what I waited for. Then in the shadowy solitude my longing for light grew so frantic that I could rest no more, and I lifted entreating hands to the single black ruined tower that reached above the forest into the unknown outer sky. And at last I resolved to scale that tower, fall though I might; since it were better to glimpse the sky and perish, than to live without ever beholding day.
In the dank twilight I climbed the worn and aged stone stairs till I reached the level where they ceased, and thereafter clung perilously to small footholds leading upward. Ghastly and terrible was that dead, stairless cylinder of rock; black, ruined, and deserted, and sinister with startled bats whose wings made no noise. But more ghastly and terrible still was the slowness of my progress; for climb as I might, the darkness overhead grew no thinner, and a new chill as of haunted and venerable mould assailed me. I shivered as I wondered why I did not reach the light, and would have looked down had I dared.
I fancied that night had come suddenly upon me, and vainly groped with one free hand for a window embrasure, that I might peer out and above, and try to judge the height I had attained.
All at once, after an infinity of awesome, sightless crawling up that concave and desperate precipice, I felt my head touch a solid thing, and I knew I must have gained the roof, or at least some kind of floor. In the darkness I raised my free hand and tested the barrier, finding it stone and immovable. Then came a deadly circuit of the tower, clinging to whatever holds the slimy wall could give; till finally my testing hand found the barrier yielding, and I turned upward again, pushing the slab or door with my head as I used both hands in my fearful ascent. There was no light revealed above, and as my hands went higher I knew that my climb was for the nonce ended; since the slab was the trap-door of an aperture leading to a level stone surface of greater circumference than the lower tower, no doubt the floor of some lofty and capacious observation chamber. I crawled through carefully, and tried to prevent the heavy slab from falling back into place; but failed in the latter attempt. As I lay exhausted on the stone floor I heard the eerie echoes of its fall, but hoped when necessary to pry it open again.
Believing I was now at a prodigious height, far above the accursed branches of the wood, I dragged myself up from the floor and fumbled about for windows, that I might look for the first time upon the sky, and the moon and stars of which I had read. But on every hand I was disappointed; since all that I found were vast shelves of marble, bearing odious oblong boxes of disturbing size.
More and more I reflected, and wondered what hoary secrets might abide in this high apartment so many aeons cut off from the castle below. Then unexpectedly my hands came upon a doorway, where hung a portal of stone, rough with strange chiselling. Trying it, I found it locked; but with a supreme burst of strength I overcame all obstacles and dragged it open inward. As I did so there came to me the purest ecstasy I have ever known; for shining tranquilly through an ornate grating of iron, and down a short stone passageway of steps that ascended from the newly found doorway, was the radiant full moon, which I had never before seen save in dreams and in vague visions I dared not call memories.
Fancying now that I had attained the very pinnacle of the castle, I commenced to rush up the few steps beyond the door; but the sudden veiling of the moon by a cloud caused me to stumble, and I felt my way more slowly in the dark. It was still very dark when I reached the grating—which I tried carefully and found unlocked, but which I did not open for fear of falling from the amazing height to which I had climbed. Then the moon came out.
Most daemoniacal of all shocks is that of the abysmally unexpected and grotesquely unbelievable. Nothing I had before undergone could compare in terror with what I now saw; with the bizarre marvels that sight implied. The sight itself was as simple as it was stupefying, for it was merely this: instead of a dizzying prospect of treetops seen from a lofty eminence, there stretched around me on a level through the grating nothing less than the solid ground, decked and diversified by marble slabs and columns, and overshadowed by an ancient stone church, whose ruined spire gleamed spectrally in the moonlight.
Half unconscious, I opened the grating and staggered out upon the white gravel path that stretched away in two directions. My mind, stunned and chaotic as it was, still held the frantic craving for light; and not even the fantastic wonder which had happened could stay my course. I neither knew nor cared whether my experience was insanity, dreaming, or magic; but was determined to gaze on brilliance and gaiety at any cost. I knew not who I was or what I was, or what my surroundings might be; though as I continued to stumble along I became conscious of a kind of fearsome latent memory that made my progress not wholly fortuitous. I passed under an arch out of that region of slabs and columns, and wandered through the open country; sometimes following the visible road, but sometimes leaving it curiously to tread across meadows where only occasional ruins bespoke the ancient presence of a forgotten road. Once I swam across a swift river where crumbling, mossy masonry told of a bridge long vanished.
Over two hours must have passed before I reached what seemed to be my goal, a venerable ivied castle in a thickly wooded park; maddeningly familiar, yet full of perplexing strangeness to me. I saw that the moat was filled in, and that some of the well-known towers were demolished; whilst new wings existed to confuse the beholder. But what I observed with chief interest and delight were the open windows—gorgeously ablaze with light and sending forth sound of the gayest revelry. Advancing to one of these I looked in and saw an oddly dressed company, indeed; making merry, and speaking brightly to one another. I had never, seemingly, heard human speech before; and could guess only vaguely what was said. Some of the faces seemed to hold expressions that brought up incredibly remote recollections; others were utterly alien.
I now stepped through the low window into the brilliantly lighted room, stepping as I did so from my single bright moment of hope to my blackest convulsion of despair and realisation. The nightmare was quick to come; for as I entered, there occurred immediately one of the most terrifying demonstrations I had ever conceived. Scarcely had I crossed the sill when there descended upon the whole company a sudden and unheralded fear of hideous intensity, distorting every face and evoking the most horrible screams from nearly every throat. Flight was universal, and in the clamour and panic several fell in a swoon and were dragged away by their madly fleeing companions. Many covered their eyes with their hands, and plunged blindly and awkwardly in their race to escape; overturning furniture and stumbling against the walls before they managed to reach one of the many doors.
The cries were shocking; and as I stood in the brilliant apartment alone and dazed, listening to their vanishing echoes, I trembled at the thought of what might be lurking near me unseen. At a casual inspection the room seemed deserted, but when I moved toward one of the alcoves I thought I detected a presence there—a hint of motion beyond the golden-arched doorway leading to another and somewhat similar room. As I approached the arch I began to perceive the presence more clearly; and then, with the first and last sound I ever uttered—a ghastly ululation that revolted me almost as poignantly as its noxious cause—I beheld in full, frightful vividness the inconceivable, indescribable, and unmentionable monstrosity which had by its simple appearance changed a merry company to a herd of delirious fugitives.
I cannot even hint what it was like, for it was a compound of all that is unclean, uncanny, unwelcome, abnormal, and detestable. It was the ghoulish shade of decay, antiquity, and desolation; the putrid, dripping eidolon of unwholesome revelation; the awful baring of that which the merciful earth should always hide. God knows it was not of this world—or no longer of this world—yet to my horror I saw in its eaten-away and bone-revealing outlines a leering, abhorrent travesty on the human shape; and in its mouldy, disintegrating apparel an unspeakable quality that chilled me even more.
I was almost paralysed, but not too much so to make a feeble effort toward flight; a backward stumble which failed to break the spell in which the nameless, voiceless monster held me. My eyes, bewitched by the glassy orbs which stared loathsomely into them, refused to close; though they were mercifully blurred, and shewed the terrible object but indistinctly after the first shock. I tried to raise my hand to shut out the sight, yet so stunned were my nerves that my arm could not fully obey my will.
The attempt, however, was enough to disturb my balance; so that I had to stagger forward several steps to avoid falling. As I did so I became suddenly and agonisingly aware of the nearness of the carrion thing, whose hideous hollow breathing I half fancied I could hear. Nearly mad, I found myself yet able to throw out a hand to ward off the foetid apparition which pressed so close; when in one cataclysmic second of cosmic nightmarishness and hellish accident my fingers touched the rotting outstretched paw of the monster beneath the golden arch.
I did not shriek, but all the fiendish ghouls that ride the night-wind shrieked for me as in that same second there crashed down upon my mind a single and fleeting avalanche of soul-annihilating memory. I knew in that second all that had been; I remembered beyond the frightful castle and the trees, and recognised the altered edifice in which I now stood; I recognised, most terrible of all, the unholy abomination that stood leering before me as I withdrew my sullied fingers from its own.
But in the cosmos there is balm as well as bitterness, and that balm is nepenthe. In the supreme horror of that second I forgot what had horrified me, and the burst of black memory vanished in a chaos of echoing images. In a dream I fled from that haunted and accursed pile, and ran swiftly and silently in the moonlight. When I returned to the churchyard place of marble and went down the steps I found the stone trap-door immovable; but I was not sorry, for I had hated the antique castle and the trees.
Now I ride with the mocking and friendly ghouls on the night-wind, and play by day amongst the catacombs of Nephren-Ka in the sealed and unknown valley of Hadoth by the Nile. I know that light is not for me, save that of the moon over the rock tombs of Neb, nor any gaiety save the unnamed feasts of Nitokris beneath the Great Pyramid; yet in my new wildness and freedom I almost welcome the bitterness of alienage.
For although nepenthe has calmed me, I know always that I am an outsider; a stranger in this century and among those who are still men. This I have known ever since I stretched out my fingers to the abomination within that great gilded frame; stretched out my fingers and touched a cold and unyielding surface of polished glass.
Si god afton och god kväll
Om jag minns rätt hörde jag Si god afton god kväll första gången i slutet av sex- eller början av sjuårsåldern.
Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.
Oändlig längtan och oändlig sorg...
På You Tube kan man lyssna på den i Krajas version.
Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.
Oändlig längtan och oändlig sorg...
På You Tube kan man lyssna på den i Krajas version.
Sunday, September 11, 2011
Angel of the morning
Det var sommarern 1968. Jag var 13 år. Jag brukade lyssna på Tio i topp men just denna sommar var listan ovanligt tråkig. De hade övergått från mentometeromröstniongar till ett system som liknade Svensktoppen, med en statistiskt utvald jury. Resultatet blev att endast ointressanta låtar kom upp. Tyckte jag.
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
Erik Rodenborg
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
Erik Rodenborg
Durga Chalisa
Vill bara länka till denna vackra sång om Durga. Jag förstår nästan inte ett ord av texten, men musiken är vacker och man får se många vackra bilder av gudinnan.
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
Erik Rodenborg september 2010
Durga - en indisk gudinna som med säkerhet har sina rötter tillbaka till den för-indoeupeiska icke-patriarkala kulturen i Indien- är mest känd för berättelsen om hur hon besegrade hela arméer av manliga demoner.
Det låter ju hoppfullt, och denna sång är både vacker och rogivande.
Erik Rodenborg september 2010
Vemod från 1967
Hösten detta år kom Hep Stars Mot okänt land, som jag också blev väldigt gripen av. Lyssnade på skivan gång på gång och tyckte att den på något sätt handlade om mig.
Erik Rodenborg
Erik Rodenborg
One way ticket
Sedan i höstas finns äntligen "One Way Ticket", med Eleanor Bodel, från 1969, på You Tube. Både texten, sången ock melodin passar anmärkningsvärt bra till min sinnesstämning den senaste tiden. (Men strunta gärna i det fåniga bildbandet på bilar som här åtföljer sången.)
Erik Rodenborg februari 2009
Erik Rodenborg februari 2009
Vem kan segla förutan vind?
Jag hörde Vem kan segla förutan vind? första gången i första klass i sjuårsåldern. Jag blev förvånad över slutet. Jag trodde att de vuxna ansåg att man inte skulle fälla tårar när man skildes från sin vän. Så plötsligt fick jag reda på att det verkade inte alla vuxna anse, inte textförfattaren till denna sång i alla fall.
Det var omtumlande. Och lite hoppingivande.
Erik Rodenborg februari 2009
Det var omtumlande. Och lite hoppingivande.
Erik Rodenborg februari 2009
Eyes wide shut
I morgon lördag 22.35 sänder SVT1 Stanley Kubricks sista film, ”Eyes Wide Shut”. I SvD presenteras den som ett drama som handlar om ”svartsjuka, försoning, sökande och självinsikt”. Och så brukar den beskrivas i recensioner och anmälningar.
Det är nästan aldrig som det nämns att den andra hälften av den långa filmen har ett helt och hållet annat tema. Huvudpersonen, William Harford, (”Bill”) som spelas av Tom Cruise, kommer av misstag ut på en stor herrgård, där en pianist han känner ska spela. Pianisten ska ha ögonbindel på sig under hela tiden, men Bill lyckas ta sig in som en av gästerna.
När han väl kommer in inser han att han kommit till en egendomlig tillställning, där sexuella orgier kombineras med egendomliga ritualer. Alla bär mask. Han avslöjas, och det ser ut som att han kommer att offras rituellt. Då träder en kvinna fram till hans försvar. Han släpps, och man får intrycket att det nu istället är hon som kommer att offras.
Resten av filmen handlar om hans förtvivlade försök att ta reda på sanningen. Han hotas, förföljs, och det han varit med om förnekas. Dagen efter ser han också en notis om att någon som visar sig ha varit kvinnan som räddade honom har hittats död. Han träffar en välbärgad vän, en man som erkänner sig ha varit med om tillställningen. Mannen varnar honom från att rota i saken. Han säger att om Bill hade haft en aning om vilka som dolde sig bakom maskerna skulle han nog inte kunna sova på nätterna.
I slutet reflekterar han och hans hustru över att det kanske var en dröm, det kanske var verklighet, men de ska vara glada över att de lever. Det finns inget att göra, förnekandet är totalt. Och filmen heter ju också ”Eyes Wide Shut”. Ögonen är öppna, men de ser inte.
Men denna titel skulle ju också kunna beskriva recensioner och kommentarer. Åtminstone i svensk press har den centrala handlingen nästan alltid förtigits. Man har talat om just svartsjuka och relationsdrama, och undvikit att diskutera den verkligt dramatiska handlingen.
Precis som i filmen, valde recensenterna att blunda med öppna ögon.
Erik Rodenborg januari 2009
Det är nästan aldrig som det nämns att den andra hälften av den långa filmen har ett helt och hållet annat tema. Huvudpersonen, William Harford, (”Bill”) som spelas av Tom Cruise, kommer av misstag ut på en stor herrgård, där en pianist han känner ska spela. Pianisten ska ha ögonbindel på sig under hela tiden, men Bill lyckas ta sig in som en av gästerna.
När han väl kommer in inser han att han kommit till en egendomlig tillställning, där sexuella orgier kombineras med egendomliga ritualer. Alla bär mask. Han avslöjas, och det ser ut som att han kommer att offras rituellt. Då träder en kvinna fram till hans försvar. Han släpps, och man får intrycket att det nu istället är hon som kommer att offras.
Resten av filmen handlar om hans förtvivlade försök att ta reda på sanningen. Han hotas, förföljs, och det han varit med om förnekas. Dagen efter ser han också en notis om att någon som visar sig ha varit kvinnan som räddade honom har hittats död. Han träffar en välbärgad vän, en man som erkänner sig ha varit med om tillställningen. Mannen varnar honom från att rota i saken. Han säger att om Bill hade haft en aning om vilka som dolde sig bakom maskerna skulle han nog inte kunna sova på nätterna.
I slutet reflekterar han och hans hustru över att det kanske var en dröm, det kanske var verklighet, men de ska vara glada över att de lever. Det finns inget att göra, förnekandet är totalt. Och filmen heter ju också ”Eyes Wide Shut”. Ögonen är öppna, men de ser inte.
Men denna titel skulle ju också kunna beskriva recensioner och kommentarer. Åtminstone i svensk press har den centrala handlingen nästan alltid förtigits. Man har talat om just svartsjuka och relationsdrama, och undvikit att diskutera den verkligt dramatiska handlingen.
Precis som i filmen, valde recensenterna att blunda med öppna ögon.
Erik Rodenborg januari 2009
Roxette och en störande granne
Jag bodde i en studentkorridor vid Västra skogen under flera år. Det var ganska bra där, jag trivdes nog bättre i en korridor än i en ensam lägenhet, typ där jag bor nu.
Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.
Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.
Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.
Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.
Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.
Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.
Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.
Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.
Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.
Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.
Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.
Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.
Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.
Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.
Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.
Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.
Very last day?
/Från min huvudblogg 12/9 2008/
Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...
Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...
Kali och Indiana Jones
Jag har tidigare skrivit om filmen Mumien - Återkomsten, och dess demoniserande skildring av den fornegyptiska religionen - och samhället. Idag såg jag "Indiana Jones och de fördömdas tempel" på TV5. Den var om möjligt ännu värre.
Filmens grundtema är kortfattat detta. "Hjältarna" (Indiana Jones med följeslagare) störtar i ett plan över Indien, och hamnar hos en grupp Kalidyrkare. Dessa är (naturligtvis) oerhört ondskefulla, och Kali är en demon, som står i motsättning till den gode guden Shiva och vill erövra världen och förslava mänskligheten. Detta ska ske genom att människorna ska tvingas att dricka Kalis blod (!) som gör dem till viljelösa zombies.
Den ondskefulla Kalisekten utnyttjar dessutom barn som slavar i underjordiska grottor, och offrar regelbundet människor till sin ondskefulla gudinna.
Hjältarna lyckas (naturligtvis) mot alla odds besegra hela arméer av onda Kalidyrkare, och får i slutändan hjälp av den engelska armén, som ju alltid som bekant försvarat civilisationen och bekämpat ondskan, och som här räddar hjältarna.
Det där med den engelska armén har sin förklaring i att filmens handling utspelar sig 1935, då Indien var ockuperat av Storbritannien. Hastigt och lustigt glömmer filmmakarna bort att det just var Storbritannien, som några årtionden tidigare var ökänt för sitt barnarbete.
Men filmen ”glömmer” förstås också bort att Shiva i indisk mytologi ofta framställs som Kalis gemål.
Kali är inte en demon i indisk religion, utan tillhör tvärtom tillsammans med Durga de främsta demonbekämparna i mytologin.
Det är däremot sant att Kali på vissa ställen, under vissa tidsperioder, faktiskt har dyrkats med människooffer, men så har Shiva. Och människor har slaktats i alla gudars namn, inte minst den kristna gudens.
Jag blir faktiskt ovanligt illa berörd när jag ser filmen. Den klassas som en underhållningsfilm, men jag undrar hur den skulle ha klassats om den hade behandlat den muslimska, eller judiska, eller kristna religionen på samma sätt.
Om den hade handlat om judendomen hade den på goda grunder klassats som en exempellöst vedervärdig antisemitisk film, och om den handlat om islam, hade något EU-organ säkerligen, med all rätt, fördömt den som en hatfilm. Och om det var kristendomen som beskrevs på detta sätt i en Hollywood-film hade många fler än USA:s kristna höger reagerat hårt.
Men nu är det ingen som reagerar. Filmen har berömts av recensenter, som tyckt att den var rolig och spännande. Själv var jag illamående större delen av tiden jag såg den.
Miljoner människor i Indien dyrkar Kali. Är respekten för deras tro så liten att en sådan hatfilm kan få passera utan reaktioner?
Själv ser jag Kali, en gudinna som troligen har sina rötter i den förpatriarkala Induskulturen, som en inspirationskälla och en positiv symbol. Därför reagerar jag så starkt över skildringen, jag blir faktiskt ledsen när jag ser den.
Jag tycker som sagt att det är en hatfilm. De primitiva ondskefulla Kalidyrkarna ställs mot det engelska imperiets soldater - som blir en symbol för trygghet, anständighet, civilisation... Värden som de definitivt inte stod för - allra minst i Indien.
Någon kan invända att ingen tar filmen på allvar. Men det är med all säkerhet fel. Även om alla vet att det är en fiktion bidrar filmer som denna att forma många människors bild av Kali, och hennes påstått barbariska och ondskefulla anhängare.
Den mest utpräglade ondskan i kolonialtidens Indien stod de engelska ockupanterna för. Och de drevs ut bland annat av människor som älskade och dyrkade - Kali.
Erik Rodenborg maj 2008
Filmens grundtema är kortfattat detta. "Hjältarna" (Indiana Jones med följeslagare) störtar i ett plan över Indien, och hamnar hos en grupp Kalidyrkare. Dessa är (naturligtvis) oerhört ondskefulla, och Kali är en demon, som står i motsättning till den gode guden Shiva och vill erövra världen och förslava mänskligheten. Detta ska ske genom att människorna ska tvingas att dricka Kalis blod (!) som gör dem till viljelösa zombies.
Den ondskefulla Kalisekten utnyttjar dessutom barn som slavar i underjordiska grottor, och offrar regelbundet människor till sin ondskefulla gudinna.
Hjältarna lyckas (naturligtvis) mot alla odds besegra hela arméer av onda Kalidyrkare, och får i slutändan hjälp av den engelska armén, som ju alltid som bekant försvarat civilisationen och bekämpat ondskan, och som här räddar hjältarna.
Det där med den engelska armén har sin förklaring i att filmens handling utspelar sig 1935, då Indien var ockuperat av Storbritannien. Hastigt och lustigt glömmer filmmakarna bort att det just var Storbritannien, som några årtionden tidigare var ökänt för sitt barnarbete.
Men filmen ”glömmer” förstås också bort att Shiva i indisk mytologi ofta framställs som Kalis gemål.
Kali är inte en demon i indisk religion, utan tillhör tvärtom tillsammans med Durga de främsta demonbekämparna i mytologin.
Det är däremot sant att Kali på vissa ställen, under vissa tidsperioder, faktiskt har dyrkats med människooffer, men så har Shiva. Och människor har slaktats i alla gudars namn, inte minst den kristna gudens.
Jag blir faktiskt ovanligt illa berörd när jag ser filmen. Den klassas som en underhållningsfilm, men jag undrar hur den skulle ha klassats om den hade behandlat den muslimska, eller judiska, eller kristna religionen på samma sätt.
Om den hade handlat om judendomen hade den på goda grunder klassats som en exempellöst vedervärdig antisemitisk film, och om den handlat om islam, hade något EU-organ säkerligen, med all rätt, fördömt den som en hatfilm. Och om det var kristendomen som beskrevs på detta sätt i en Hollywood-film hade många fler än USA:s kristna höger reagerat hårt.
Men nu är det ingen som reagerar. Filmen har berömts av recensenter, som tyckt att den var rolig och spännande. Själv var jag illamående större delen av tiden jag såg den.
Miljoner människor i Indien dyrkar Kali. Är respekten för deras tro så liten att en sådan hatfilm kan få passera utan reaktioner?
Själv ser jag Kali, en gudinna som troligen har sina rötter i den förpatriarkala Induskulturen, som en inspirationskälla och en positiv symbol. Därför reagerar jag så starkt över skildringen, jag blir faktiskt ledsen när jag ser den.
Jag tycker som sagt att det är en hatfilm. De primitiva ondskefulla Kalidyrkarna ställs mot det engelska imperiets soldater - som blir en symbol för trygghet, anständighet, civilisation... Värden som de definitivt inte stod för - allra minst i Indien.
Någon kan invända att ingen tar filmen på allvar. Men det är med all säkerhet fel. Även om alla vet att det är en fiktion bidrar filmer som denna att forma många människors bild av Kali, och hennes påstått barbariska och ondskefulla anhängare.
Den mest utpräglade ondskan i kolonialtidens Indien stod de engelska ockupanterna för. Och de drevs ut bland annat av människor som älskade och dyrkade - Kali.
Erik Rodenborg maj 2008
Skräckens labyrinter
/Inspirerades HP Lovecrafts författarskap av barndomstrauman? Publicerad i den lilla stenciltidningen D.O.A. (utgiven i Göteborg) i början av 1984. /Och ja, jag skulle nog varit mycket mer försiktig i mina spekulationer om jag hade skrivit den idag!/
Tänk dig en värld som till det yttre liknar vår egen. Människor lever, arbetar, älskar, osv. - hemma, på gatorna, och annorstädes. Det finns inget speciellt med denna värld - möjligen tänker man en smula på att det så sällan finns kvinnor i den - men det verkar ju också bara vara en avspegling av vår egen världs maktförhållanden. Men det är ändå något konstigt med denna värld. Och det kommer du att märka förr eller senare - i en avsides liggande gränd i stadens äldre delar, i ett gammat antikvariat eller i en ensligt liggande stuga nära den gamla orten Arkham. Då kommer du att upptäcka de otroliga fasor som lurar bakom den trygga, invanda rutinen. För bortom den vanliga tillvaron finns en monstruös värld, befolkad av groteska varelser. De kan vara rester av för länge sedan degenererade släkter, de kan vara demoniska varelser, de kan vara en del av släkten som befolkade jorden före mänskligheten och som nu lurar i tillvarons skymningszon och som väntar på att ta tillbaka sin forna position.
Denna värld återfinner man hos Howard Philips Lovecraft - en av de märkligaste skräckförfattarna i detta sekel. Fram till sin död 1937 arbetade han fram en skräckvärld vars intensitet överträffar det mesta i litteraturen. I hans värld öppnas verkligheten, och i de svarta hål som uppstår avtecknar sig ett mardrömslikt helvete. Genom att lämna all realism och psykologisk trovärdighet bakom sig, genom att bryta mot alla litterära smakregler och fullkomligt frossa i staplandet av adjektiv på varandra, genom att framhäva att skräcken just *var* opersonlig, äcklig och demonisk skapade han något som för alltid kommer att ha en plats i skräckens historia.
Lovecrafts noveller och romaner utmärks dels av sin enorma intensitet, dels av någonting som de flesta läsare inte märker förrän de hunnit läsa ganska mycket. Han byggde nämligen med tiden upp ett (eller snarare flera) mytologiskt system där mardrömsvärlden strukturerades i en demonologi med sina gudomligheter, (o)heliga platser, och dito skrifter klart relaterade till varandra. Det utvecklades två huvudsystem, som av "Lovecraftforskarna" brukar benämnas Cthulhu- respektive Kadath-cyklerna. Den mest kända och omtalade är Cthulhu-cykeln. Jag tänkte kort gå in på den för att ge läsaren en antydning om systemet (man får hålla i minnet att systemet växte fram under åratal, till en början utan att Lovecraft själv insåg vad som höll på att hända!)
Mänskligheten var inte först på jorden. Innan människan ens kom till behärskades vår planet av olika uppsättningar av "onämnbara" varelser. Dessa varelser försvann aldrig. I havens djup, under jordens yta, vid polerna och ute i rymden finns de än idag - och förbereder sin återkomst. Och redan idag finns det människor som pga. sin "kärlek till det groteska och fasansfulla" blir dessa varelsers medvetna eller omedvetna redskap. Sådana människor har i själva verket alltid funnits. Och i märkliga, fasansfulla gamla böcker kan man finna vägarna till den mardrömslika världen ovanför, under och omkring oss. Den viktigaste av dessa böcker är den legendariska Necronomicon författad av "den galne araben Abdul Alhazred". Detta märkliga verk är mest känt genom Olaus Wormius "förbjudna" latinska översättning. Necronomicon är dock inte det enda verk som öppnar helvetets portar. Det är dock det centrala verket och där återfinns också de gåtfulla och symboliska raderna "That is not dead which can eternal lie, and with strange aeons even death may die". Annars finns t.ex. Unausprechlichen Kulten av von Junzt och Ludvig Prinns "helvetiska" "De Vermis Mysteriis". Den förbjudna kulten finns överallt men vissa orter är extra viktiga. En särskilt central plats har det hemsökta Arkham.
Tyvärr är inte den svenska utgivningen /OBS detta skrevs 1984, nu finns mycket mer utgivet/ av Lovecraft representativ. Och den som vill nysta upp Cthulhu- och Kadathmytologier utifrån novellsamlingen "Skräckens labyrinter" (Askild och Kärnekull) och romanen "Gengångaren" (Delta förlag) kommer att bli besviken. Den bästa antologin jag sett är "The Haunter of the dark and other tales" (Panther books) En bra (men ytlig) litterär biografi är Lin Carters "Lovecraft: a look behind the Cthulhu Mythos" (Panther books).
Om det här vore en vanlig presentation av en skräckförfattare, skulle jag sluta här. Men jag vill passa på att komma med några reflektioner över Lovecrafts skräckvärld. Har den något att säga oss när vi väl lärt känna hans teknik och mytologier? Säger oss Lovecrafts berättelser oss något om honom själv - och om samhället?
Lovecraft var en ovanligt ickekommersiell författare. Inte nog med att han skrev i en genre som vid den tiden inte gav några större inkomster - det finns dessutom många exempel på hur han medvetet undvek att förbättra sina inkomster. Han visste att andra magasin gav betydligt högre honorar än Weird Tales, som han skickade sina berättelser till. Men han såg sig själv som en "gentleman" och sådana skriver inte för pengar. Det som avspeglas i berättelserna är inte någon smart plan att bli rik. De avspeglar hans liv och upplevelser. Vem var han då?
Född i staden Providence, USA 1890 växte han upp bevakad en "svartsjukt överbeskyddande" mor. Hon dog 1921, men Lovecraft bodde kvar i sin hemtrakt skyddad från världen av några kvinnliga släktingar. Om man bortser från ett ovanligt kort äktenskap (som saboterades mycket effektivt av släktingarna) var hans kontakter med yttervärlden minimal. Han skrev visserligen enormt omfångsrika brev till unga lovande författare om skräcklitteratur men hans personliga kontakter inskränkte sig till ett minimum. Och i denna avskilda värld utvecklades gradvis det universum av skräck som eftervärlden så beundrat.
Alice Miller skulle förmodligen kunna få ut åtskilligt av hans verk och biografi och det är lått att hitta antydningar och symboler. I hans tidigare noveller finns ofta temat om hur den isolerade, degenererade släkten förvandlas till någonting "onämnbart" monstruöst. I Skräckens labyrinter finns detta tema i "Den lurande skräcken" såväl som i "Råttorna i muren". I den senare, som är mästerligt konstruerad, friläggs långsamt sanningen om den uråldriga djävulska familjekulten med sin dyrkan av Magna Mater och sin rituella kannibalism. I det dramatiska slutet sugs huvudpersonen, en sentida ättling till släkten de la Poer in i forntidens mardröm - han tänkte undersöka familjens förflutna - men blir dess offer.
I Lovecrafts värld finns ingen glädje, ingen kärlek. Jag skrev i början att människor älskade i denna värld. Det är inte sant. De enda känslor som finns är den kombinerade skräcken för och lockelsen till det demoniska. Den enda längtan som finns är längtan efter "uråldriga och förbjudna platser". Sexualitet finns inte - om man inte ska tolka dessa hisnande klättringar i underjordiska, förbjudna, uråldriga tunnlar och kammare, som freudiansk, närmast incestuös symbolik - vilket förmodligen är en ganska rimlig tolkning. (Vilket inte innebär att detta var medvetet hos Lovecraft - han föraktade Freuds "puerila" symbolism). När inga andra ljuspunkter fanns var enda lösningen att dyrka skräcken
Men - glimtvis kan man finna något annat - en längtan till något annat än det demoniska. Man kan hitta det på några ställen i Kadathcykeln - men framförallt i novellen "The Outsider". På svenska finns den som "Återkomsten" i Skräckens labyrinter. Den har ofta tolkats som en självbiografisk allegori.
Det är en oerhört förtätad, poetisk berättelse:
"Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar". Så skildras i jagform huvudpersonens ("den bedrövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne") barndom i det underjordiska slottet, hans längtan ut, hans väntan.: "Så jag drömde och väntade, i den eviga skymningen utan att veta vad jag väntade på".
Han lyckades så en dag ta sig ut (och upptäckte att slottet och landskapet legat under jord!). Han vandrar genom landskapet, vägledd av dunkla minnen. Han når fram till vad han tror vara hans vandrings mål. I ett "ohyggligt välbekant slott" ser han genom fönstret för första gången i sitt medvetna liv människor som talar med varandra. Det varma ljuset lyser på människor som talar glatt med varandra. Han klättrar in genom fönstret och tar "därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn." De glada ansiktena förvrids av en plötslig och oväntad fasa. Människorna flyr hysteriskt och när huvudpersonen ser in i en alkov i hallen ser han dunkelt något: "jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja." osv.
Denna varelse visar sig (naturligtvis) vara hans egen spegelbild. I novellens slut har han funnit sig i sitt öde: " Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden". Med en sådan novell behövs ingen självbiografi.
Hos Lovecraft kan man, om man är en uppmärksam läsare lära åtskilligt om barnuppfostran, slutna familjer och, om man vågar använda sin fantasi än längre, om barnmisshandel och incestuösa övergrepp. Men också om människosjälens längtan. En längtan bort från det slutna fängelset.
En av de yngre medlemmarna i Lovecrafts "litterära skola", Clark Ashton Smith, skrev en dikt efter Lovecrafts död 1937. Där föreställer han sig hur Lovecraft återvänt till Cthulhu och de andra demonerna i den mörka världen. Det hoppas jag att han slapp. Jag hoppas att han kom tillbaka till den varmt upplysta salen och dess mänskliga glädje och att människorna den här gången inte flydde hysteriskt.
Erik Rodenborg januari 1984
Tänk dig en värld som till det yttre liknar vår egen. Människor lever, arbetar, älskar, osv. - hemma, på gatorna, och annorstädes. Det finns inget speciellt med denna värld - möjligen tänker man en smula på att det så sällan finns kvinnor i den - men det verkar ju också bara vara en avspegling av vår egen världs maktförhållanden. Men det är ändå något konstigt med denna värld. Och det kommer du att märka förr eller senare - i en avsides liggande gränd i stadens äldre delar, i ett gammat antikvariat eller i en ensligt liggande stuga nära den gamla orten Arkham. Då kommer du att upptäcka de otroliga fasor som lurar bakom den trygga, invanda rutinen. För bortom den vanliga tillvaron finns en monstruös värld, befolkad av groteska varelser. De kan vara rester av för länge sedan degenererade släkter, de kan vara demoniska varelser, de kan vara en del av släkten som befolkade jorden före mänskligheten och som nu lurar i tillvarons skymningszon och som väntar på att ta tillbaka sin forna position.
Denna värld återfinner man hos Howard Philips Lovecraft - en av de märkligaste skräckförfattarna i detta sekel. Fram till sin död 1937 arbetade han fram en skräckvärld vars intensitet överträffar det mesta i litteraturen. I hans värld öppnas verkligheten, och i de svarta hål som uppstår avtecknar sig ett mardrömslikt helvete. Genom att lämna all realism och psykologisk trovärdighet bakom sig, genom att bryta mot alla litterära smakregler och fullkomligt frossa i staplandet av adjektiv på varandra, genom att framhäva att skräcken just *var* opersonlig, äcklig och demonisk skapade han något som för alltid kommer att ha en plats i skräckens historia.
Lovecrafts noveller och romaner utmärks dels av sin enorma intensitet, dels av någonting som de flesta läsare inte märker förrän de hunnit läsa ganska mycket. Han byggde nämligen med tiden upp ett (eller snarare flera) mytologiskt system där mardrömsvärlden strukturerades i en demonologi med sina gudomligheter, (o)heliga platser, och dito skrifter klart relaterade till varandra. Det utvecklades två huvudsystem, som av "Lovecraftforskarna" brukar benämnas Cthulhu- respektive Kadath-cyklerna. Den mest kända och omtalade är Cthulhu-cykeln. Jag tänkte kort gå in på den för att ge läsaren en antydning om systemet (man får hålla i minnet att systemet växte fram under åratal, till en början utan att Lovecraft själv insåg vad som höll på att hända!)
Mänskligheten var inte först på jorden. Innan människan ens kom till behärskades vår planet av olika uppsättningar av "onämnbara" varelser. Dessa varelser försvann aldrig. I havens djup, under jordens yta, vid polerna och ute i rymden finns de än idag - och förbereder sin återkomst. Och redan idag finns det människor som pga. sin "kärlek till det groteska och fasansfulla" blir dessa varelsers medvetna eller omedvetna redskap. Sådana människor har i själva verket alltid funnits. Och i märkliga, fasansfulla gamla böcker kan man finna vägarna till den mardrömslika världen ovanför, under och omkring oss. Den viktigaste av dessa böcker är den legendariska Necronomicon författad av "den galne araben Abdul Alhazred". Detta märkliga verk är mest känt genom Olaus Wormius "förbjudna" latinska översättning. Necronomicon är dock inte det enda verk som öppnar helvetets portar. Det är dock det centrala verket och där återfinns också de gåtfulla och symboliska raderna "That is not dead which can eternal lie, and with strange aeons even death may die". Annars finns t.ex. Unausprechlichen Kulten av von Junzt och Ludvig Prinns "helvetiska" "De Vermis Mysteriis". Den förbjudna kulten finns överallt men vissa orter är extra viktiga. En särskilt central plats har det hemsökta Arkham.
Tyvärr är inte den svenska utgivningen /OBS detta skrevs 1984, nu finns mycket mer utgivet/ av Lovecraft representativ. Och den som vill nysta upp Cthulhu- och Kadathmytologier utifrån novellsamlingen "Skräckens labyrinter" (Askild och Kärnekull) och romanen "Gengångaren" (Delta förlag) kommer att bli besviken. Den bästa antologin jag sett är "The Haunter of the dark and other tales" (Panther books) En bra (men ytlig) litterär biografi är Lin Carters "Lovecraft: a look behind the Cthulhu Mythos" (Panther books).
Om det här vore en vanlig presentation av en skräckförfattare, skulle jag sluta här. Men jag vill passa på att komma med några reflektioner över Lovecrafts skräckvärld. Har den något att säga oss när vi väl lärt känna hans teknik och mytologier? Säger oss Lovecrafts berättelser oss något om honom själv - och om samhället?
Lovecraft var en ovanligt ickekommersiell författare. Inte nog med att han skrev i en genre som vid den tiden inte gav några större inkomster - det finns dessutom många exempel på hur han medvetet undvek att förbättra sina inkomster. Han visste att andra magasin gav betydligt högre honorar än Weird Tales, som han skickade sina berättelser till. Men han såg sig själv som en "gentleman" och sådana skriver inte för pengar. Det som avspeglas i berättelserna är inte någon smart plan att bli rik. De avspeglar hans liv och upplevelser. Vem var han då?
Född i staden Providence, USA 1890 växte han upp bevakad en "svartsjukt överbeskyddande" mor. Hon dog 1921, men Lovecraft bodde kvar i sin hemtrakt skyddad från världen av några kvinnliga släktingar. Om man bortser från ett ovanligt kort äktenskap (som saboterades mycket effektivt av släktingarna) var hans kontakter med yttervärlden minimal. Han skrev visserligen enormt omfångsrika brev till unga lovande författare om skräcklitteratur men hans personliga kontakter inskränkte sig till ett minimum. Och i denna avskilda värld utvecklades gradvis det universum av skräck som eftervärlden så beundrat.
Alice Miller skulle förmodligen kunna få ut åtskilligt av hans verk och biografi och det är lått att hitta antydningar och symboler. I hans tidigare noveller finns ofta temat om hur den isolerade, degenererade släkten förvandlas till någonting "onämnbart" monstruöst. I Skräckens labyrinter finns detta tema i "Den lurande skräcken" såväl som i "Råttorna i muren". I den senare, som är mästerligt konstruerad, friläggs långsamt sanningen om den uråldriga djävulska familjekulten med sin dyrkan av Magna Mater och sin rituella kannibalism. I det dramatiska slutet sugs huvudpersonen, en sentida ättling till släkten de la Poer in i forntidens mardröm - han tänkte undersöka familjens förflutna - men blir dess offer.
I Lovecrafts värld finns ingen glädje, ingen kärlek. Jag skrev i början att människor älskade i denna värld. Det är inte sant. De enda känslor som finns är den kombinerade skräcken för och lockelsen till det demoniska. Den enda längtan som finns är längtan efter "uråldriga och förbjudna platser". Sexualitet finns inte - om man inte ska tolka dessa hisnande klättringar i underjordiska, förbjudna, uråldriga tunnlar och kammare, som freudiansk, närmast incestuös symbolik - vilket förmodligen är en ganska rimlig tolkning. (Vilket inte innebär att detta var medvetet hos Lovecraft - han föraktade Freuds "puerila" symbolism). När inga andra ljuspunkter fanns var enda lösningen att dyrka skräcken
Men - glimtvis kan man finna något annat - en längtan till något annat än det demoniska. Man kan hitta det på några ställen i Kadathcykeln - men framförallt i novellen "The Outsider". På svenska finns den som "Återkomsten" i Skräckens labyrinter. Den har ofta tolkats som en självbiografisk allegori.
Det är en oerhört förtätad, poetisk berättelse:
"Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar". Så skildras i jagform huvudpersonens ("den bedrövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne") barndom i det underjordiska slottet, hans längtan ut, hans väntan.: "Så jag drömde och väntade, i den eviga skymningen utan att veta vad jag väntade på".
Han lyckades så en dag ta sig ut (och upptäckte att slottet och landskapet legat under jord!). Han vandrar genom landskapet, vägledd av dunkla minnen. Han når fram till vad han tror vara hans vandrings mål. I ett "ohyggligt välbekant slott" ser han genom fönstret för första gången i sitt medvetna liv människor som talar med varandra. Det varma ljuset lyser på människor som talar glatt med varandra. Han klättrar in genom fönstret och tar "därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn." De glada ansiktena förvrids av en plötslig och oväntad fasa. Människorna flyr hysteriskt och när huvudpersonen ser in i en alkov i hallen ser han dunkelt något: "jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja." osv.
Denna varelse visar sig (naturligtvis) vara hans egen spegelbild. I novellens slut har han funnit sig i sitt öde: " Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden". Med en sådan novell behövs ingen självbiografi.
Hos Lovecraft kan man, om man är en uppmärksam läsare lära åtskilligt om barnuppfostran, slutna familjer och, om man vågar använda sin fantasi än längre, om barnmisshandel och incestuösa övergrepp. Men också om människosjälens längtan. En längtan bort från det slutna fängelset.
En av de yngre medlemmarna i Lovecrafts "litterära skola", Clark Ashton Smith, skrev en dikt efter Lovecrafts död 1937. Där föreställer han sig hur Lovecraft återvänt till Cthulhu och de andra demonerna i den mörka världen. Det hoppas jag att han slapp. Jag hoppas att han kom tillbaka till den varmt upplysta salen och dess mänskliga glädje och att människorna den här gången inte flydde hysteriskt.
Erik Rodenborg januari 1984
När jag inte vågade gilla ABBA
Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
Erik Rodenborg december 2007
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
Erik Rodenborg december 2007
"Levande föda" - en olustig TV-serie
Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
Erik Rodenborg november 2007
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
Erik Rodenborg november 2007
Vietnam är nära
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Erik Rodenborg juli 2007
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Erik Rodenborg juli 2007
Stargate: Arch of Truth
Detta är namnet på en ganska så tråkig SF-film på TV6 som går nu.
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
Erik Rodenborg september 2010
Varför ska SF-filmer ofta vara så töntiga? Universum är både fantastiskt och skrämmande. Varför ska man då trivialisera och projicera såväl jordlivets mest obehagliga, som dess mest triviala, sidor i "rymdmiljö".
Ett kosmiskt krig med religiösa fanatiker, med en ideologi som liknar en bisarr korsning mellan al-Qaida, den medeltida kyrkan och satanism. Låter inte speciellt trovärdigt. När sedan trollkarlen Merlin (!) dyker upp i handlingen blir pinsamheten total.
Då föredrar jag SF-romaner som till exempel Fred Hoyles "Det svarta molnet" eller Arthur C Clarkes "Möte med Rama". De lyckas fånga känslan av gåtfullhet och förundran både för universum och för eventuella andra civilisationer - som inte ser ut som något som är kalkerat på dåliga western- och krigsfilmer.
Men så vitt jag vet är ingen av dessa böcker filmade. Rätta mig om jag har fel!
Erik Rodenborg september 2010
Subscribe to:
Posts (Atom)